Ångestårsdag

För exakt ett år sen, på dagen, fick jag megaångest då hela kompisgänget gick till puben. Det började bra med massor av öl och roliga historier men övergick snabbt till jobbig och förbehållslös frågestund. Det var precis ett sånt tillfälle då alla pratar om allt och då folk tar tillfället i akt och frågar om de lite "större" sakerna i ens liv som de aldrig vågat fråga mer privat. Sabla fegisar...

Barn. Det började pratas om barn. Då hade vi inte försökt så himla länge (eller det kändes ju skitlänge då, men i jämförelse med idag så kan jag nästan skratta åt hur dum jag var som trodde att det omöjligtvis kunde bli ÄNNU längre).

Killarna, så jävla dumma som killar uppenbarligen måste vara ibland, utlyste en tävling om vem som skulle bli farsa först. Sambon och jag har ju varit tillsammans skitlänge och längst av alla i hela umgängeskretsen, i vilken vissa redan gått och blivit gravida. Rättvist? Nä, inte det minsta. Så allas blickar for ju raka vägen till våra nunor, som blev röda på momangen. Sambon ljög ihop något om att det inte var något vi tänkte på för tillfället och att vi ju fortfarande letade hus, så barn kommer det nog inte bli förrän om några år. Och nu förstår jag att det han drog till med var en nu i efterhand ganska sanningsenlig lögn.

Ingen i kompisgänget kände i alla fall till våra försök, inte ens E, som några dagar senare konfronterade mig om det som det hade pratats om under kvällen eftersom hon ändå visste att jag var fantastiskt sugen på att "skaffa barn" snart och inte om några år.

Strålkastarljuseet på oss försvann i alla fall lite grann, men diskussionerna fortsatte, ett par sa att de "skulle ha" tvillingar. Men först ett barn, sen tvillingarna och sen ett barn till. Jag ville både skratta och gråta samtidigt och sen skrika lite på dem "Hur fan kan ni vara så jävla dumma i huvudet att ni tror att ni har rätt att planera sånt?!! I helvete heller". Men det sa jag inte...

Idag, ikväll, är det dags för samma utgång till puben igen. Inte samma hoppas jag ju, för det hade varit skönt att kunna lägga in mitt veto mot ett visst samtalsämne. Hade det bara varit rätt vänner med under kvällen hade jag övervägt att berätta för dem. Äntligen. Förklara varför jag blivit asocial, varför varannan dag är en pissedag och varför jag inte är så glad som jag brukar. Men varje kompiskrets har ett bihang, en förort av andra vänner som upprymt klamrar sig fast varje gång det är nåt som händer.

Idag händer det "något" och för det har jag ångest...