Träsket

Idag behövde vi bestämma oss om vi säljer till den enda som bjudit på vår lägenhet.

Idag behövde jag bli klar med alla förberedelserna inför bröllopet.

Idag hade jag många saker på min lista. Men det gick inte.

Idag gick jag sönder.

Energin var som bortblåst och jag kände mig som ett tomt skal. Sambon kom hem och jag bara låg där i soffan. Han frågade hur det var och jag bara skakade på huvudet. Fick inte fram några ord. Det var så mörkt.

Vi kramades. Länge. Tårarna rann. Kudden blev fläckig av min svarta mascaragråt. Jag skakade. Sambon tröstade. Det kändes som att allt var förstört. Ingen mening med något längre, inget som ville gå bra. Inget som var roligt.

Ingen bebis, ingen budgivning och tänk om vi inte gillar vårt hus egentligen. Dumma jävla skitlägenhet som inte är värd mer än ett bud. Och så lurad jag lät mig bli av mäklarna som värderade den till höger och vänster. Jag hade hoppats på mer...jag hoppas alltid på mer. Varför kan jag inte nöja mig med ok eller bra. Varför måste jag ha jättebra eller bäst?!

Skitbud. Vi säljer lägenheten för ett skitbud sa jag till sambon och skakade vidare, fuktig i hela ansiktet och med igenklibbade ögon.

"Det är inte lägenheten du är ledsen över, eller hur?" sa han, lite som en fråga men mest som ett påstående. Och då brast det fullständigt. Då kom det där som väntat i flera dagar på att få släppas ut. Jag hade gått på överlevnadsreserver hela veckan ända tills även de äntligen tog slut och jag kunde tillåta mig själv att vara annat än arg, bitter och förbannad. Jag kom äntligen på att jag var fruktansvärt ledsen.

Vid det här laget hade jag snackat så mycket skit om lägenheten och det dåliga budet att jag lyckats dra ner sambon i träsket också. Han blev helt apatisk. Det har jag aldrig lyckats med förr och det skrämde mig att jag påverkar honom på det sättet. Han som annars är expert på att göra mig glad, trösta mig när jag som mest behöver det och övertala mig om att det kommer lösa sig för oss. Nu satt han och mådde ännu sämre än vad jag gjorde.

På något sätt fick detta mig att rycka upp mig själv från helveteshålet och försöka lappa ihop allt jag ställt till med. Efter ett tag började vi långsamt hitta tillbaka till verkligheten igen. Sambon sa att han mår jättedåligt av att jag är så ledsen hela tiden. Jag vill ju inte att han ska vara ledsen, men det är inget jag tänker på direkt när jag går in i mitt själviska depp-mode. Ska försöka tänka mer på honom i framtiden. Det är det minsta han förtjänar efter allt han måste stå ut med med mig.

Vi ringde mäklaren och tackade ja till pissebudet så nu är lägenheten nästan såld och vi kan lägga energi på framtiden istället.

Jag hoppas vi slipper resa till träsket på ett tag.