Nej, nej, nej!!! Inte igen.....
Ännu en bebis på kontoret. Jag tror jag går under. Och så det där söta lilla baby-gnället som bara får mig att smälta...rättning: "fick mig attt smälta förr" skär i mitt hjärta just nu. Jag står inte ut. Jag börjar hyperventilera lite halvt, trevar efter telefonen för att komma på någon som jag måste ringa just nu, vem som helst. Vad ska jag göra? Sak jag gömma mig under skrivbordet? Låsa in mig på toaletten? Men tänk om jag springer på den glada föräldern då? Tänk om jag får ett nervöst sammanbrott rakt upp och ner på kontoret?
Åh, snälla snälla snälla kom inte hit med ungen....jag vill inte...
onsdag 30 september 2009
Jag VILL kräkas!
Det är sant! Jag vill verkligen det! Jag vill vara gravid NU och jag vill att det ska kännas!!!
Det kanske låter helsjukt för de flesta, men jag ser verkligen fram emot den dagen jag kan stå dubbelvikt över dasset och kräkas av allt jag ser, smakar eller luktar på.
Det kanske låter helsjukt för de flesta, men jag ser verkligen fram emot den dagen jag kan stå dubbelvikt över dasset och kräkas av allt jag ser, smakar eller luktar på.
Jag VILL må illa, kräkas, vara trött, ha huvudvärk, ont i tuttarna, ont i fötterna, ont i ryggen, ja ont överallt! Jag vill så gärna bli gravid och jag vill få uppleva ALLT!!!
Visst, jag kommer säkert gnälla. Påpeka hur jobbigt det är, hur trött jag blir osv osv. Men jag kommer att göra det med ett leende på läpparna. För det finns inget symptom som inte är värt det. Som inte rättfärdigar den där känslan i kroppen som jag vet att jag kommer ha när jag äntligen får ett plus på pinnen. En känsla som kommer att förgylla vardagen för både sambon och mig så mycket att alla andra problem blir som små rosa, rosdoftande och fluffiga moln.
Precis så kommer det att bli. När jag blir gravid.
tisdag 29 september 2009
Konsten att unvika allt vad barn heter
För några år sen, när VI inte hade börjat fundera på det här med barn än (jag har funderat så länge jag kan minnas...typ) så var bebisar runtom bara mysigt. Man tittade efter dem och log när man såg de små knyttena. En kompis blev gravid och det var bara roligt och väldigt spännande. Bebisen kom och man räknade dagarna mellan gångerna man fick träffa dem igem och hålla den lilla sötnosen i famnen.
Så vill jag gärna känna igen tack! Att få njuta av allas graviditeter och barn. Istället är jag bitter och vill varken se eller höra. Så fort en gravidmage eller bebis kommer i närheten så håller jag för öronen, blundar och skriker "la-la-la-la-la" (inombords i alla fall...)
Men så kan man inte riktigt göra på riktigt för då kommer folk att märka att jag inte är riktigt klok. Så hur göra?!
Man pratar aldrig om något som har med barn eller bebisar att göra. Många i min närhet är nyblivna föräldrar som jag vet gärna vill prata om sina små gullepluttar men jag ger dem aldrig chansen. Och verkar det som att de är på väg att bebis eller något liknande snart så avslutar jag samtalet lite snabbt och går iväg.
Ibland tar de med sina ungar till jobb och vill komma förbi och prata. Då låtsas jag prata i telefon så att de snabbt går förbi och lämnar mig i fred.
Folk som inte har barn och börjar prata om det är lite svårare att hantera. Då är jag inte riktigt beredd, inte på helspänn som med småbarnsföräldrar som man direkt ser på att de ska börja bubbla bebisprat när som helst. Så börjas det mot förmodan snackas bebisar och gravidmagar mellan "vanliga" människor så leder jag snabbt och oftast smärtfritt in samtalet på något helt annat. Dammsugarfilter, giftiga svampar, ångvältar you name it!
Ibland funkar det att helt enkelt sluta lyssna. Lite taskigt iofs, men det funkar. Och det är inte för att vara taskig utan av ren självbevarlelsedrift. Och till fördel för den som pratar också. För om jag får höra ett ord till om någons gravida mage så kommer jag gå bärsärkagång på kontoret!!!
Så vill jag gärna känna igen tack! Att få njuta av allas graviditeter och barn. Istället är jag bitter och vill varken se eller höra. Så fort en gravidmage eller bebis kommer i närheten så håller jag för öronen, blundar och skriker "la-la-la-la-la" (inombords i alla fall...)
Men så kan man inte riktigt göra på riktigt för då kommer folk att märka att jag inte är riktigt klok. Så hur göra?!
Man pratar aldrig om något som har med barn eller bebisar att göra. Många i min närhet är nyblivna föräldrar som jag vet gärna vill prata om sina små gullepluttar men jag ger dem aldrig chansen. Och verkar det som att de är på väg att bebis eller något liknande snart så avslutar jag samtalet lite snabbt och går iväg.
Ibland tar de med sina ungar till jobb och vill komma förbi och prata. Då låtsas jag prata i telefon så att de snabbt går förbi och lämnar mig i fred.
Folk som inte har barn och börjar prata om det är lite svårare att hantera. Då är jag inte riktigt beredd, inte på helspänn som med småbarnsföräldrar som man direkt ser på att de ska börja bubbla bebisprat när som helst. Så börjas det mot förmodan snackas bebisar och gravidmagar mellan "vanliga" människor så leder jag snabbt och oftast smärtfritt in samtalet på något helt annat. Dammsugarfilter, giftiga svampar, ångvältar you name it!
Ibland funkar det att helt enkelt sluta lyssna. Lite taskigt iofs, men det funkar. Och det är inte för att vara taskig utan av ren självbevarlelsedrift. Och till fördel för den som pratar också. För om jag får höra ett ord till om någons gravida mage så kommer jag gå bärsärkagång på kontoret!!!
måndag 28 september 2009
Ont i magen
I vänstra sidan dessutom. Fast högre upp. Tror jag. Det gör ganska ont. Väldigt lokalt.
Det kan väl inte bero på gårdagens aktivitet? Eller? Kanske bara ägglossningen som gör sig påmind. Fast vad jag vill minnas (detta har jag ju upplevt oerhört många gånger och är så gott som expert på det. Jag borde inte behöva minnas. Jag borde veta...men men) så molar det mest vi äl. I livmodertrakten. Och så lite till höger eller vänster beroende på vilken äggstock det gäller.
Kanske har jag ätit för lite idag? För lite havrefras till frukost och för lite soppa till lunch (som jag inte åt upp för den var apstark!!! Sen när är potatis & purjolöksoppa kryddad med curry och vansinnigt stark?). Tog faktiskt en fralla i eftermiddags också så jag borde inte vara så hungrig att jag får ont. Inte sådär på ena sidan i varje fall.
Och nu blir det ingen yoga heller som jag tänkte vara duktig med idag. Har gett upp det här med träning mellan ivf:erna eftersom det är så jobbigt att få upp träningsmotivationen (som oftast tar ett par veckor...) för att behöva sluta tvärt med den igen under en tillräckligt lång period för att tränings inte ska verka så himlans kul längre. Det enda som jag kommit fram till är ok att träna lite grann är Yoga. Lagom...inte så mycket fokus på tunga stånglyft och höga grodhopp, och lugnande för sinnet också.
Det kan väl inte bero på gårdagens aktivitet? Eller? Kanske bara ägglossningen som gör sig påmind. Fast vad jag vill minnas (detta har jag ju upplevt oerhört många gånger och är så gott som expert på det. Jag borde inte behöva minnas. Jag borde veta...men men) så molar det mest vi äl. I livmodertrakten. Och så lite till höger eller vänster beroende på vilken äggstock det gäller.
Kanske har jag ätit för lite idag? För lite havrefras till frukost och för lite soppa till lunch (som jag inte åt upp för den var apstark!!! Sen när är potatis & purjolöksoppa kryddad med curry och vansinnigt stark?). Tog faktiskt en fralla i eftermiddags också så jag borde inte vara så hungrig att jag får ont. Inte sådär på ena sidan i varje fall.
Och nu blir det ingen yoga heller som jag tänkte vara duktig med idag. Har gett upp det här med träning mellan ivf:erna eftersom det är så jobbigt att få upp träningsmotivationen (som oftast tar ett par veckor...) för att behöva sluta tvärt med den igen under en tillräckligt lång period för att tränings inte ska verka så himlans kul längre. Det enda som jag kommit fram till är ok att träna lite grann är Yoga. Lagom...inte så mycket fokus på tunga stånglyft och höga grodhopp, och lugnande för sinnet också.
Mat-och-sov-klocka?
Dra på trissor nu tjejer för det blev fanimej bonka igår! Och det bjöds till som aldrig förr. Från höger från vänster, ja och uppochner, why not!
Och det var gött, det säger jag er! Att ta igen flera veckors missat bonk på en natt. Det var riktigt jäkla underbart tills det gjorde ont i vänster sida…
“Det var ju själva faaaaaan”. Jag tror inte det är sant! Här trodde jag att vi bonkade för att det djuriska i oss plötsligt tog över, för att vi inte kunde titta på varandra utan bli kåta av upphetsning. För att vi faktiskt och verkligen behövde bonka järnet! Men nä nä. Tror väl fasen att äl-testet ger megautslag på toa sen.
Det är som att jag har nån jäkla mat-och-sov-klocke-variant som skalman prackat på mig. En äl-och-bonk-klocka! Det är precis vad det är. En undermedveten jäkla bonkförstörande klockjävel.
söndag 27 september 2009
Linda pratar bonka
Och det är ju så jäkla sant. Bonka = Big no no. Bonka x antal dagar innan ÄP så att kvaliten hålls på topp. Sen inget bonk minst en vecka efter ET, infektionsrisk och smärta och sånt. Andra veckan då? Näääää, då VÅGAR jag inte bonka. Vadå våga? "NÄ! JAG VÅGAR INTE!" Snoppen ska inte få peta bort pyret. Pyret vill inte åka karusell. Pyret vill ha det lugnt och skönt.
Sen blir det ju alltid skit och helvete en vecka senare. Alltid ett stor fett minus på kissepinnen. Och det betyder mens. Inget bonkabonka då heller.
Sen går all energi åt till att orka bonka överhuvudtaget igen. Vill man faktiskt bonka, precis då man ska bonka enligt schemat, är det en fet bonus.
Om bonka...
Om att Joanna behöver bonka...
Sen blir det ju alltid skit och helvete en vecka senare. Alltid ett stor fett minus på kissepinnen. Och det betyder mens. Inget bonkabonka då heller.
Sen går all energi åt till att orka bonka överhuvudtaget igen. Vill man faktiskt bonka, precis då man ska bonka enligt schemat, är det en fet bonus.
Om bonka...
Om att Joanna behöver bonka...
Grinig över parallell
Hela kvällen flöt förbi smärtfritt. Inga jobbiga samtalsämnen, inga dumma frågor, inga korkade påpekanden och framför allt, inga idiotiska vadslagningar. Allt var bara jättemysigt och jättehärligt och det kändes lite som att vi förflyttade oss tio år tillbaka i tiden då problemen var färre och framför allt mindre.
Kände mig extra ung och piffig när bartendern tyckte att jag skulle visa leg. "Bra jobbat " sa han iofs när han fick reda på hur gammal jag var vilket lät lite slemmigt, men allt som allt var det en trevlig komplimang.
På vägen hem dock, då slog det slint. Det är precis som att jag måste bryta ihop lite varje dag. Jag har ett litet hål som blir större och större för varje minut som går och jag måste se till att fylla det under dagen för att inte gå sönder av minsta lilla. Men inatt gick jag sönder igen. Lite grann. Av det mest minsta lilla i världshistorien.
Håll i hatten nu för det här är riktigt otäckt! Jag blev knäckt -
- för att någon tog just den taxin jag ville ha, framför ögonen på mig! Herre gud!!!!
Det var ju VI som skulle ha en taxi, och vi skulle ha just DEN taxin, men någon annan gick och tog den. Och han brydde sig säkert inte om vilken taxi det blev och ärligt talat tror jag inte han ville ha den så mycket som jag....
Förstår ni parallellen? Ser ni den? För den blev i alla fall väldigt uppenbar för mig inatt...så uppenbar att jag var arg och ledsen hela vägen hem, fick ett utbrott på sambon för att han inte tyckte det var något att bli upprörd över, och somnade sen på soffan för att jag var på tok för arg för att gå och lägga mig i sängen.
Klockan tre vaknade jag i soffan och då låg sambon och sov brevid mig, ihopkurad under en halv filt. Den andra halvan hade jag fått. Då var jag, helt plöstligt, inte arg längre...
Kände mig extra ung och piffig när bartendern tyckte att jag skulle visa leg. "Bra jobbat " sa han iofs när han fick reda på hur gammal jag var vilket lät lite slemmigt, men allt som allt var det en trevlig komplimang.
På vägen hem dock, då slog det slint. Det är precis som att jag måste bryta ihop lite varje dag. Jag har ett litet hål som blir större och större för varje minut som går och jag måste se till att fylla det under dagen för att inte gå sönder av minsta lilla. Men inatt gick jag sönder igen. Lite grann. Av det mest minsta lilla i världshistorien.
Håll i hatten nu för det här är riktigt otäckt! Jag blev knäckt -
- för att någon tog just den taxin jag ville ha, framför ögonen på mig! Herre gud!!!!
Det var ju VI som skulle ha en taxi, och vi skulle ha just DEN taxin, men någon annan gick och tog den. Och han brydde sig säkert inte om vilken taxi det blev och ärligt talat tror jag inte han ville ha den så mycket som jag....
Förstår ni parallellen? Ser ni den? För den blev i alla fall väldigt uppenbar för mig inatt...så uppenbar att jag var arg och ledsen hela vägen hem, fick ett utbrott på sambon för att han inte tyckte det var något att bli upprörd över, och somnade sen på soffan för att jag var på tok för arg för att gå och lägga mig i sängen.
Klockan tre vaknade jag i soffan och då låg sambon och sov brevid mig, ihopkurad under en halv filt. Den andra halvan hade jag fått. Då var jag, helt plöstligt, inte arg längre...
Frukost på sängen!
Ja, det är sant! Det innebär precis just det som titeln antyder. En underbar, överraskande, härlig, uppskattad och romantisk frukost på sängen.
Sambon pussade mig på kinden och frågade om jag inte ville ha en kopp te. Jag tittade på klockan, kvart i nio. Söndag. Kom hem klockan två. Somnade i soffan. Bytte sovplats klockan tre. Är lite trött, men te. Ja, te är ju gott.
"Är det redan dags att stiga upp?" sa jag och vände mig samtidigt om. Och där satt han i sängen med en bricka i famnen. Små snittar, varsin kopp te och ett litet ljus i en röd ittalaljusstake. Och så hade han tagit med våra laptops så vi kunde lyssna på lite musik också. Min underbara A! Det blev den mysigaste morgonen i mannaminne och vi låg kvar och mös i sängen hur länge som helst! Puss puss puss på nosen!
Är ännu mer lyrisk när jag tänker på det nu, eftersom jag verkligen inte förtjänade det här idag, så grinig som jag blev igår kväll...
Sambon pussade mig på kinden och frågade om jag inte ville ha en kopp te. Jag tittade på klockan, kvart i nio. Söndag. Kom hem klockan två. Somnade i soffan. Bytte sovplats klockan tre. Är lite trött, men te. Ja, te är ju gott.
"Är det redan dags att stiga upp?" sa jag och vände mig samtidigt om. Och där satt han i sängen med en bricka i famnen. Små snittar, varsin kopp te och ett litet ljus i en röd ittalaljusstake. Och så hade han tagit med våra laptops så vi kunde lyssna på lite musik också. Min underbara A! Det blev den mysigaste morgonen i mannaminne och vi låg kvar och mös i sängen hur länge som helst! Puss puss puss på nosen!
Är ännu mer lyrisk när jag tänker på det nu, eftersom jag verkligen inte förtjänade det här idag, så grinig som jag blev igår kväll...
lördag 26 september 2009
Det rinner!
Okej, det här är inget för känsliga läsare, varning varning!
Jag minns inte hur det var efter förra ivf-försöket men det här är ju inte klokt. Oavsett om jag sitter eller står, ligger eller går så kommer det som en liten överraskning, ungefär en gång i timmen. Jag utbrast till och med högt på jobbet igår "Amen va fan!". Det rinner liksom till mellan benen, blir jättevått. Så brukar jag INTE ha det. Är det hormoner som fortfarande sitter i eller är det alla hormonkurer som påverkat kroppen så pass mycket att den löper amok nu?!
ÄL börjar närma sig iofs men då vet ju ni flesta att det blir helt andra parametrar att prata om. Då är det inte så här blött och definitivt inte så här ofta. Hmmm, på tal om äl, så funderar jag på att lägga upp en liten kalender på bloggen för att ha ännu ett ställe där jag kan ha stenkoll på mitt schema. Fan vilket planeringsfreak jag är....suck. Jag säger åt hjärnan att lägga ner, men den lyssnar inte...
Jag har googlat, tro mig för fy fan vad jag har googlat om allt detta blöta! Men jag hittar alltså ingenting på världens vidaste nät...
Jag minns inte hur det var efter förra ivf-försöket men det här är ju inte klokt. Oavsett om jag sitter eller står, ligger eller går så kommer det som en liten överraskning, ungefär en gång i timmen. Jag utbrast till och med högt på jobbet igår "Amen va fan!". Det rinner liksom till mellan benen, blir jättevått. Så brukar jag INTE ha det. Är det hormoner som fortfarande sitter i eller är det alla hormonkurer som påverkat kroppen så pass mycket att den löper amok nu?!
ÄL börjar närma sig iofs men då vet ju ni flesta att det blir helt andra parametrar att prata om. Då är det inte så här blött och definitivt inte så här ofta. Hmmm, på tal om äl, så funderar jag på att lägga upp en liten kalender på bloggen för att ha ännu ett ställe där jag kan ha stenkoll på mitt schema. Fan vilket planeringsfreak jag är....suck. Jag säger åt hjärnan att lägga ner, men den lyssnar inte...
Jag har googlat, tro mig för fy fan vad jag har googlat om allt detta blöta! Men jag hittar alltså ingenting på världens vidaste nät...
Ångestårsdag
För exakt ett år sen, på dagen, fick jag megaångest då hela kompisgänget gick till puben. Det började bra med massor av öl och roliga historier men övergick snabbt till jobbig och förbehållslös frågestund. Det var precis ett sånt tillfälle då alla pratar om allt och då folk tar tillfället i akt och frågar om de lite "större" sakerna i ens liv som de aldrig vågat fråga mer privat. Sabla fegisar...
Barn. Det började pratas om barn. Då hade vi inte försökt så himla länge (eller det kändes ju skitlänge då, men i jämförelse med idag så kan jag nästan skratta åt hur dum jag var som trodde att det omöjligtvis kunde bli ÄNNU längre).
Killarna, så jävla dumma som killar uppenbarligen måste vara ibland, utlyste en tävling om vem som skulle bli farsa först. Sambon och jag har ju varit tillsammans skitlänge och längst av alla i hela umgängeskretsen, i vilken vissa redan gått och blivit gravida. Rättvist? Nä, inte det minsta. Så allas blickar for ju raka vägen till våra nunor, som blev röda på momangen. Sambon ljög ihop något om att det inte var något vi tänkte på för tillfället och att vi ju fortfarande letade hus, så barn kommer det nog inte bli förrän om några år. Och nu förstår jag att det han drog till med var en nu i efterhand ganska sanningsenlig lögn.
Ingen i kompisgänget kände i alla fall till våra försök, inte ens E, som några dagar senare konfronterade mig om det som det hade pratats om under kvällen eftersom hon ändå visste att jag var fantastiskt sugen på att "skaffa barn" snart och inte om några år.
Strålkastarljuseet på oss försvann i alla fall lite grann, men diskussionerna fortsatte, ett par sa att de "skulle ha" tvillingar. Men först ett barn, sen tvillingarna och sen ett barn till. Jag ville både skratta och gråta samtidigt och sen skrika lite på dem "Hur fan kan ni vara så jävla dumma i huvudet att ni tror att ni har rätt att planera sånt?!! I helvete heller". Men det sa jag inte...
Idag, ikväll, är det dags för samma utgång till puben igen. Inte samma hoppas jag ju, för det hade varit skönt att kunna lägga in mitt veto mot ett visst samtalsämne. Hade det bara varit rätt vänner med under kvällen hade jag övervägt att berätta för dem. Äntligen. Förklara varför jag blivit asocial, varför varannan dag är en pissedag och varför jag inte är så glad som jag brukar. Men varje kompiskrets har ett bihang, en förort av andra vänner som upprymt klamrar sig fast varje gång det är nåt som händer.
Idag händer det "något" och för det har jag ångest...
Barn. Det började pratas om barn. Då hade vi inte försökt så himla länge (eller det kändes ju skitlänge då, men i jämförelse med idag så kan jag nästan skratta åt hur dum jag var som trodde att det omöjligtvis kunde bli ÄNNU längre).
Killarna, så jävla dumma som killar uppenbarligen måste vara ibland, utlyste en tävling om vem som skulle bli farsa först. Sambon och jag har ju varit tillsammans skitlänge och längst av alla i hela umgängeskretsen, i vilken vissa redan gått och blivit gravida. Rättvist? Nä, inte det minsta. Så allas blickar for ju raka vägen till våra nunor, som blev röda på momangen. Sambon ljög ihop något om att det inte var något vi tänkte på för tillfället och att vi ju fortfarande letade hus, så barn kommer det nog inte bli förrän om några år. Och nu förstår jag att det han drog till med var en nu i efterhand ganska sanningsenlig lögn.
Ingen i kompisgänget kände i alla fall till våra försök, inte ens E, som några dagar senare konfronterade mig om det som det hade pratats om under kvällen eftersom hon ändå visste att jag var fantastiskt sugen på att "skaffa barn" snart och inte om några år.
Strålkastarljuseet på oss försvann i alla fall lite grann, men diskussionerna fortsatte, ett par sa att de "skulle ha" tvillingar. Men först ett barn, sen tvillingarna och sen ett barn till. Jag ville både skratta och gråta samtidigt och sen skrika lite på dem "Hur fan kan ni vara så jävla dumma i huvudet att ni tror att ni har rätt att planera sånt?!! I helvete heller". Men det sa jag inte...
Idag, ikväll, är det dags för samma utgång till puben igen. Inte samma hoppas jag ju, för det hade varit skönt att kunna lägga in mitt veto mot ett visst samtalsämne. Hade det bara varit rätt vänner med under kvällen hade jag övervägt att berätta för dem. Äntligen. Förklara varför jag blivit asocial, varför varannan dag är en pissedag och varför jag inte är så glad som jag brukar. Men varje kompiskrets har ett bihang, en förort av andra vänner som upprymt klamrar sig fast varje gång det är nåt som händer.
Idag händer det "något" och för det har jag ångest...
fredag 25 september 2009
Beklagande
Kliniken ringde äntligen tillbaka! Och barnmorskan var lika tillmötesgående som de brukar vara där på kliniken. Nästan så man får dåligt samvete för att man är arg och irriterad när de är så himla trevliga.
Mitt "rätta" schema ser i alla fall ut såhär (och det var tur att jag ringde för jag gissade ju helt fel på vissa av felskrivningarna...)
- Jag ska ta Gonal-f och inte Puregon (läkaren hade kryssat i fel ruta)
- Jag kör fortfarande på kort behandling, dvs ingen sprayning (läkaren hade glömt stryka över)
- Jag ska börja på mensdag 2 (ingen dag alls var ifylld så helt omöjligt att veta)
- Och sist men inte minst...jag ska ta dosen 225 som innan (och inte dos 200 IE som ju inte finns i pennan).
Mellan varje frågetecken som vi redde ut tillsammans ursäktade sig barnmoskan och beklagade. Det var så att jag verkligen hörde besväret i hennes röst och att hon tyckte det var pinsamt. Hon skämdes. Jäkligt orättvist att hon ska behöva skämmas för att läkaren är slarvig.
Oavsett, så är det väldigt skönt att jag varit med förr och vet när jag ska reagera på att något ser konstigt ut. Tänk om det här hade varit vår första behandling?!!! Nä, shit, såna här grejer ska man inte behöva oroa sig för...
Mitt "rätta" schema ser i alla fall ut såhär (och det var tur att jag ringde för jag gissade ju helt fel på vissa av felskrivningarna...)
- Jag ska ta Gonal-f och inte Puregon (läkaren hade kryssat i fel ruta)
- Jag kör fortfarande på kort behandling, dvs ingen sprayning (läkaren hade glömt stryka över)
- Jag ska börja på mensdag 2 (ingen dag alls var ifylld så helt omöjligt att veta)
- Och sist men inte minst...jag ska ta dosen 225 som innan (och inte dos 200 IE som ju inte finns i pennan).
Mellan varje frågetecken som vi redde ut tillsammans ursäktade sig barnmoskan och beklagade. Det var så att jag verkligen hörde besväret i hennes röst och att hon tyckte det var pinsamt. Hon skämdes. Jäkligt orättvist att hon ska behöva skämmas för att läkaren är slarvig.
Oavsett, så är det väldigt skönt att jag varit med förr och vet när jag ska reagera på att något ser konstigt ut. Tänk om det här hade varit vår första behandling?!!! Nä, shit, såna här grejer ska man inte behöva oroa sig för...
Klinikkritik
Ringde kliniken i förmiddags för att reda ut alla frågetecken i mitt förpestade schema. Fanns bara en sekreterare tillgänglig och hon kunde inte svaret på ett enda. De skulle ringa tillbaka. Det har de inte gjort...
Sen varför jag sitter och stör mig över det nu, när det är tre veckor tills jag börjar spruta...ja, det vet jag inte.
Sen varför jag sitter och stör mig över det nu, när det är tre veckor tills jag börjar spruta...ja, det vet jag inte.
torsdag 24 september 2009
Genvägar
Trodde jag var hemlig. Trodde jag var safe. Trodde jag var en nål i en höstack som ingen skulle hitta.
Men datanörderiet till trots, så missade jag en genväg! En futtig liten skitgenväg från någon annas blogkommentar och poff man går från min "vanliga" blogg till min "hemliga" blogg. För jag, mitt ärkepucko, har båda bloggarna på samma konto. Fastän jag inte vill att någon som läser den ena ska läsa den andra. Framför allt inte åt det ena hållet! Pucko!
Vet inte hur många som hittade lönndörren till mitt liv, till mina hemligaste hemligheter. Men ok. Jag får lära mig att leva med vetskapen att vissa vet utan att jag vet att de vet. Nu är det i alla fall fixat. Genvägen är förseglad, problemet ur världen. Sluta älta för fan!
Men datanörderiet till trots, så missade jag en genväg! En futtig liten skitgenväg från någon annas blogkommentar och poff man går från min "vanliga" blogg till min "hemliga" blogg. För jag, mitt ärkepucko, har båda bloggarna på samma konto. Fastän jag inte vill att någon som läser den ena ska läsa den andra. Framför allt inte åt det ena hållet! Pucko!
Vet inte hur många som hittade lönndörren till mitt liv, till mina hemligaste hemligheter. Men ok. Jag får lära mig att leva med vetskapen att vissa vet utan att jag vet att de vet. Nu är det i alla fall fixat. Genvägen är förseglad, problemet ur världen. Sluta älta för fan!
Planerade graviditeter
Såna finns det ett par omkring mig nu. Skitjobbigt! Och inte bara alla-går-om-mig-och-jag-blir-ensam-kvar-känslan utan hur skrattretande det är att så många tror att det bara är att planera att få ett barn. "Först ska vi gifta oss på våren och ha ett brakbröllop, sen åker vi på en jorden-runt-resa och sen blir vi gravida på sensommaren precis när vi kommit hem så att vi kan få vår lilla bebis i maj och kan ha en mysig föräldrarledighet tillsammans i värmen."
Visst, jag får väl erkänna att jag var lika korkad förr. Och ja, jag får skylla mig själv att alla andra fortsätter vara just så korkade eftersom ingen berättar för dem att det inte är så lätt som man alltid har trott. JAG berättar inte. Bara för vissa, men långt ifrån alla.
Det är så jäkla frustrerande när jag hör att det bebisplaneras till höger och vänster. Jag vill väcka dem från deras puttenuttiga fantasivärld och redogöra hur jävla svårt det är ibland och att de kanske borde ha en gnutta verklighetsuppfattning så de inte blir så chockade och förkrossade som jag blev i början.
Jag vill ju berätta! Jag vill dela med mig av mina erfarenheter. Ett steg är väl att ha den här bloggen och det får jag ge mig en klapp på axeln för. Även om det är ett fjuttesteg i jämförelse. För så värst officiell är den inte. Jag är fortfarande überhemlig. Hur berättar man? Hur kommer alla att reagera? Och är det en risk som är värd att ta? Tänk om, tänk om, tänk om...
Visst, jag får väl erkänna att jag var lika korkad förr. Och ja, jag får skylla mig själv att alla andra fortsätter vara just så korkade eftersom ingen berättar för dem att det inte är så lätt som man alltid har trott. JAG berättar inte. Bara för vissa, men långt ifrån alla.
Det är så jäkla frustrerande när jag hör att det bebisplaneras till höger och vänster. Jag vill väcka dem från deras puttenuttiga fantasivärld och redogöra hur jävla svårt det är ibland och att de kanske borde ha en gnutta verklighetsuppfattning så de inte blir så chockade och förkrossade som jag blev i början.
Jag vill ju berätta! Jag vill dela med mig av mina erfarenheter. Ett steg är väl att ha den här bloggen och det får jag ge mig en klapp på axeln för. Även om det är ett fjuttesteg i jämförelse. För så värst officiell är den inte. Jag är fortfarande überhemlig. Hur berättar man? Hur kommer alla att reagera? Och är det en risk som är värd att ta? Tänk om, tänk om, tänk om...
tisdag 22 september 2009
Det är ingen myt
att läkare skriver som krattor. Det är inget lustigt skämt och det är ingen fördom. Det är sant.
Fick det nya schemat hemskickat idag. Det andra skiljde sig från det första och detta skiljer sig från båda föregångarna. Dessutom är det många frågetecken. För att inte nämna att jag ser ut som ett själv just nu.
- Börjar nog på mensdag 1 (tror jag, är svårt att utläsa)
- Ska inte spraya (det har jag inte gjort förr men på det här schemat var det inte överstruket. Fast jag har ju inte fått några recept eller instruktioner om nån sprayning...)
- Antar att jag fortsätter med Gonal-f som vanligt (trots att det var Puregon som var ikryssat. Har bara recept för Gonal-f)
- Börjar med 150 IE som vanligt men håller dosen låg en dag längre, dvs i 5 dagar. Dag 6 ska jag höja dosen, men bara till 200 IE och inte 225 som innan.
Helvete! Det finns väl inte dos 200 i sprutpennan?! Finns det 150 och 50? Ska jag behöva sticka mig TVÅ gånger i magen? Och sen TRE när jag börjar med Orgalutran? Springer ut och kollar på mina sprutpenns-left overs (som jag ska lämna på apoteket när jag får tid nån gång...). 150 finns, men inte 50. Jaha. Fattar ingenting. Har läkaren skrivit fel? Menar han 225? Eller ska jag höfta och dra ur sprutan när det känns som 200??!
Tänkte inte ringa först för de översta grejerna tycker jag att jag har listat ut ändå. Men det här är ju bara fel. Mitt alldeles nya och fina schema är fyllt med kråkfötter. Nån som kan läsa fågel?!
Fick det nya schemat hemskickat idag. Det andra skiljde sig från det första och detta skiljer sig från båda föregångarna. Dessutom är det många frågetecken. För att inte nämna att jag ser ut som ett själv just nu.
- Börjar nog på mensdag 1 (tror jag, är svårt att utläsa)
- Ska inte spraya (det har jag inte gjort förr men på det här schemat var det inte överstruket. Fast jag har ju inte fått några recept eller instruktioner om nån sprayning...)
- Antar att jag fortsätter med Gonal-f som vanligt (trots att det var Puregon som var ikryssat. Har bara recept för Gonal-f)
- Börjar med 150 IE som vanligt men håller dosen låg en dag längre, dvs i 5 dagar. Dag 6 ska jag höja dosen, men bara till 200 IE och inte 225 som innan.
Helvete! Det finns väl inte dos 200 i sprutpennan?! Finns det 150 och 50? Ska jag behöva sticka mig TVÅ gånger i magen? Och sen TRE när jag börjar med Orgalutran? Springer ut och kollar på mina sprutpenns-left overs (som jag ska lämna på apoteket när jag får tid nån gång...). 150 finns, men inte 50. Jaha. Fattar ingenting. Har läkaren skrivit fel? Menar han 225? Eller ska jag höfta och dra ur sprutan när det känns som 200??!
Tänkte inte ringa först för de översta grejerna tycker jag att jag har listat ut ändå. Men det här är ju bara fel. Mitt alldeles nya och fina schema är fyllt med kråkfötter. Nån som kan läsa fågel?!
Hemska jävla tanke
Fy fan!
FY FAN vad jag mår dåligt efter att ha läst den här artikeln. Jag vill aldrig, aldrig, ALDRIG att detta händer mig!!!!
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5832928.ab
FY FAN vad jag mår dåligt efter att ha läst den här artikeln. Jag vill aldrig, aldrig, ALDRIG att detta händer mig!!!!
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5832928.ab
måndag 21 september 2009
Om att vara uppskattad
Stressen, migränen, allt det må-dåliga. Okej. Håll i hatten nu för här kommer domen... "-Det var värt det!"
Jo, det tyckte jag visserligen innan också, men hade svårt att motivera det ibland när sinnet åkte karusell. Men i helgen blev jag uppskattad. Officiellt!!! Och det kändes så jäkla bra!
Brudparet höll tal under middagen och tackade alla som skulle tackas. Listan var lång. Jag hade redan nämnts, som möhippefixare och som brudtärna. Men det var visst inte alls. För jag fick en egen plats, min alldeles privata lilla nisch! En helt och hållet egen meningsföljd som avslut på hela talet. Som handlade bara om mig. Det var den finaste presenten jag kunde få och jag gick omkring som på moln resten av kvällen.
Jo, det tyckte jag visserligen innan också, men hade svårt att motivera det ibland när sinnet åkte karusell. Men i helgen blev jag uppskattad. Officiellt!!! Och det kändes så jäkla bra!
Brudparet höll tal under middagen och tackade alla som skulle tackas. Listan var lång. Jag hade redan nämnts, som möhippefixare och som brudtärna. Men det var visst inte alls. För jag fick en egen plats, min alldeles privata lilla nisch! En helt och hållet egen meningsföljd som avslut på hela talet. Som handlade bara om mig. Det var den finaste presenten jag kunde få och jag gick omkring som på moln resten av kvällen.
söndag 20 september 2009
Det märks visst att jag är glad
Överlevde helgen. Migränen gick över hos frisören som jag gissar fördelade huvudvärken över hela skallen med allt slitande i tovorna.
Bröllopet var underbart, vädret var underbart, sambon var underbar, vännerna var underbara, fotografen var underbar, maten var undebar, stämningen var underbar...ja, så skulle jag kunna hålla på hur länge som helst. Efter migränepisoden mådde jag underbart. Jag var glad. Jag är glad. Fortfarande! Och det är en härlig känsla. En känsla som jag trodde jag tappat bort. För alltid. Men i helgen hittade jag den igen. Och passade samtidigt på att förlägga mitt dystra jag.
När vi var hemma igen, sambon och jag, så tittade han på mig och log. Vi satt i soffan. "Vet du vad det bästa med hela den här helgen har varit?" "Att se dig så glad igen".
Pussade på honom. Länge.
Bröllopet var underbart, vädret var underbart, sambon var underbar, vännerna var underbara, fotografen var underbar, maten var undebar, stämningen var underbar...ja, så skulle jag kunna hålla på hur länge som helst. Efter migränepisoden mådde jag underbart. Jag var glad. Jag är glad. Fortfarande! Och det är en härlig känsla. En känsla som jag trodde jag tappat bort. För alltid. Men i helgen hittade jag den igen. Och passade samtidigt på att förlägga mitt dystra jag.
När vi var hemma igen, sambon och jag, så tittade han på mig och log. Vi satt i soffan. "Vet du vad det bästa med hela den här helgen har varit?" "Att se dig så glad igen".
Pussade på honom. Länge.
lördag 19 september 2009
Diagnos
Jag kommer inte överleva dagen. Kan knappt stå på benen. Sov hela natten, vaknade, kändes bra. Men så fort jag rest mig upp kom det tillbaka. Som en våg som sköljde över mig med rasande fart. Det gör ont i huvudet. Halva huvudet. Precis bakom högra ögat. Det är bara där det gör ont. Och jag mår pyton. Vill kräkas. När som helst kräks jag.
Har femtielva unga läkare omkring mig som jag ber att bli diagnosticerad av. Berättar om den lokala huvudvärken. "- Det låter som migrän." Berättar om illamåendet. "- Jo, det är säkerligen migrän." Får blanda värktabletter. Det trodde jag var förbjudet. Det står ju så på förpackningen. Inte blanda! Aja baja. Nu viftas det bara bart som något jag säger för att jag är lite tokig. Nä, nu ska här blandas piller. Och för all del. Bara jag slipper må såhär uselt.
Har femtielva unga läkare omkring mig som jag ber att bli diagnosticerad av. Berättar om den lokala huvudvärken. "- Det låter som migrän." Berättar om illamåendet. "- Jo, det är säkerligen migrän." Får blanda värktabletter. Det trodde jag var förbjudet. Det står ju så på förpackningen. Inte blanda! Aja baja. Nu viftas det bara bart som något jag säger för att jag är lite tokig. Nä, nu ska här blandas piller. Och för all del. Bara jag slipper må såhär uselt.
fredag 18 september 2009
Bara lite stress till
Tog bussen med E tio i åtta imorse. Ut på landet för att förbereda inför ett bröllop. Berättade om mitt nervösa sammanbrott från gårdagen men det gick inte riktigt att återge. Ingen beskrivning verkade göra det rättvisa.
Vi höll på med förberedelserna hela dagen och redan vid lunchtid började jag bli kass. Tror det var energin som svek mig igen men den här gången var det kroppen som fick ta stryk. Den hängde inte med riktigt och febern gick igång som en jäkla kittel samtidigt som något slog mig i huvudet inifrån.
Jag tvingade mig själv att vila i ett par timmar men var sen igång igen. Bara lite till. "Jag ska bara..."
Vi höll på med förberedelserna hela dagen och redan vid lunchtid började jag bli kass. Tror det var energin som svek mig igen men den här gången var det kroppen som fick ta stryk. Den hängde inte med riktigt och febern gick igång som en jäkla kittel samtidigt som något slog mig i huvudet inifrån.
Jag tvingade mig själv att vila i ett par timmar men var sen igång igen. Bara lite till. "Jag ska bara..."
torsdag 17 september 2009
Träsket
Idag behövde vi bestämma oss om vi säljer till den enda som bjudit på vår lägenhet.
Idag behövde jag bli klar med alla förberedelserna inför bröllopet.
Idag hade jag många saker på min lista. Men det gick inte.
Idag gick jag sönder.
Energin var som bortblåst och jag kände mig som ett tomt skal. Sambon kom hem och jag bara låg där i soffan. Han frågade hur det var och jag bara skakade på huvudet. Fick inte fram några ord. Det var så mörkt.
Vi kramades. Länge. Tårarna rann. Kudden blev fläckig av min svarta mascaragråt. Jag skakade. Sambon tröstade. Det kändes som att allt var förstört. Ingen mening med något längre, inget som ville gå bra. Inget som var roligt.
Ingen bebis, ingen budgivning och tänk om vi inte gillar vårt hus egentligen. Dumma jävla skitlägenhet som inte är värd mer än ett bud. Och så lurad jag lät mig bli av mäklarna som värderade den till höger och vänster. Jag hade hoppats på mer...jag hoppas alltid på mer. Varför kan jag inte nöja mig med ok eller bra. Varför måste jag ha jättebra eller bäst?!
Skitbud. Vi säljer lägenheten för ett skitbud sa jag till sambon och skakade vidare, fuktig i hela ansiktet och med igenklibbade ögon.
"Det är inte lägenheten du är ledsen över, eller hur?" sa han, lite som en fråga men mest som ett påstående. Och då brast det fullständigt. Då kom det där som väntat i flera dagar på att få släppas ut. Jag hade gått på överlevnadsreserver hela veckan ända tills även de äntligen tog slut och jag kunde tillåta mig själv att vara annat än arg, bitter och förbannad. Jag kom äntligen på att jag var fruktansvärt ledsen.
Vid det här laget hade jag snackat så mycket skit om lägenheten och det dåliga budet att jag lyckats dra ner sambon i träsket också. Han blev helt apatisk. Det har jag aldrig lyckats med förr och det skrämde mig att jag påverkar honom på det sättet. Han som annars är expert på att göra mig glad, trösta mig när jag som mest behöver det och övertala mig om att det kommer lösa sig för oss. Nu satt han och mådde ännu sämre än vad jag gjorde.
På något sätt fick detta mig att rycka upp mig själv från helveteshålet och försöka lappa ihop allt jag ställt till med. Efter ett tag började vi långsamt hitta tillbaka till verkligheten igen. Sambon sa att han mår jättedåligt av att jag är så ledsen hela tiden. Jag vill ju inte att han ska vara ledsen, men det är inget jag tänker på direkt när jag går in i mitt själviska depp-mode. Ska försöka tänka mer på honom i framtiden. Det är det minsta han förtjänar efter allt han måste stå ut med med mig.
Vi ringde mäklaren och tackade ja till pissebudet så nu är lägenheten nästan såld och vi kan lägga energi på framtiden istället.
Jag hoppas vi slipper resa till träsket på ett tag.
Idag behövde jag bli klar med alla förberedelserna inför bröllopet.
Idag hade jag många saker på min lista. Men det gick inte.
Idag gick jag sönder.
Energin var som bortblåst och jag kände mig som ett tomt skal. Sambon kom hem och jag bara låg där i soffan. Han frågade hur det var och jag bara skakade på huvudet. Fick inte fram några ord. Det var så mörkt.
Vi kramades. Länge. Tårarna rann. Kudden blev fläckig av min svarta mascaragråt. Jag skakade. Sambon tröstade. Det kändes som att allt var förstört. Ingen mening med något längre, inget som ville gå bra. Inget som var roligt.
Ingen bebis, ingen budgivning och tänk om vi inte gillar vårt hus egentligen. Dumma jävla skitlägenhet som inte är värd mer än ett bud. Och så lurad jag lät mig bli av mäklarna som värderade den till höger och vänster. Jag hade hoppats på mer...jag hoppas alltid på mer. Varför kan jag inte nöja mig med ok eller bra. Varför måste jag ha jättebra eller bäst?!
Skitbud. Vi säljer lägenheten för ett skitbud sa jag till sambon och skakade vidare, fuktig i hela ansiktet och med igenklibbade ögon.
"Det är inte lägenheten du är ledsen över, eller hur?" sa han, lite som en fråga men mest som ett påstående. Och då brast det fullständigt. Då kom det där som väntat i flera dagar på att få släppas ut. Jag hade gått på överlevnadsreserver hela veckan ända tills även de äntligen tog slut och jag kunde tillåta mig själv att vara annat än arg, bitter och förbannad. Jag kom äntligen på att jag var fruktansvärt ledsen.
Vid det här laget hade jag snackat så mycket skit om lägenheten och det dåliga budet att jag lyckats dra ner sambon i träsket också. Han blev helt apatisk. Det har jag aldrig lyckats med förr och det skrämde mig att jag påverkar honom på det sättet. Han som annars är expert på att göra mig glad, trösta mig när jag som mest behöver det och övertala mig om att det kommer lösa sig för oss. Nu satt han och mådde ännu sämre än vad jag gjorde.
På något sätt fick detta mig att rycka upp mig själv från helveteshålet och försöka lappa ihop allt jag ställt till med. Efter ett tag började vi långsamt hitta tillbaka till verkligheten igen. Sambon sa att han mår jättedåligt av att jag är så ledsen hela tiden. Jag vill ju inte att han ska vara ledsen, men det är inget jag tänker på direkt när jag går in i mitt själviska depp-mode. Ska försöka tänka mer på honom i framtiden. Det är det minsta han förtjänar efter allt han måste stå ut med med mig.
Vi ringde mäklaren och tackade ja till pissebudet så nu är lägenheten nästan såld och vi kan lägga energi på framtiden istället.
Jag hoppas vi slipper resa till träsket på ett tag.
onsdag 16 september 2009
Jag tror inte jag vill stressa mer...
Är lite trött nu faktiskt. Förstår inte var jag får energin ifrån. Har långa listor över allt jag behöver göra varje dag.
- Städa lägenheten inför nästa visning
- Vika blommor (fast de är jag äntligen klar med.)
- Göra klart fotoalbumet
- Fixa klänning till bröllop (för den jag skulle sy blev skitful när jag i förra veckan försökte sy ihop alla delarna. Kan väl avslöja att jag hade fokus på annat just då...)
- Träna in sång till bröllop
- Komma på vad jag ska ha med i brudtärnetalet
- Städa micron (den luktar så jävla illa nu efter att ha legat i bilen i värmen, för gud förbjude att den står framme på visningen)
- Blogga
Kanske försöker jag se till att ha så mycket att göra hela tiden så jag slipper bry mig om mig själv. Ganska skönt för stunden men jag är rädd att det är rätt så dåligt i slutändan. Vill inte gå sönder...
- Städa lägenheten inför nästa visning
- Vika blommor (fast de är jag äntligen klar med.)
- Göra klart fotoalbumet
- Fixa klänning till bröllop (för den jag skulle sy blev skitful när jag i förra veckan försökte sy ihop alla delarna. Kan väl avslöja att jag hade fokus på annat just då...)
- Träna in sång till bröllop
- Komma på vad jag ska ha med i brudtärnetalet
- Städa micron (den luktar så jävla illa nu efter att ha legat i bilen i värmen, för gud förbjude att den står framme på visningen)
- Blogga
Kanske försöker jag se till att ha så mycket att göra hela tiden så jag slipper bry mig om mig själv. Ganska skönt för stunden men jag är rädd att det är rätt så dåligt i slutändan. Vill inte gå sönder...
Pissemensvärk!!!
Fan, piss och helvete så ont det gör!!!! Drömmer mig tillbaka till tiden då jag hade p-stav inopererad i armen och helt hade glömt vad menssmärta är. Men det sabla progesteronet förvärrar ju saken hundrafalt.
Har tagit två alvedon för det sitter i ryggmärgen nu att inte ta någon ipren. Men jag vet ju att den hjälper bättre så det här är ju bara korkat. Så varför, varför tar jag ingen ipren?!
Nu har den kommit i alla fall, bara att vänta ut den, hålla ut i fyra veckor tills det är dags att börja igen åka karusell igen. Kanske orkar vi med ett naturligt försök däremellan. Eller så skiter vi i det och bara försöker leva lite istället...
Idag kan jag i alla fall börja räkna ner. Igen.
Har tagit två alvedon för det sitter i ryggmärgen nu att inte ta någon ipren. Men jag vet ju att den hjälper bättre så det här är ju bara korkat. Så varför, varför tar jag ingen ipren?!
Nu har den kommit i alla fall, bara att vänta ut den, hålla ut i fyra veckor tills det är dags att börja igen åka karusell igen. Kanske orkar vi med ett naturligt försök däremellan. Eller så skiter vi i det och bara försöker leva lite istället...
Idag kan jag i alla fall börja räkna ner. Igen.
Lite ensam igen
Ska på min bästa väns bröllop till helgen. Det ska bli jätteroligt. Så jag försöker att inte bry mig så mycket. Att alla andra brudtärnorna får sitta med bruden medan jag får sitta nån annanstans. Jag försöker verkligen. Går sådär iofs. Är lite ledsen. Känns lite ensamt att inte få vara med de andra. Att hamna lite utanför.
Jag tänker att det inte gick att lösa på något annat sätt. Att det här var bästa lösningen för min vän och för de flesta. Och det vet jag att det var. För det här handlar inte om mig, det är inte min dag. Och då får jag lära mig att hålla käften. Även om det gör lite ont.
Jag tänker att det inte gick att lösa på något annat sätt. Att det här var bästa lösningen för min vän och för de flesta. Och det vet jag att det var. För det här handlar inte om mig, det är inte min dag. Och då får jag lära mig att hålla käften. Även om det gör lite ont.
tisdag 15 september 2009
Första budet
På utgånspris dessutom. Det känns bra. Det känns himla bra faktiskt! Men vi hoppas på mer och har minst en visning till i veckan. Antagligen imorgon.
En nalle
Idag fick jag ett litet paket. I paketet låg en liten nalle. Nallen höll i ett litet kort med stora ord som jag verkligen behövde höra. Ord som gjorde mig gladare än vad jag varit på länge.
Nallen fick mig att inse att M och jag nog behöver varandra ändå. Trots att vi inde delar misären med varandra längre. Kanske kan vi gå ifrån misärfokus och koncentrera oss på "vanlig" vänskap istället. Det kommer att bli svårt men idag käner jag mig lite hoppfull i alla fall.
Tack för nallen M. Tror han kommer trivas bra hos oss.
Nallen fick mig att inse att M och jag nog behöver varandra ändå. Trots att vi inde delar misären med varandra längre. Kanske kan vi gå ifrån misärfokus och koncentrera oss på "vanlig" vänskap istället. Det kommer att bli svårt men idag käner jag mig lite hoppfull i alla fall.
Tack för nallen M. Tror han kommer trivas bra hos oss.
Plan
Ringde kliniken igår för att berätta om misslyckandet. Fick prata med en sekreterare som beklagade sig å det vänligaste och som sa att en sjuksköterska eller läkare skulle ringa upp mig senare samma dag så att vi kunde prata om vad som händer sen.
Ingen ringde.
Och idag, precis under min välförtjänta halvtimmesmassage, DÅ ringer de. Och jag kan inte svara. De ringer sambon istället och säger att det har blivit lite kommunikationsmissar på sistone och att jag kan ringa tillbaka. Fick ringa efter 13 eftersom de hade lunchstängt innan.
De kunde inte föklara varför det inte gått, mest beklaga sig. Vi har båda gångerna haft stora chanser på över 40% sannolikhet att lyckas. Det känns ju bra annars men inte efter två misslyckade försök direkt. Då känns det bara för jävligt.
Planen är i alla fall att vi sätter igång igen vid nästa mens. Förhoppningsvis blir det inte flytt precis då utan vi får reda på innan flytten om det tagit sig eller inte. Hoppas på en kul flytt. Så kul att jag slipper bära något alls utan bara kan njuta av ett pyre i magen. Annars tror jag flytten löper stor risk att bli rätt så miserabel.
Väntar på ett hemskickat schema för försök nr3.
Ingen ringde.
Och idag, precis under min välförtjänta halvtimmesmassage, DÅ ringer de. Och jag kan inte svara. De ringer sambon istället och säger att det har blivit lite kommunikationsmissar på sistone och att jag kan ringa tillbaka. Fick ringa efter 13 eftersom de hade lunchstängt innan.
De kunde inte föklara varför det inte gått, mest beklaga sig. Vi har båda gångerna haft stora chanser på över 40% sannolikhet att lyckas. Det känns ju bra annars men inte efter två misslyckade försök direkt. Då känns det bara för jävligt.
Planen är i alla fall att vi sätter igång igen vid nästa mens. Förhoppningsvis blir det inte flytt precis då utan vi får reda på innan flytten om det tagit sig eller inte. Hoppas på en kul flytt. Så kul att jag slipper bära något alls utan bara kan njuta av ett pyre i magen. Annars tror jag flytten löper stor risk att bli rätt så miserabel.
Väntar på ett hemskickat schema för försök nr3.
måndag 14 september 2009
Väntan på den så kallade tanten
Menshelvetet alltså...sprutorna är det finito med för den här gången och nu är det bara att vänta ut fanskapet. Riktigt jävla trist att vänta på den nu när man vet att den är på väg. Bajs också.
Inget hopp whatsoever. Mensen borde komma ett par dagar efter att man slutat med sprutorna. Vi slutade i fredags, gick inte alls att motivera att ta dem fredag kväll och lördag morgon också när allt redan var ganska uppenbart kaputt.
Av alla "väntor" jag varit med om så är den här den överlägset tråkigaste av dem alla...
Inget hopp whatsoever. Mensen borde komma ett par dagar efter att man slutat med sprutorna. Vi slutade i fredags, gick inte alls att motivera att ta dem fredag kväll och lördag morgon också när allt redan var ganska uppenbart kaputt.
Av alla "väntor" jag varit med om så är den här den överlägset tråkigaste av dem alla...
Tredje gången gillt?
Ja...just de orden upprepade jag för mig själv nån gång i augusti förra året. Men det slutade inte riktig så lyckligt.
Jag hade ju blivit riktigt jäkla skitglad om vi lyckades på det här tredje konstgjorda försöket. Det sista som vi får betalt av landstinget. Annars blir det till att pröjsa själv sen. Och det är inte lite pengar man ska behöva punga ut med.
En hel ivf-behandling kostar på vår klinik 28.000:-
Efterföljande behandlingar kostar 24.000:-
Vi har ju ett embryo i frysen vilket är himla positivt faktiskt. För återinsättning av ett nedfruset embryo (FET) kostar "bara" 11.000:-
Vågar inte tänka på hur mycket det här skulle kunna landa på. När vi väl blir gravida vet jag att det helt klart kommer att vara värt pengarna. Det jag är mest rädd för är att ifall vi kommer att lägga ut massor med pengar på det här men ändå aldrig bli gravida. Den tanken känns så in i helvetes jobbig....
Jag hade ju blivit riktigt jäkla skitglad om vi lyckades på det här tredje konstgjorda försöket. Det sista som vi får betalt av landstinget. Annars blir det till att pröjsa själv sen. Och det är inte lite pengar man ska behöva punga ut med.
En hel ivf-behandling kostar på vår klinik 28.000:-
Efterföljande behandlingar kostar 24.000:-
Vi har ju ett embryo i frysen vilket är himla positivt faktiskt. För återinsättning av ett nedfruset embryo (FET) kostar "bara" 11.000:-
Vågar inte tänka på hur mycket det här skulle kunna landa på. När vi väl blir gravida vet jag att det helt klart kommer att vara värt pengarna. Det jag är mest rädd för är att ifall vi kommer att lägga ut massor med pengar på det här men ändå aldrig bli gravida. Den tanken känns så in i helvetes jobbig....
söndag 13 september 2009
Utelåsta
Mäklaren fick våra extranycklar (plural alltså) trots att vi själva alltid bara använder den ena nyckeln. Givetvis låser han sjutillhållarslåset och nyckeln som vi har till just det låset vägrade fungera. Piss också. Ringde mäklaren och frågade om han inte möjligtvis bor i Lund. Inte så sannolikt nä, det trodde jag inte heller. Varför skulle sannolikheten plötsligt vara på vår sida igen?! Mäklaren var redan framme i Malmö.
Men han fick alltså snällt köra tillbaka och lämna tillbaka en av nycklarna så att vi kunde komma in. Så snabbt ville vi inte bli av med lägenheten.
Ett par som var intresserade. Jag hade hoppats på många fler än ett par. Är det så här segt att sälja lägenhet?! Verkligen?! Fan i så fall.
Och för att dra en passande parallell så kan jag säga att när vi stod där utanför vår lägenhet, helt handfallna utan en chans att att komma in utan någon annans hjälp så kändes det lite som hela vår ivf-historia. Det var verkligen ett läbbigt ögonblick när jag tänkte på det, men det kändes just precis så. Det är ju vår lägenhet och den borde vi ha nyckel till men den enda som hade en nyckel var en helt utomstående. Och vi visste inte om han hade tid att komma just nu.
Vi har tappat bort nyckeln till våra egna liv, till vår chans att bli med barn och de enda som kan hjälpa oss att hitta den igen, eller i vårt fall dyrka upp låset, är en klinik i Malmö. Det känns för jävligt att bli fråntagen kontrollen på det här sättet...
Men han fick alltså snällt köra tillbaka och lämna tillbaka en av nycklarna så att vi kunde komma in. Så snabbt ville vi inte bli av med lägenheten.
Ett par som var intresserade. Jag hade hoppats på många fler än ett par. Är det så här segt att sälja lägenhet?! Verkligen?! Fan i så fall.
Och för att dra en passande parallell så kan jag säga att när vi stod där utanför vår lägenhet, helt handfallna utan en chans att att komma in utan någon annans hjälp så kändes det lite som hela vår ivf-historia. Det var verkligen ett läbbigt ögonblick när jag tänkte på det, men det kändes just precis så. Det är ju vår lägenhet och den borde vi ha nyckel till men den enda som hade en nyckel var en helt utomstående. Och vi visste inte om han hade tid att komma just nu.
Vi har tappat bort nyckeln till våra egna liv, till vår chans att bli med barn och de enda som kan hjälpa oss att hitta den igen, eller i vårt fall dyrka upp låset, är en klinik i Malmö. Det känns för jävligt att bli fråntagen kontrollen på det här sättet...
Lägenhetsutrymning
Kanske skönt att komma bort ett tag? Vi tänkte gå bort och fika hos svärföräldrarna en stund först men jag känner mig fortfarande rejält känslig och vill inte riskera att bryta ihop inför dem. Det hade nog blivit ett spektakel utan dess like. Jag som inte ens gråtit inför dem nånsin...nä fifan.
Snart är det i alla fall visning och vi har städat allt som går att städa och renoverat allt vi orkat renovera. Igår blev det ett sista ryck med målning av många väggar i köket och jag fick ett cp-ryck sent in på småtimmarna och målade väggarna bakom alla elementen i hela lägenheten, vad nu det skulle vara bra för...
Hoppas vi får sålt skiten nu! Riktigt dyrt också tack!
Snart är det i alla fall visning och vi har städat allt som går att städa och renoverat allt vi orkat renovera. Igår blev det ett sista ryck med målning av många väggar i köket och jag fick ett cp-ryck sent in på småtimmarna och målade väggarna bakom alla elementen i hela lägenheten, vad nu det skulle vara bra för...
Hoppas vi får sålt skiten nu! Riktigt dyrt också tack!
lördag 12 september 2009
Forumterapi
Ägnar större delen av dagen att stötta och trösta andra vilsna själar på vårt lilla ivf-forum. Och jag märker hur lätt det är att känna sig värdelös, kass, misslyckad och ensam men samtidigt inte ens vara i närheten av att ställa liknande krav på alla andra stackars människor. Alla andra är underbara tjejer som det är så otroligt synd om och som verkligen förtjänar det stöd de får. Men själv är man bara kass och värdelös.
Men det hjälper att stötta. Det hjälper att prata. Hoppas man för andra så luras man kanske till slut att hoppas lite för sig själv också.
Men det hjälper att stötta. Det hjälper att prata. Hoppas man för andra så luras man kanske till slut att hoppas lite för sig själv också.
Minusdag...igen...
Jag har ju tränat i att må dåligt länge nu så det här borde väl vara en kakbit för mig. Jag har dessutom accepterat detta faktum redan för en vecka sen när jag förstod att det skitit sig. Känner inte så mycket just nu. Energin är borta, känner mig tom, sprutknölarna i rumpan gör sig påminda men jag bryr mig inte längre. Idag kvittar allt.
Det tar inte lång tid förrän jag inser att jag börjat blicka framåt redan. Inte för att jag är hoppfull. Inte för att jag tror att det blir tredje gången gillt. Jag går vidare i mitt liv för att jag måste. Och nästa steg är att köra på igen. Och igen och igen...tills vi inte orkar mer. Och förhoppningsvis har vi så mycket ork som krävs. För tänk om vi slutar försöka gången innan vi hade lyckats...
Det tar inte lång tid förrän jag inser att jag börjat blicka framåt redan. Inte för att jag är hoppfull. Inte för att jag tror att det blir tredje gången gillt. Jag går vidare i mitt liv för att jag måste. Och nästa steg är att köra på igen. Och igen och igen...tills vi inte orkar mer. Och förhoppningsvis har vi så mycket ork som krävs. För tänk om vi slutar försöka gången innan vi hade lyckats...
fredag 11 september 2009
Underbart stöd från underbar vän
Som trots att hon måste semesterpacka överraskar mig med presenter utanför dörren. Ett litet överlevnadskit för helgen från T. Passionsfruktspraliner, mysigt höstte och en anteckningsbok som jag ska träna mig på att skriva i när jag behöver få ur mig lite bitterhet och när jag behöver påmmina mig själv om vad som fortfarande är bra i mitt liv. Och framför allt vad jag kan göra för att må bättre.
Tack kära T för det välbehövda stödet.
Tack kära T för det välbehövda stödet.
torsdag 10 september 2009
Skitråd.
Alla vill väl, jag vet, men det blir så lätt fel ändå. Det är svårt att ta det till sig eftersom det oftast är helt fel råd man får. Det är svårt att lyssna och det är svårt att bry sig. Men det är lätt att avfärda och lätt att att bli arg på sina snälla vänner som bara vill vara, just snälla.
Men det finns så mycket som jag bara inte vill höra. Som bara får mig att må sämre...
- Ska ni inte skaffa barn snart?
- Om ni bara slappnar av så kommer det att lösa sig.
- Tänk inte på det.
- Min kompis kompis skulle också göra ivf och de blev oväntat gravida när de stod i kö till behandlingen. Det var säkert för att de slappnade av.
- Ni är ju så unga och har hela livet framför er.
- Du behöver sluta stressa.
- Du måste lära dig att tänka på annat.
- Det hjälper ingen att du blir förtvivlad varje gång det går dåligt. Då gör du bara det sämre.
- Är du säker på att du inte är gravid?
Ja, det ryser allvarligt talat i hela kroppen av att läsa de här kommentarerna. Jag mår ännu värre av de uppenbara förklaringarna som många inte förstår...som jag ska behöva förklara. Och att jag ska behöva ha dåligt samvete för att jag behöver säga ifrån när det är något som får mig att må riktigt jävla skitdåligt. Som om jag inte mår dåligt nog...
Vi behöver inga råd, tro mig, vi är så pålästa man bara kan bli. Det vi behöver är stöd. Vänner som lyssnar, som visar intresse, som ställer frågor och försöker förstå. Som inte dömer oss för vårt humör som på sistone är ett oerhört nedstämt sinnestillstånd som den här cirkusen försatt oss i. Vår attityd, men snarare min för sambon är den coolaste person jag känner, kan säkert misstolkas mycket lätt och det har jag full förståelse för. Men fråga istället för att anta....det är så mycket ni inte vet. Kanske vågar vi inte berätta för att vi är rädda för alla råd som vi kommer att bli överösta med. Tänk om vi skrämmer bort våra vänner för att de tycker att "såna här privata saker kan man ju inte prata om". Tänk om de kommer tycka synd om oss. Tänk om de kommer att må dåligt för att vi inte berättat något innan. Tänk om de blir arga...
Men det finns så mycket som jag bara inte vill höra. Som bara får mig att må sämre...
- Ska ni inte skaffa barn snart?
- Om ni bara slappnar av så kommer det att lösa sig.
- Tänk inte på det.
- Min kompis kompis skulle också göra ivf och de blev oväntat gravida när de stod i kö till behandlingen. Det var säkert för att de slappnade av.
- Ni är ju så unga och har hela livet framför er.
- Du behöver sluta stressa.
- Du måste lära dig att tänka på annat.
- Det hjälper ingen att du blir förtvivlad varje gång det går dåligt. Då gör du bara det sämre.
- Är du säker på att du inte är gravid?
Ja, det ryser allvarligt talat i hela kroppen av att läsa de här kommentarerna. Jag mår ännu värre av de uppenbara förklaringarna som många inte förstår...som jag ska behöva förklara. Och att jag ska behöva ha dåligt samvete för att jag behöver säga ifrån när det är något som får mig att må riktigt jävla skitdåligt. Som om jag inte mår dåligt nog...
Vi behöver inga råd, tro mig, vi är så pålästa man bara kan bli. Det vi behöver är stöd. Vänner som lyssnar, som visar intresse, som ställer frågor och försöker förstå. Som inte dömer oss för vårt humör som på sistone är ett oerhört nedstämt sinnestillstånd som den här cirkusen försatt oss i. Vår attityd, men snarare min för sambon är den coolaste person jag känner, kan säkert misstolkas mycket lätt och det har jag full förståelse för. Men fråga istället för att anta....det är så mycket ni inte vet. Kanske vågar vi inte berätta för att vi är rädda för alla råd som vi kommer att bli överösta med. Tänk om vi skrämmer bort våra vänner för att de tycker att "såna här privata saker kan man ju inte prata om". Tänk om de kommer tycka synd om oss. Tänk om de kommer att må dåligt för att vi inte berättat något innan. Tänk om de blir arga...
onsdag 9 september 2009
Ensam...
Jag ska vara glad. Jag SKA vara glad. Jag ska VARA GLAD. Jag är inte glad. Inte det minsta. Jag försöker intala mig att jag är glad, och nånstans inom mig vet jag att jag är glad. Inte för mig, ingenting för mig. Men för M. Jag är glad för M. Det är jag. Nånstans. Men jag hittar inte det. För allt i världen så kan jag inte hitta det där stället där glädjen sitter. Förlåt M. Den finns där, jag lovar. Jag SKA hitta den. Jag SKA bli glad. Du förtjänar inget mindre.
Men just nu går det inte. Just nu är jag bara ledsen. Så in i helvetes ledsen. Vet inte vad jag ska ta mig till, vet inte hur jag ska överleva dagen.
Den bästa dagen i M's liv blir den sämsta i mitt på länge. Jag är hemsk. Jag är en hemsk person som ingen borde vara vän med. Varför skulle M vilja ha kvar mig som vän? Det behöver hon inte längre. Hon behöver inte MIG längre. Hon har annat att tänka på nu.
Idag mår jag uruselt. Idag var jag tvungen att gå hem från jobbet för att jag inte kunde sluta gråta. Idag känner jag mig ensammare än nånsin.
Idag är M gravid...
Men just nu går det inte. Just nu är jag bara ledsen. Så in i helvetes ledsen. Vet inte vad jag ska ta mig till, vet inte hur jag ska överleva dagen.
Den bästa dagen i M's liv blir den sämsta i mitt på länge. Jag är hemsk. Jag är en hemsk person som ingen borde vara vän med. Varför skulle M vilja ha kvar mig som vän? Det behöver hon inte längre. Hon behöver inte MIG längre. Hon har annat att tänka på nu.
Idag mår jag uruselt. Idag var jag tvungen att gå hem från jobbet för att jag inte kunde sluta gråta. Idag känner jag mig ensammare än nånsin.
Idag är M gravid...
Blöt säng - IGEN!
Men va fan?!
Inatt svettades jag så mycket att jag vid fyratiden imorse fick gå och lägga mig i gästsängen istället. Bredvid sambon lämnade jag en stor och fuktig fläck som fortfarande inte gått tillbaka till normal torrhet klockan sju på morgonen.
Man känner sig ju som värsta sängvätaren...
Inatt svettades jag så mycket att jag vid fyratiden imorse fick gå och lägga mig i gästsängen istället. Bredvid sambon lämnade jag en stor och fuktig fläck som fortfarande inte gått tillbaka till normal torrhet klockan sju på morgonen.
Man känner sig ju som värsta sängvätaren...
tisdag 8 september 2009
Ruvardag 11, IVF2
- Mer brunt.
- Mer mensvärk
- Mindre hugg i livmodern
- Mindre ömma bröst
Och förkylning. Det har jag lyckats dra på mig också. Hade jag inte varit ifrån jobbet i 1,5 veckor hade jag stannat hemma idag. Men mitt samvete tillåter det inte. Fan. Jag har inte bett om att få det här samvetet! Jag vill inte ha det. Var kan man lämna tillbaka det?
- Mer mensvärk
- Mindre hugg i livmodern
- Mindre ömma bröst
Och förkylning. Det har jag lyckats dra på mig också. Hade jag inte varit ifrån jobbet i 1,5 veckor hade jag stannat hemma idag. Men mitt samvete tillåter det inte. Fan. Jag har inte bett om att få det här samvetet! Jag vill inte ha det. Var kan man lämna tillbaka det?
Så här sjuk har jag varit
I huvudet alltså.
Efter ett par månaders av försökande tyckte jag det började kännas oroligt. Jag var precis i toppen av mitt googlande och hade faktiskt blivit en riktig mästare i det. "Vad kan man göra själv?" var frågan jag ställde. "Hur kan man påverka?"
Jag hittade otaliga trådar på ett dussin olika forum angående olika naturläkemedel. Det som det skrevs mest om var glandin25. Jag gick och köpte det (asdyrt) och knaprade på i en månad. Hjälpte inte...
Då sa det knäpp i mitt huvud och jag letade upp ALLA naturläkemedel som skulle kunna hjälpa.
Efamol
Rosenrot
Bidrottninggele
Bisolvon
Borago Jamsrot
Apiforce
Tror de alla var olika sorter och jag har säkert missat någon nu. Vissa skulle man ta innan ÄL andra skulle man ta efter ÄL. Vissa skulle man stoppa i sig gärna flera månader i rad. Så jag knaprade. Jag knaprade flera gånger om dagen. Ett stort berg med piller. Och till det fortsatte jag att käka Glandin25 samt mina vitaminpiller med folsyra. Märke inte någon skillnad tyvärr. Förutom att jag mådde lite skumt. Men gravid blev jag inte. Så jag slutade efter ett par månader. Det blev dyrt och ärligt talat vet jag inte om jag inte sabbade något i min kropp med min medicinmani...
Efter ett par månaders av försökande tyckte jag det började kännas oroligt. Jag var precis i toppen av mitt googlande och hade faktiskt blivit en riktig mästare i det. "Vad kan man göra själv?" var frågan jag ställde. "Hur kan man påverka?"
Jag hittade otaliga trådar på ett dussin olika forum angående olika naturläkemedel. Det som det skrevs mest om var glandin25. Jag gick och köpte det (asdyrt) och knaprade på i en månad. Hjälpte inte...
Då sa det knäpp i mitt huvud och jag letade upp ALLA naturläkemedel som skulle kunna hjälpa.
Efamol
Rosenrot
Bidrottninggele
Bisolvon
Borago Jamsrot
Apiforce
Tror de alla var olika sorter och jag har säkert missat någon nu. Vissa skulle man ta innan ÄL andra skulle man ta efter ÄL. Vissa skulle man stoppa i sig gärna flera månader i rad. Så jag knaprade. Jag knaprade flera gånger om dagen. Ett stort berg med piller. Och till det fortsatte jag att käka Glandin25 samt mina vitaminpiller med folsyra. Märke inte någon skillnad tyvärr. Förutom att jag mådde lite skumt. Men gravid blev jag inte. Så jag slutade efter ett par månader. Det blev dyrt och ärligt talat vet jag inte om jag inte sabbade något i min kropp med min medicinmani...
Sprutorna fortsätter
Har jag fortfarande lite hopp i så fall? Jag vet inte. Men vi fortsätter. Till testdagen. Vill inte riskera något bara för att jag är en bitter pessimist.
Sen tror jag inte rumpan kan bli mycket blåprickigare. Jag har lärt mig att uthärda stickandet och numera gör vi det på ren rutin. Ligga på mage, ner med brallan, andas djupt och fram med bomullspad när det är över för att torka några droppar som kommer ut igen. Och blodet. För det blöder alltid lite grann.
Helt normalt...livet vi lever.
Sen tror jag inte rumpan kan bli mycket blåprickigare. Jag har lärt mig att uthärda stickandet och numera gör vi det på ren rutin. Ligga på mage, ner med brallan, andas djupt och fram med bomullspad när det är över för att torka några droppar som kommer ut igen. Och blodet. För det blöder alltid lite grann.
Helt normalt...livet vi lever.
Vattensäng?!
Jag fick stå ut med svettningarna inatt igen trots att jag inte är gravid eftersom vi går emot min icke-gravida magkänsla och ändå sprutar progesteron.
Svårt att sova när det känns som att man ligger i en vattensäng som gått sönder.
Svårt att sova när det känns som att man ligger i en vattensäng som gått sönder.
måndag 7 september 2009
Ruvardag 10, IVF2
Men är det lönt att fortsätta skriva ner tankar och symptom egentligen? Ja, jag vet inte. Alla säger åt mig att inte utgå från att det är kört bara för det där lilla...för det kan även vara ett positivt tecken. Jag nickar och låter dem hållas...fast jag känner ju min kropp. Jag vet ju att det är åt helvete alltihopa. Men jag låtsas. Jag låtsas för mina vänner och jag låtsas för sambon. De kan få hoppas lite till, om det gör dem gladare. Men jag har gett upp den här gången i alla fall. Har jag fel får jag mig i värsta fall en glad överraskning. Men det har jag inte.
Nåväl...
- Brösten ömmar mindre. (Typiskt dåligt...)
- Huggen i underlivet verkar ha övergått till en mol/mensvärk (också dåligt)
- Bruna flytningar (dåligt, dåligt, DÅLIGT!)
Nåväl...
- Brösten ömmar mindre. (Typiskt dåligt...)
- Huggen i underlivet verkar ha övergått till en mol/mensvärk (också dåligt)
- Bruna flytningar (dåligt, dåligt, DÅLIGT!)
Inte ensam
Ja, jag har min sambo. Det vet jag. Och det är så skönt att vi är två. Men jag vet också hur skönt han tycker att det är att jag har M. Vilket oerhört stort stöd vi är för varandra. Han får en avlastning och jag kan prata om precis vad som helst. Om allt från bitterhet, rädsla och tårar till de allra äckligaste av äckliga slemdetaljer. De är sambon glad att han slipper.
M och jag har lovat varandra att ta oss igenom det här tillsammans. Och det gör mig trygg. Och väldigt väldigt glad. M är min lilla stöttepelare och är superduktig på att lyckas vända på allt det negativa. M är inte rädd för att säga till mig på skarpen när jag är för deppig och hon får mig alltid att tänka positivt. Utan M hade livet varit svårare.
Skönt man inte är ensam på den här resan.
M och jag har lovat varandra att ta oss igenom det här tillsammans. Och det gör mig trygg. Och väldigt väldigt glad. M är min lilla stöttepelare och är superduktig på att lyckas vända på allt det negativa. M är inte rädd för att säga till mig på skarpen när jag är för deppig och hon får mig alltid att tänka positivt. Utan M hade livet varit svårare.
Skönt man inte är ensam på den här resan.
Helvetespisshelvete
Nu är det kört...den här månaden kom beskedet ännu en dag tidigare. Trots sprutorna...
Inget färskt blod, aboslut inte rött eller så. Lite ljusbrunt bara. Men det är så mensen alltid börjar hos mig. Då vet jag att det snart är dags. Så sprutorna kanske inte tar bort de tidiga tecknena utan bara själva mensen? Vilket ju borde betyda att det är kört.
M säger åt mig att inte måla fan på väggen. Jag försöker...eller, nä. I helvete heller. Jag försöker inte alls för just nu mår jag bara så jävla dåligt. Jag är arg. Jag är så fruktansvärt arg! Och mår illa i magen. Känner nån sorts avsmak för att orka vara idag.
Och idag kunde jag inte vara hemma från jobbet längre. Pissestart på veckan...
Inget färskt blod, aboslut inte rött eller så. Lite ljusbrunt bara. Men det är så mensen alltid börjar hos mig. Då vet jag att det snart är dags. Så sprutorna kanske inte tar bort de tidiga tecknena utan bara själva mensen? Vilket ju borde betyda att det är kört.
M säger åt mig att inte måla fan på väggen. Jag försöker...eller, nä. I helvete heller. Jag försöker inte alls för just nu mår jag bara så jävla dåligt. Jag är arg. Jag är så fruktansvärt arg! Och mår illa i magen. Känner nån sorts avsmak för att orka vara idag.
Och idag kunde jag inte vara hemma från jobbet längre. Pissestart på veckan...
söndag 6 september 2009
Ruvardag 9, IVF2
- Idag har jag fått oerhört synliga ådror på tuttarna! Blåa och långa är de och jag är riktigt nöjd. Ännu ett tecken att lägga till progesteron-eller-gravid-symptom-listan.
- Fortsatt illamående (kan dock bero på all kaka jag har stoppat i mig...men den är ju så goooooood!)
- Konstig aptit idag igen. Först jättehungrig, sen inte hungrig alls, sen jättehungrig igen. Utan att faktiskt äta något däremellan.
- Kroppsvärmen verkar vilja apa efter aptiten för ena stunden är jag jättevarm och sen plötsligt kall. För att en liten stund senare, jo, det stämmer, bli apvarm igen!
- Det hugger i min stackars livmoder. Ofta. Och jag vet att det är ett positivt tecken men känslan tyder på allt annat än positivism. Något som känns så här obehagligt kan väl inte vara bra?!
- Fortsatt illamående (kan dock bero på all kaka jag har stoppat i mig...men den är ju så goooooood!)
- Konstig aptit idag igen. Först jättehungrig, sen inte hungrig alls, sen jättehungrig igen. Utan att faktiskt äta något däremellan.
- Kroppsvärmen verkar vilja apa efter aptiten för ena stunden är jag jättevarm och sen plötsligt kall. För att en liten stund senare, jo, det stämmer, bli apvarm igen!
- Det hugger i min stackars livmoder. Ofta. Och jag vet att det är ett positivt tecken men känslan tyder på allt annat än positivism. Något som känns så här obehagligt kan väl inte vara bra?!
Pysseleftermiddag och kakbak
Idag hade vi pysselstuga! Vek uppemot 60 pappersblommor till min vän E's bröllop om två veckor. Jag har ju ruvat nu i 9 dagar. Satt och kände mig småmysig under hela pysslet. Nu känner E till vår lilla hemlighet men det kändes ändå sådär barnsligt lurigt och härligt. Och med allt pysslet kände jag mig verkligen redo att bli mamma. Vi kommer att pyssla massor, mina barn och jag. Julpyssel, påskpyssel, vårpyssel, ja pyssel för alla årstider!
Inför pysslet bakade jag en kaka från senaste buffétidningen. Supergod! Fast jag gjorde en glasyr till den också. Eller glasyr och glasyr, snarare gräddkräm. Vispade upp 3 dl grädde och blandade i massor med lemon curd. En halv burk ungefär. Det gick verkligen hem. Jag har alltid älskat att baka och jag antar att det får mig att verka lite mammig. Det känns lite som att det är en förväntning många har på mig. Att bli mamma. Är så himla rädd för den dagen då folk kommer börja påpeka det. Ingen har gjort det än tack och lov. Eller jo, nån har frågat och då har jag sagt som det är. Jag pallar inte ljuga längre. Men jag tänker inte gå ut med det heller, rakt upp och ner mitt i afterwork-ölen eller under lunchdejten. "Ja, förresten, nu när vi ändå pratar om vädret. Vi är mitt uppe i vår andra provrörsbefruktningskarusell för det är visst jävligt svårt att bli gravid och sånt. Och dom bitarna. Du vet. Ja. Nä, men kul. Kul att träffas och så."
Inför pysslet bakade jag en kaka från senaste buffétidningen. Supergod! Fast jag gjorde en glasyr till den också. Eller glasyr och glasyr, snarare gräddkräm. Vispade upp 3 dl grädde och blandade i massor med lemon curd. En halv burk ungefär. Det gick verkligen hem. Jag har alltid älskat att baka och jag antar att det får mig att verka lite mammig. Det känns lite som att det är en förväntning många har på mig. Att bli mamma. Är så himla rädd för den dagen då folk kommer börja påpeka det. Ingen har gjort det än tack och lov. Eller jo, nån har frågat och då har jag sagt som det är. Jag pallar inte ljuga längre. Men jag tänker inte gå ut med det heller, rakt upp och ner mitt i afterwork-ölen eller under lunchdejten. "Ja, förresten, nu när vi ändå pratar om vädret. Vi är mitt uppe i vår andra provrörsbefruktningskarusell för det är visst jävligt svårt att bli gravid och sånt. Och dom bitarna. Du vet. Ja. Nä, men kul. Kul att träffas och så."
Rätt ägg till rätt person
Vid vår första ivf tänkte jag i början bara på att det var jobbigt att behöva gå igenom något sånt. Vi läste på båda två, min sambo och jag och började förstå att ivf inte alls var så enkelt som det verkade. För det kanske till exempel inte blir några ägg alls. "Herre gud!" "Kan det bli så? Att det inte blir några ägg? Måste man göra om allt då?!" Uppenbarligen så måste man det, ja. Fan.
Men det slutar inte där. Äggen kan låta bli att bli befruktade. De kan vägra att dela på sig också. Men den värsta tanken av dem alla var ändå när de på kliniken började babbla om säkerhetspapper vi behövde skriva på, godkännande av befruktning, leg vi behövde visa osv osv. "Herre gud igen!" "Tänk om vi får tillbaka någon annas ägg?!!!" Hemska, hemska, hemska tanke. Jag vil ha tillbaka mina egna ägg.
Det är så mycket som verkar kunna gå snett att man efter en stunds läsande tappar förståndet fullständigt. Det här går inte ens att ojja sig över längre. Det är lite som när man ska köpa sig ett hus för flera miljoner. Det är så mycket pengar det rör sig om, att när man är uppe i såna summor så försvinner verkligheten från situationen. Allt blir lite på låtsas och man börjar skoja om det istället. "Äsch, en miljon hit eller dit" "Vi kommer ändå aldrig kunna betala tillbaka pengarna"
Nu vågar jag nog inte riktigt skoja om att jag skulle bli gravid med någon annans barn, nä det går inte. Men jag begriper det inte heller...för det är så sjukt.
Men det slutar inte där. Äggen kan låta bli att bli befruktade. De kan vägra att dela på sig också. Men den värsta tanken av dem alla var ändå när de på kliniken började babbla om säkerhetspapper vi behövde skriva på, godkännande av befruktning, leg vi behövde visa osv osv. "Herre gud igen!" "Tänk om vi får tillbaka någon annas ägg?!!!" Hemska, hemska, hemska tanke. Jag vil ha tillbaka mina egna ägg.
Det är så mycket som verkar kunna gå snett att man efter en stunds läsande tappar förståndet fullständigt. Det här går inte ens att ojja sig över längre. Det är lite som när man ska köpa sig ett hus för flera miljoner. Det är så mycket pengar det rör sig om, att när man är uppe i såna summor så försvinner verkligheten från situationen. Allt blir lite på låtsas och man börjar skoja om det istället. "Äsch, en miljon hit eller dit" "Vi kommer ändå aldrig kunna betala tillbaka pengarna"
Nu vågar jag nog inte riktigt skoja om att jag skulle bli gravid med någon annans barn, nä det går inte. Men jag begriper det inte heller...för det är så sjukt.
lördag 5 september 2009
Ruvardag 8, IVF2
Lite huvudvärk men massor med hugg. Det är dagens status, varken mer eller mindre.
Känns lite fattigt för att vara ärlig. Jag vill ha fler tecken!!! FLER tecken på att jag är megagravid!
Känns lite fattigt för att vara ärlig. Jag vill ha fler tecken!!! FLER tecken på att jag är megagravid!
ICSI
ICSI, även kallat mikroinjektion, är en förkortning av intracytoplasmatisk spermieinjektion. Det är den metoden de använt på oss vid båda ivf-försöken. Det innebär att spermierna är av sån kvalite at de inte riktigt orkar simma till ägget på egen hand och att de är för få för att tillsammans kunna bryta ner skalet runt ägget. Då väljer de på kliniken ut den bästa spermien av dem alla och injicerar den direkt i ägget med en liten liten nål.
Känns rätt så besynnerligt att någon faktiskt väljer ut spermien som ska befrukta mitt ägg. Inget naturligt här inte...hade jag fått välja hade jag ju velat att vi fick köra en vanlig ivf, där spermierna läggs tillsammans med ägget i en provbehållare och urvalet sker lika naturligt som det hade gjort i min äggledare. Nja, fast hade jag fått välja hade jag valt att bli gravid helt och hållet på naturlig väg men det är inte så naturligt för oss i alla fall...
Känns rätt så besynnerligt att någon faktiskt väljer ut spermien som ska befrukta mitt ägg. Inget naturligt här inte...hade jag fått välja hade jag ju velat att vi fick köra en vanlig ivf, där spermierna läggs tillsammans med ägget i en provbehållare och urvalet sker lika naturligt som det hade gjort i min äggledare. Nja, fast hade jag fått välja hade jag valt att bli gravid helt och hållet på naturlig väg men det är inte så naturligt för oss i alla fall...
Komplett i svett
Kunde inte sova ordentligt inatt. Fy fan vad jag svettades. Har redan googlat upp det. Bieffekt av hormonförändringar i kroppen. Hela min sida av sängen var blöt. Sambon ville kramas. "Tro mig, du vill inte kramas med mig just nu..."
Men är det då en bieffekt av progesteronet som min kropp producerar för att jag faktiskt är gravid nu eller är det pga progesteronet som jag pumpas med varje dag?
Oavsett svar så var det inte behagligt.
Men är det då en bieffekt av progesteronet som min kropp producerar för att jag faktiskt är gravid nu eller är det pga progesteronet som jag pumpas med varje dag?
Oavsett svar så var det inte behagligt.
fredag 4 september 2009
Ruvardag 7, IVF2
- Huvudvärk. Hade det förra ivf:en också. Inte jättejobbig huvudvärk, men ihållande. Är där när jag vaknar och är där när jag går och lägger mig. Drar mig för att ta alvedon eftersom jag borde hålla mig från läkemedel helt och hållet under väntetiden...
- Illamåendet sitter kvar. Det känns jättestarkt idag. Den där konstiga aptiten har haft försvunnit för jag har verkligen inte velat äta något idag.
- Det hugger till i livmodern för jämnan...
- Går och lägger mig nu för huvudvärken ihopa med illamåendet är inte najs...
- Illamåendet sitter kvar. Det känns jättestarkt idag. Den där konstiga aptiten har haft försvunnit för jag har verkligen inte velat äta något idag.
- Det hugger till i livmodern för jämnan...
- Går och lägger mig nu för huvudvärken ihopa med illamåendet är inte najs...
Folsyra, zink och andra braiga vitaminer
Måste stoppa i mig två vitamintabletter varje dag också. För folsyra ska man uppenbarligen bunkra upp med i förväg. Har bunkrat nu i ett och ett halvt år. "Mitt val kvinna" heter vitaminpillerna...inte direkt mitt val att stoppa i mig ytterligare ämnen. Känner mig inte direkt som en kvinna heller när jag inte blir gravid...
Folsyran är i alla fall viktig eftersom det under graviditeten ingår i uppbyggnaden och formandet av fostrets nervsystem.Och egentligen ska man börja ta folsyra 2 månader innan man "planerar bli gravid". Haha, är alla som blir spontant gravida körda då eller? Betyder det att jag faktiskt har lite av en fördel här? Eftersom jag kan preppa i flera år i förväg?! Äsch, försökte pigga upp mig av tanken, men så jäkla fördelaktigt känns det faktiskt inte...
Järn och zink ska visst också vara bra men det pratas det inte lika mycket om. Och det pratas inte heller så mycket om att för mycket A-vitamin kan vara direkt dåligt! Det finns ju 38% av dagsbehovet a A-vitamin i mina vitamintabletter. Jisses!!! Ska jag behöva ojja mig över det här nu också?!
När jag nu ändå är inne på det här med vitaminer...läste på rätt mycket om det i våras när sambons simmarprov kom tillbaka. Zink kunde visst förbättra kvalitén på stackarna. Speciellt i kombination med C-vitamin. Köpte Multi Man-brustabletter till sambon och tvingade i honom en varje morgon i tre månader. För så lång tid skulle det ta för att de skulle ha nån inverkan alls. Men vilket skämt alltså, för efter tre månader visade nästa simmarprov sämre kvalité än innan vitaminshocken...snacka om att jag kände mig lurad.
Vilket osökt leder mig vidare till det faktum att det forskats alldeles för lite på det här ämnet. För om simmarna har dålig kvalité så är det "bye bye, nu åker ni på ivf". Men om det är fel på kvinnan så gör man minsann ytterligare utredningar, behandlingar, operationer och hormonstimuleringar. Jag vägrar tro på att detsamma inte skulle kunna göras på män. Ja, alltså inte exakt samma ingrepp men att något borde kunna göras. Det går ju nästan inte att googla på ens för det finns ingen info att få....för jävligt.
Folsyran är i alla fall viktig eftersom det under graviditeten ingår i uppbyggnaden och formandet av fostrets nervsystem.Och egentligen ska man börja ta folsyra 2 månader innan man "planerar bli gravid". Haha, är alla som blir spontant gravida körda då eller? Betyder det att jag faktiskt har lite av en fördel här? Eftersom jag kan preppa i flera år i förväg?! Äsch, försökte pigga upp mig av tanken, men så jäkla fördelaktigt känns det faktiskt inte...
Järn och zink ska visst också vara bra men det pratas det inte lika mycket om. Och det pratas inte heller så mycket om att för mycket A-vitamin kan vara direkt dåligt! Det finns ju 38% av dagsbehovet a A-vitamin i mina vitamintabletter. Jisses!!! Ska jag behöva ojja mig över det här nu också?!
När jag nu ändå är inne på det här med vitaminer...läste på rätt mycket om det i våras när sambons simmarprov kom tillbaka. Zink kunde visst förbättra kvalitén på stackarna. Speciellt i kombination med C-vitamin. Köpte Multi Man-brustabletter till sambon och tvingade i honom en varje morgon i tre månader. För så lång tid skulle det ta för att de skulle ha nån inverkan alls. Men vilket skämt alltså, för efter tre månader visade nästa simmarprov sämre kvalité än innan vitaminshocken...snacka om att jag kände mig lurad.
Vilket osökt leder mig vidare till det faktum att det forskats alldeles för lite på det här ämnet. För om simmarna har dålig kvalité så är det "bye bye, nu åker ni på ivf". Men om det är fel på kvinnan så gör man minsann ytterligare utredningar, behandlingar, operationer och hormonstimuleringar. Jag vägrar tro på att detsamma inte skulle kunna göras på män. Ja, alltså inte exakt samma ingrepp men att något borde kunna göras. Det går ju nästan inte att googla på ens för det finns ingen info att få....för jävligt.
Bakom ivf-fasaden
döljer sig två till synes vanliga människor.
Vår resa började för dryga 18 månader sen när vi fnissande och oskuldsfulla bestämde oss för att skaffa barn. Det var som att leva i en härlig dröm, med hela världen för våra fötter. Allt var möjligt! Men det var ingen som berättade för oss att det naturliga med att bli gravid inte alltid är så naturligt. Det var ingen som berättade för oss att den dagen vi tog beslutet om att vilja bli föräldrar skulle bli den första dagen i en helveteslång resa kantad med oro, rädsla och förtvivlan.
Ivf är inte bara en lösning på ett problem. Ivf är inte bara en medicinsk behandling för ofrivillig barnlöshet. Ivf är tillstånd som sätter ett par på prov.
Det handlar om överlevnad. Att orka gå igenom det här tillsammans. Att ta sig igenom de dåliga dagarna då vi inte ens orkar prata med varandra. Dagar då någon av oss tänker den hemska tanken om att vi kanske inte kommer att klara det här tillsammans. Det handlar om att när vi gått så långt ner i skiten, när vi tappat bort oss själva och varandra, att fortfarande ha ork att lappa ihop vårt förhållande och vår dröm att en gång bli fler. Det handlar om att tvingas resa sig när allting känns för jävligt och man är lamslagen av rädslan att vi kanske aldrig kommer att få barn.
Livet försvinner under våra fötter och vi lever i en låtsasvärld som verkar drivas av sakta men säkert minskande reserver av hopp och viljan att överleva. Var tog livet vägen? Vad hände?
Vår resa började för dryga 18 månader sen när vi fnissande och oskuldsfulla bestämde oss för att skaffa barn. Det var som att leva i en härlig dröm, med hela världen för våra fötter. Allt var möjligt! Men det var ingen som berättade för oss att det naturliga med att bli gravid inte alltid är så naturligt. Det var ingen som berättade för oss att den dagen vi tog beslutet om att vilja bli föräldrar skulle bli den första dagen i en helveteslång resa kantad med oro, rädsla och förtvivlan.
Ivf är inte bara en lösning på ett problem. Ivf är inte bara en medicinsk behandling för ofrivillig barnlöshet. Ivf är tillstånd som sätter ett par på prov.
Det handlar om överlevnad. Att orka gå igenom det här tillsammans. Att ta sig igenom de dåliga dagarna då vi inte ens orkar prata med varandra. Dagar då någon av oss tänker den hemska tanken om att vi kanske inte kommer att klara det här tillsammans. Det handlar om att när vi gått så långt ner i skiten, när vi tappat bort oss själva och varandra, att fortfarande ha ork att lappa ihop vårt förhållande och vår dröm att en gång bli fler. Det handlar om att tvingas resa sig när allting känns för jävligt och man är lamslagen av rädslan att vi kanske aldrig kommer att få barn.
Livet försvinner under våra fötter och vi lever i en låtsasvärld som verkar drivas av sakta men säkert minskande reserver av hopp och viljan att överleva. Var tog livet vägen? Vad hände?
torsdag 3 september 2009
Ruvardag 6, IVF2
Aptrött och med ett överhängande illamående som plötsligt kom från ingenstans.
Känner mig gravid i kroppen men inte i sinnet...
Känner mig gravid i kroppen men inte i sinnet...
Testdagstid och konstig värk
Nu har jag suttit och jämfört tider på forumet och googlat fram andra tider runt om i nätet. Hur många dagar efter ett ÄP man ska testa. Och konstigt nog varierar det jättemycket! Beror det på klinik? Embryokvalitet? Ålder? VAD?!
Jag ska testa 17 dagar efter ÄP, det är typ, JÄTTETIDIGT. Många andra ska inte testa förrän 20-22 dagar efter ÄP. Det ska jag fråga läkaren vad det beror på, nästa gång vi talas vid...(har en bedrövande känsla att det kommer bli vid nästa misslyckande...)
Idag har jag haft konstig värk. Känner igen den men begriper inte vad det innebär. Det värker i nedre delen av magen, snett in mot livmodern och neråt mot underlivet. Som ett starkt tryck. Känns mest när jag rör på mig lite hastigt, byter ställning i soffan, eller byter från sittande till stående. Har så klart googlat på det och får mest fram att det är ett välkänt graviditetstecken. Det låter för bra för att vara sant!!! =) Det måste ju bara vara bra, eller hur?!
Jag ska testa 17 dagar efter ÄP, det är typ, JÄTTETIDIGT. Många andra ska inte testa förrän 20-22 dagar efter ÄP. Det ska jag fråga läkaren vad det beror på, nästa gång vi talas vid...(har en bedrövande känsla att det kommer bli vid nästa misslyckande...)
Idag har jag haft konstig värk. Känner igen den men begriper inte vad det innebär. Det värker i nedre delen av magen, snett in mot livmodern och neråt mot underlivet. Som ett starkt tryck. Känns mest när jag rör på mig lite hastigt, byter ställning i soffan, eller byter från sittande till stående. Har så klart googlat på det och får mest fram att det är ett välkänt graviditetstecken. Det låter för bra för att vara sant!!! =) Det måste ju bara vara bra, eller hur?!
Plåtning
Fort som fasen gick det. En dryg halvtimme så var hela lägenheten fotad från alla hörn och kanter. Jag sprang runt och gömde saker hela tiden medan tjejen fotade rum efter rum. Fick titta på bilderna när hon var klar och jag kunde fan inte fatta att det var vår lägenhet på bilderna. Såg ju skitsnyggt ut!!! Varför ska vi flytta egentligen?!!
- Jo, för att sambon vill ha ett biorum, jag vill ha en trädgård och för att jag har en sån vision av hur vi sitter där i huset med alla våra barn och bara är stormlyckliga. Eller så är det för att jag inte orkar med mer tråkigheter utan vill ha lite förändring i livet. Eller kanske för att jag inte orkade leta längre? Shit! Jag hoppas att det är för att vi faktiskt gillar huset vi har köpt. Skruvat, nonetheless...
- Jo, för att sambon vill ha ett biorum, jag vill ha en trädgård och för att jag har en sån vision av hur vi sitter där i huset med alla våra barn och bara är stormlyckliga. Eller så är det för att jag inte orkar med mer tråkigheter utan vill ha lite förändring i livet. Eller kanske för att jag inte orkade leta längre? Shit! Jag hoppas att det är för att vi faktiskt gillar huset vi har köpt. Skruvat, nonetheless...
onsdag 2 september 2009
Ruvardag 5, IVF2
Jag skulle kunna bocka av 90% av alla graviditetstecken på en lista. Men inte fan är jag gravid för det! Jag har blivit lurad! Kroppen har blivit lurad!
Progesteronet som injiceras i mig ska signalera till hjärnan att en graviditet är på gång och att mensen inte ska sättas igång. Kroppen producerar egentligen själv en massa progesteron ifall man blir gravid, men under ivf:en så hjälper man kroppen lite på traven. Vilket resulterar i att kroppen tror att den är gravid innan den faktiskt blir det. Och det är nog den bieffekt jag ogillar mest!
Den får mig ju att känna mig gravid. Jag börjar låtsas, hoppas, tro på lögnen. Letar tecken, varje dag, varje timme. Stora tuttar, ömma tuttar, molvärk, acne, humörsvängningar, konstig aptit, trött...och jag VET INTE! Jag vet inte om det är en riktig graviditet på gång eller om det bara är hormonerna. Jag vet inte om jag inte kommer känna av en äkta graviditet eftersom jag går på så många extra hormoner. Jag vet inte hur jag kommer må ifall jag faktiskt kommer att bli gravid nån gång. Vet inte vad jag ska leta efter...
Progesteronet som injiceras i mig ska signalera till hjärnan att en graviditet är på gång och att mensen inte ska sättas igång. Kroppen producerar egentligen själv en massa progesteron ifall man blir gravid, men under ivf:en så hjälper man kroppen lite på traven. Vilket resulterar i att kroppen tror att den är gravid innan den faktiskt blir det. Och det är nog den bieffekt jag ogillar mest!
Den får mig ju att känna mig gravid. Jag börjar låtsas, hoppas, tro på lögnen. Letar tecken, varje dag, varje timme. Stora tuttar, ömma tuttar, molvärk, acne, humörsvängningar, konstig aptit, trött...och jag VET INTE! Jag vet inte om det är en riktig graviditet på gång eller om det bara är hormonerna. Jag vet inte om jag inte kommer känna av en äkta graviditet eftersom jag går på så många extra hormoner. Jag vet inte hur jag kommer må ifall jag faktiskt kommer att bli gravid nån gång. Vet inte vad jag ska leta efter...
Hoppelihopp
Förra ivf:en såg jag till att planera in aktivitet efter aktivitet under hela väntetiden så jag inte skulle bli stirrig eller stressad över just väntetiden. Istället blev jag stressad över allt jag skulle hinna göra. Inte så lyckat nä.
Den här ivf:en kör jag den omvända taktiken. Mycket vila och lugn. Och jag måste nog erkänna att det passar mig mycket bättre. Ligga och vila i soffan och bar avänta ut det. Och veta att jag gjort allt jag kunnat för att grodden ska fästa.
Så ska jag nog göra nästa gång också......!!!!Men vad fan säger jag?!!!!! Det ska väl för i helvete inte bli nån nästa gång!!! Nu går det utför i mitt huvud. Nu är det nåt som har gått fullkomligt galet i hjärnsignalerna. Vadå " hoppet har försvunnit"? Var tog det vägen? Men stå inte bara där som ett fån...Hitta det!
Den här ivf:en kör jag den omvända taktiken. Mycket vila och lugn. Och jag måste nog erkänna att det passar mig mycket bättre. Ligga och vila i soffan och bar avänta ut det. Och veta att jag gjort allt jag kunnat för att grodden ska fästa.
Så ska jag nog göra nästa gång också......!!!!Men vad fan säger jag?!!!!! Det ska väl för i helvete inte bli nån nästa gång!!! Nu går det utför i mitt huvud. Nu är det nåt som har gått fullkomligt galet i hjärnsignalerna. Vadå " hoppet har försvunnit"? Var tog det vägen? Men stå inte bara där som ett fån...Hitta det!
Sjuk i kroppen och i knoppen
Har lyckats dra på mig en förkylning av nåt slag. Men jag har ju varit hemma hela tiden! Och bara fått besök av friska människor. Jag är ju för fanken skitynklig redan. Var är rättvisan i mitt liv egentligen? För i helvete Gud eller vem fan det är som gör så här mot mig. Lägg av!!!
"Jaha, nu sitter du hemma och är sjukledig/jobbar hemifrån bara för att du behöver vila lite". "Så får man inte göra. Nu får du allt få en förkylning så du förtjänar att vara hemma på riktigt".
Är trött i huvudet.
"Jaha, nu sitter du hemma och är sjukledig/jobbar hemifrån bara för att du behöver vila lite". "Så får man inte göra. Nu får du allt få en förkylning så du förtjänar att vara hemma på riktigt".
Är trött i huvudet.
tisdag 1 september 2009
Ruvardag 4, IVF2
- Fortfarande inte hungrig och inte mätt. Jag är fast aptitlimbo...
- Knölen jag fick av sprutan för 4 dagar sen verkar ha lagt sig. Vilket i sin tur betyder att medelvärdet hamnar på 4 knölar per skinka. Hela tiden! Samtidigt som bieffekterna från en spruta börjar avta så får jag en ny. Det försvinner liksom aldrig. Rumpan är lika halvkass i en jämn fart...
- Ännu mer molvärk! Känns som vid äl så det är kanske effekterna av ÄP:et för en vecka sen?
- Finnar...suck. Det ska man också behöva utstå. Hur mycket pengar jag än väljer att lägga på skönhetsprodukter så finns det inget som kan rå på ett hormonpumpat ansikte. Det känns liksom kört. Visst brukar det bli lite mer orenheter i samband med mensen och så men det är ju hanterbart i alla fall. Men med 4 ml progesteron varje dag kan jag lika bra ge upp...
- Knölen jag fick av sprutan för 4 dagar sen verkar ha lagt sig. Vilket i sin tur betyder att medelvärdet hamnar på 4 knölar per skinka. Hela tiden! Samtidigt som bieffekterna från en spruta börjar avta så får jag en ny. Det försvinner liksom aldrig. Rumpan är lika halvkass i en jämn fart...
- Ännu mer molvärk! Känns som vid äl så det är kanske effekterna av ÄP:et för en vecka sen?
- Finnar...suck. Det ska man också behöva utstå. Hur mycket pengar jag än väljer att lägga på skönhetsprodukter så finns det inget som kan rå på ett hormonpumpat ansikte. Det känns liksom kört. Visst brukar det bli lite mer orenheter i samband med mensen och så men det är ju hanterbart i alla fall. Men med 4 ml progesteron varje dag kan jag lika bra ge upp...
Stressbesök
Idag var min vän T och hälsade på. Det gjorde hon under förra ivf:en också. När jag var hemma en dag och tog det lugnt. Fast den här gången gick besöket i överljushastighet nästan. Så mycket nytt, så mycket bra. Så mycket på en gång helt enkelt.
T har fått jobb! Äntligen! Fan vad glad jag är, hon förtjänar verkligen lite lycka! Och nog piggar det upp mig också. Superstolt!
Så istället för vilo- och mys-stuga blev det snabblunch- och cv-skrivarstuga. Uppdatera CV för ett möjligt uppdrag. Skriv om till engelska. Ändra layout. Ät lite mat. Prata lite. Kolla upp synonymer. Ingen svengelska! Skynda skynda. Ingen film idag, nästa gång. Jag kan spara på den. Prata lite. Ät lite frukt. Hur går det med resan? Inte nu, måste skriva cv. Eller resa, jo, bra. Det blir nog av. Beror på. Stressa lite till. Snart klar. Måste sticka nu. Hejdå.
T har fått jobb! Äntligen! Fan vad glad jag är, hon förtjänar verkligen lite lycka! Och nog piggar det upp mig också. Superstolt!
Så istället för vilo- och mys-stuga blev det snabblunch- och cv-skrivarstuga. Uppdatera CV för ett möjligt uppdrag. Skriv om till engelska. Ändra layout. Ät lite mat. Prata lite. Kolla upp synonymer. Ingen svengelska! Skynda skynda. Ingen film idag, nästa gång. Jag kan spara på den. Prata lite. Ät lite frukt. Hur går det med resan? Inte nu, måste skriva cv. Eller resa, jo, bra. Det blir nog av. Beror på. Stressa lite till. Snart klar. Måste sticka nu. Hejdå.
Fler fönster
har nu blivit putsade. Snart klar med alla i hela lägenheten sen lovar jag att jag ska ta det riktigt lugnt! Är lite rädd men har ändå svårt att acceptera att mitt fönsterputsande skulle kunna göra pyret arg eller lessen. Vi måste ju sälja lägenheten så att vi kan flytta in i vårt fina hus och förbereda ett fint rum för lilla pyret. Hoppas vi förstår varandra, pyret och jag. Tänker på dig så ofta. Håller händerna på magen, värmer lite, försöker göra det så gosigt som möjligt i magen. Stanna lille vän. Snälla stanna. Jag ska klappa magen varje dag, prata med dig, läsa sagor, sjunga, vagga. Bara du vill stanna.
Förtest
Varje månad sen sommaren förra året har jag testat. Även när mensen redan kommit. Jag har hoppats. Mensen kanske ljuger. Börjat testa omkring 7 dagar efter ÄL. Det är då ägget borde ha hunnit fästa. Minst en gång om dagen. Oftast fler. I början köpte jag alltid tester på apoteket. Svindyra och lyxiga i fina pappförpackningar och flastfodral. Sen hittade jag ut i testträsket på nätet. Mängder med tester till en 1/10 av priset. Roffa roffa bunkra bunkra.
Med lite snabb överslagsräkning på alla månader vi försökt och hoppats så får jag det till ca 130 förbrukade tester. 130 minus. 130 gånger många pengar som bara kastats bort för något gott har de inte fört med sig. Bara besvikelse. Gånger 130.
Jag vet precis vilket jag tycker är värst av minus och mens. Det verkar inte var så de flesta tänker som jag pratat med. De gillar inte besvikelsen av ett minus. Vem fan gör det. Inte jag heller. Men eftersom jag gillar att tänka om så är jag en testande och hopplös dåre. För tänk om! Tänk om det faktiskt blir ett plus nån gång?! Ett minus kan fortfarande bli ett plus. En mens är lika hopplöst som det låter. En påminnelse av hålet jag har i mitt hjärta som bara blir större och större varje gång vi misslyckas.
Men den här gången har jag lovat kompis M. att inte testa förrän på TD den 12/9. Dagen som står i papperna från kliniken. Tidigast då får jag testa.
Med lite snabb överslagsräkning på alla månader vi försökt och hoppats så får jag det till ca 130 förbrukade tester. 130 minus. 130 gånger många pengar som bara kastats bort för något gott har de inte fört med sig. Bara besvikelse. Gånger 130.
Jag vet precis vilket jag tycker är värst av minus och mens. Det verkar inte var så de flesta tänker som jag pratat med. De gillar inte besvikelsen av ett minus. Vem fan gör det. Inte jag heller. Men eftersom jag gillar att tänka om så är jag en testande och hopplös dåre. För tänk om! Tänk om det faktiskt blir ett plus nån gång?! Ett minus kan fortfarande bli ett plus. En mens är lika hopplöst som det låter. En påminnelse av hålet jag har i mitt hjärta som bara blir större och större varje gång vi misslyckas.
Men den här gången har jag lovat kompis M. att inte testa förrän på TD den 12/9. Dagen som står i papperna från kliniken. Tidigast då får jag testa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
