Rätt ägg till rätt person

Vid vår första ivf tänkte jag i början bara på att det var jobbigt att behöva gå igenom något sånt. Vi läste på båda två, min sambo och jag och började förstå att ivf inte alls var så enkelt som det verkade. För det kanske till exempel inte blir några ägg alls. "Herre gud!" "Kan det bli så? Att det inte blir några ägg? Måste man göra om allt då?!" Uppenbarligen så måste man det, ja. Fan.

Men det slutar inte där. Äggen kan låta bli att bli befruktade. De kan vägra att dela på sig också. Men den värsta tanken av dem alla var ändå när de på kliniken började babbla om säkerhetspapper vi behövde skriva på, godkännande av befruktning, leg vi behövde visa osv osv. "Herre gud igen!" "Tänk om vi får tillbaka någon annas ägg?!!!" Hemska, hemska, hemska tanke. Jag vil ha tillbaka mina egna ägg.

Det är så mycket som verkar kunna gå snett att man efter en stunds läsande tappar förståndet fullständigt. Det här går inte ens att ojja sig över längre. Det är lite som när man ska köpa sig ett hus för flera miljoner. Det är så mycket pengar det rör sig om, att när man är uppe i såna summor så försvinner verkligheten från situationen. Allt blir lite på låtsas och man börjar skoja om det istället. "Äsch, en miljon hit eller dit" "Vi kommer ändå aldrig kunna betala tillbaka pengarna"

Nu vågar jag nog inte riktigt skoja om att jag skulle bli gravid med någon annans barn, nä det går inte. Men jag begriper det inte heller...för det är så sjukt.