Minusdag...igen...

Jag har ju tränat i att må dåligt länge nu så det här borde väl vara en kakbit för mig. Jag har dessutom accepterat detta faktum redan för en vecka sen när jag förstod att det skitit sig. Känner inte så mycket just nu. Energin är borta, känner mig tom, sprutknölarna i rumpan gör sig påminda men jag bryr mig inte längre. Idag kvittar allt.

Det tar inte lång tid förrän jag inser att jag börjat blicka framåt redan. Inte för att jag är hoppfull. Inte för att jag tror att det blir tredje gången gillt. Jag går vidare i mitt liv för att jag måste. Och nästa steg är att köra på igen. Och igen och igen...tills vi inte orkar mer. Och förhoppningsvis har vi så mycket ork som krävs. För tänk om vi slutar försöka gången innan vi hade lyckats...