Bakom ivf-fasaden

döljer sig två till synes vanliga människor.

Vår resa började för dryga 18 månader sen när vi fnissande och oskuldsfulla bestämde oss för att skaffa barn. Det var som att leva i en härlig dröm, med hela världen för våra fötter. Allt var möjligt! Men det var ingen som berättade för oss att det naturliga med att bli gravid inte alltid är så naturligt. Det var ingen som berättade för oss att den dagen vi tog beslutet om att vilja bli föräldrar skulle bli den första dagen i en helveteslång resa kantad med oro, rädsla och förtvivlan.

Ivf är inte bara en lösning på ett problem. Ivf är inte bara en medicinsk behandling för ofrivillig barnlöshet. Ivf är tillstånd som sätter ett par på prov.

Det handlar om överlevnad. Att orka gå igenom det här tillsammans. Att ta sig igenom de dåliga dagarna då vi inte ens orkar prata med varandra. Dagar då någon av oss tänker den hemska tanken om att vi kanske inte kommer att klara det här tillsammans. Det handlar om att när vi gått så långt ner i skiten, när vi tappat bort oss själva och varandra, att fortfarande ha ork att lappa ihop vårt förhållande och vår dröm att en gång bli fler. Det handlar om att tvingas resa sig när allting känns för jävligt och man är lamslagen av rädslan att vi kanske aldrig kommer att få barn.

Livet försvinner under våra fötter och vi lever i en låtsasvärld som verkar drivas av sakta men säkert minskande reserver av hopp och viljan att överleva. Var tog livet vägen? Vad hände?