Från andra sidan strecket

Och då syftar jag inte på vilket streck som helst utan plus-strecket. Det där blå strecket som jag bara hört rykten om, som jag hört och sett andra få men som aldrig egentligen visat sig för mig. Det där som jag inte trodde var sant, en myt, något påhittat... 

Det visade sig att jag hade fel. Strecket är inte bara på låtsas, det finns. PÅ RIKTIGT!



Den 15e augusti fick jag se det, ett tecken på ett liv i magen. Ett tydligt PLUS! För att tre dagar senare bli ännu starkare :)

Idag är jag i vecka 27 och har en liten pojk i magen. Det är helt magiskt och ofattbart och jag känner mig SÅ LYCKLIG!

Att jag efter 8 IVF-behandlingar skulle lyckas bli gravid på naturlig väg på första försöket övergår mitt förstånd. Visserligen med en ny partner, men ändå. Och att jag skulle sitta här idag, med kula på magen och en liten grabb som hela tiden gör volter i magen och buffar på som bäst känns som inget mindre än ett underverk.

Jag har funderat på att börja blogga igen men det har inte känts rätt. Kanske blir det en mammablogg så småningom, eller så får jag upp suget i slutet av graviditeten...vem vet :)

Nu sitter jag i alla fall här, tjock och lycklig, och hoppas att alla ni som trots mina år av tystnad, njuter tillsammans med mig. Jag hade aldrig klarat av den psykiskt påfrestande resan som allt med barnlösheten har inneburit om det inte vore för alla er!

//Kramar från Joanna med knyte

Bloggen och jag

tar paus på obestämd tid...

Kommer förhoppningsvis tillbaka nån gång i framtiden, ännu en sak ni kan få hålla tummarna för....

Jag läser fortfarande era bloggar då och då och jag finns på mailen om ni vill nå mig.

Kram

Bloggträff - recap

Jag och Åsa träffades lite i förväg för mitt tåg var inne ganska tidigt. Solen sken, vi beställde vitt vin och låtsades som att vi var på semester i något varmt land. Det var alldeles underbart och för en liten stund så försvann alla problem och livet såg mest ljust ut.

Det blev lite av en heldag, denna lördag. Jag åkte från Lund tjugo över elva och kom tillbaka strax efter sex. Men det fanns ju så oerhört mycket att prata om. Jag trodde jag visste allt om barnlöshet, ivf och hela tjofräset men jag lärde mig massor. Och än en gång blev jag förvånad (eller egentligen inte) över hur lätt det är när vi ses så här. Hur man inte behöver tänka efter innan man säger något. Hur allt är tillåtet och oavsett hur man känner så är det ingen som varken tycker man är konstig eller ser ner på en. Ödmjukare och mer förstående forum får man leta efter.

Tack tjejer för att ni gav mig en oförglömlig lördag. Det blev en laddad tågresa hem, många intryck, spännande kunskap men framför allt - nya vänner!

Skånebloggträff om en dryg timme!

Solen skiner och jag sitter på tåget, på väg till brunch och bloggträff med en massa fina tjejer =)

Jag är utvilad, med mer energi än på länge och har ett stort leende på läpparna...idag mår jag nästan bra ju! Idag ska jag bara njuta!

Uppdaterar givetvis om hur det var på bloggträffen. Kanske kommer foto också ;)

Hej hopp!

Sent from my iPhone

Update

Kliniken har jag inte ringt igen. Blev lite trött på dem för att de aldrig svarade. Sen fick jag mig en sådär lagom shock när jag var och tränade i förra veckan och självaste ivf-läkar-Fredrik gympade på samma pass. Jag såg honom tyvärr redan i början av passet och sen var det minst sagt apsvårt att fokusera på något annat än 'jag ligger och gör sit-ups tio meter från en man som hälsat på mellan benen på mig fler gånger än vad jag kan räkna på mina händer'...

Det var någon som frågade om jag fortfarande bodde hos mamma...nä, jag har flyttat hem. Typ. Det var alldeles för jobbigt av många anledningar. Det var jättejobbigt för A och det påverkade så klart mig också. Det var omständligt att bara ha tillgång till en liten del av sina kläder och grejer. Och så var det framför allt jobbigt att inte få vara hemma. Även om förhållandet mår dåligt så är det ju ändå 'hemma' i huset, och det saknade jag också.

Så jag bor mest hemma i huset just nu. Men vi mår inte så bra. Någon av oss...

Puh!

En vecka på ett nytt jobb går fort. Jättefort! Vansinnigt mycket att lära sig, nya rutiner och processer, en helt ny vokabulär med bisarrt många akronymer... =)

Jag är ganska trött varje dag, både av alla nya intryck men även av pendlingen. Hoppas det ger sig inom kort.

Jag har ringt kliniken men utan större framgång. Antingen är det upptaget eller så är det ingen som svarar. Ger det ett nytt försök imorgon!

Nytt uppdrag

Jag jobbar som konsult och idag börjar jag på ett nytt uppdrag. Kommer att pendla 45 min enkel resa varje dag och det ska bli superspännande! :)
Man hinner tänka ganska mycket när man sitter där bakom ratten. Hoppas det hjälper mig med tillvaron, det här nya jobbet. Hoppas på mindre stress framför allt.

Håll tummarna för mig att de är snälla mot mig på min första dag!

Utvilad

I kroppen i alla fall. Sinnet däremot...känns fan som att mitt huvud hade behövt åka på en tremånaders semester. En sjukvecka och sjukhelg räckte inte så långt.

Jag ska jaga kliniken lite den här veckan har jag tänkt. Fråga dem vad som krävs för att man ska göra en utredning. Och varför de inte vill göra en för oss. Om ni har några bra frågor eller kommentarer som jag kan ta med mig i ett sånt telefonsamtal för att ställa dem mot väggen lite så tar jag tacksamt emot dem!

Skönt med ert stöd!

Det menar jag verkligen! Så skönt att få den uppbackningen från er, att jag borde stå på mig. Och det är något jag oftast gör och jag är verkligen inte den som ger mig, det lär ni ju ha märkt vid det här laget. Men fan alltså vad energin bara försvann efter samtalet med kliniken igår. Kunde inte hålla tårarna borta heller...

Jag ska ge det några dagar till, sen ringer jag till dem och talar förstånd med dem. Jag vill ha en vettig förklaring. Jag vill veta varför de inte kan göra en utredning. Jag vill veta vad det är jag missar på att de inte utreder. Och får jag inte det jag vill ha hör jag av mig till KK istället, så får vi se vad de säger.

Till råga på allt har jag nu även gått och blivit sjuk. Kanske inte så konstigt. Har inte varit sjuk öht på ungefär ett år, och nu kände kroppen sig nog helt färdig gissar jag. Det fick nog. Det började i helgen och sitter fortfarande i med heshosta, snuva och huvudvärk. Har varit lite ledig från jobbet och tänker nog vara det en stund till. Passa på att vila upp mig ordentligt i både kropp och sinne.

Nähä...det sket sig...

De ringde från kliniken idag. Äntligen. Äntligen händer det nåt! Men nån utredning blir det inte...jag kände bokstavligt talat hur det sista av min energi bara rann av mig. Funderade ett tag på att skrika i luren och fråga 'vad vill ni av mig?' 'vad mer måste jag gå igenom för att ni ska vilja hjälpa mig?'...

Jag förstår inte. Vad är problemet? Är det pengar? Vill de ha pengar från mig? Tar det för mycket tid? Jag är så förbannat trött på att behöva kämpa mig upp ur skiten när de som faktiskt borde hjälpa mig bara står och tittar på...

Eller ja, jag fick ett nummer till en psykolog som jag kunde ringa. Kanske jag borde...nu, efter alla IVF-försök har jag ju alldeles för mycket pengar. Behöver en dyr hobby att slänga dem på, varför inte ge dem till en psykolog?

Varför håller kliniken käften?!

Nu är det en och en halv vecka sen jag hörde av mig till kliniken med ett par enkla frågor som de haft ett par månader på sig att tänak igenom. Hur svårt kan det vara?! Och hur mycket jobbigheter ska man behöva utstå? Räcker inte allt annat? Seriöst...ska jag behöva tjata på dem?

Nä, jag har inte slutat blogga...

Jag har varit inne här och försökt skriva ett inlägg säkert arton gånger sen förra måndagen...men jag kör fast. Eller rättare sagt - jag kommer aldrig igång riktigt. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det här skulle ju vara en nuskajagbligravidblogg. Istället har det nu förvrängts till en jagvetintevadjagskaskrivabloggförjagmårsåjäkladåligt.

Jag saknar allt som har med ivf att göra. Kan man säga så? Får man känna så? 'Jag saknar IVF'...vem fan säger nåt sånt!!!?? Sprutor, hormoner, operationer, gynstolar, överstimuleringar, blåmärken, symptom, ångest och annan skit. Jag saknar att mitt liv inte handlar om det längre...

Slängde iväg ett mail till kliniken i förra veckan. Frågade hur det gått med deras samtal. Jag ville ju att de skulle göra en missfallsutredning iom att jag under de två senaste åren haft tre missfall...får se vad de svarar. Om de svarar...

Om drastiska åtgärder

Vi hittar inte tillbaka. JAG hittar inte tillbaka. Det går trögt, segt och långsamt. Var försvann vi? Och när försvann vi? Och varför?!

Vi mår dåligt mest hela tiden och jag vet ärligt talat inte vad som händer...men jag vet att ingen av oss orkar ha det så här. Att bo tillsammans, leva tillsammans men utan att det känns att vi är tillsammans...

Jag har flyttat hem till mamma. Tills vidare. Med förhoppningen att saknaden och längtan ska få mig att hitta tillbaka till A...

Efter alla tummar ni har hållt, vågar jag knappt hoppas på fler faktiskt. Men om ni skulle råka ha en över, kan ni hålla den för mig en liten stund? En liten tumme för att det här året inte ska bli ännu sämre än 2010.

Mmm...

Det blev för jobbigt...att berätta. Jag behöver samla mig lite, tänka lite...

Jag har inte försvunnit igen, jag lovar.

Om den första dagen på ett helt nytt år

Igår var det nyårsmiddag hos ett par kompisar. En tillställning med 25 gäster, flådig trerätters, varm fördrink och traditionsenlig promenad ner till centrum för att titta på den färgsprakande och upplysta himlen. Vi kom, vi åt, vi minglade, vi tittade. Sen åkte vi hem och drack te och spelade sällskapsspel.

Idag är det den första dagen på 2011, ett år jag trodde jag skulle vara mamma till minst två barn. Ett år som skulle se väldigt annorlunda ut mot vad det gör idag. Jag ser på mitt liv och känner inte igen mig. Det var ju inte så här det skulle vara. Det var ju inte så här jag hade bestämt och planerat.

Vad korkad man är ändå, att man tror att man skulle kunna planera sitt liv och få som man vill. Bullshit! Livet är INTE rättvist, man får INTE som man vill och det blir fan ALDRIG som man tänkt sig.

Den här dagen hade jag aldrig kunnat förutspå. Den här dagen hade jag aldrig kunnat tänka mig. Den här dagen kommer jag att berätta mer om. Imorgon.


Gott Nytt År allihopa! Ni som tror på sånt...

Mellandagar

Efter jul, innan nyår. Mellandagar. Det slog mig nu att varje dag de senaste 2,5 åren har känts som mellandagar...den där känslan av att man står på samma ställe och stampar. Kommer ingenstans. Sitter fast. En skitjobbig känsla.

Man är inte där man var innan, innan alla försökabligravidprojekt drog igång, och man är inte på andra sidan heller, där de flesta hamnar, med sina småbarn i famnen och familjeidyllen omkring sig.

Jag skulle vilja utse den här julen till den sämsta hittills. Utan tvekan. En jävla skitjul är vad det är. 'I shit on it'

Men men, man får väl göra vad man kan åt skiten. Så om en timme ska jag iväg och träna. Imorgon blir det middag och bio med sambon på kvällen efter 8 timmars mellandagsjobb. På onsdag ska jag försöka dra igång en aw med alla de andra stackars satarna som jobbar i mellandagarna.

Hur ser era mellandagar ut? Har ni några tips på vad man kan göra för att piffa till mellandagskänslan?

God jul alla ni fina människor!

Hoppas ni får en riktigt underbar julafton allihopa! Oavsett vad som hänt under året och i vilken skit vissa av oss sitter i så förtjänar vi lite julefrid, glädje och lycka.

*KRAMAR OM ER ALLIHOPA*

Nästsista dagen

på jobbet. Inte för året för jag kommer nog jobba lite i mellandagarna. Men innan jul i alla fall. SÅ SKÖNT!

Hur gör ni? Ska ni jobba i mellandagarna? Eller ska ni 'jobba'? =) Eller ska ni helt enkelt vara lediga?

Det har snöat i Skåne. Jättemycket. Mer än förra året. När jag kommer hem ska jag ta några foton att komplettera inlägget med för det är verkligen vansinnigt. I stan måste de köra bort all snön i stora lastbilar för högarna börjar bli ohållbart stora. Kanske vanligt för er uppåt landet men här händer det inte sånt. Folk kommer inte till jobbet, tåg slutar gå, bilar fastnar, folk halkar och själv är man glad bara man lyckas ta sig från punkt A till punkt B. Resor byggs upp av små etapper och varje avklarad sträcka innebär ett steg närmre målet =)

Snart ska jag iväg och träna. Kanske sista träningen innan jul. Kanske slår jag på stort och tar den där riktigt tunga stången idag...tror ni jag orkar? =)

Nä, jag duschade inte...

...i fredags morse. Det var för kallt. Pannan (och mätare) är ju inte superny så det är svårt att se exakt med massa decimaler, men nånstans mellan 5 och 6 grader låg det på. Så ingen dusch alls för min del, fick 'spara' mig till igår då jag åkte och snyltade på varmvatten hos mamma.

Men! Nu är det så här att svärfar var här och rotade tillsammans med A nere i källaren och kollade kopplingsdosor och sånt och det verkar faktiskt ha löst sig. Strömbrytaren till pannan var felkopplad (och har alltså varit det ända sen vi flyttade in för ett år sen...sjukt) så nu står temperaturen på strax under 70 grader!!! Och det blev varmdusch ikväll! Underbart. Kanske, kanske kan vi spara på alla tusenlapparna... =)

Tillbaka till tävlingen och vinnaren. Närmast var Anna-Maria som gissade på 5 grader! STORT GRATTIS till dig! Skicka ett mail till mig med adressuppgifter så skickar jag ditt julpris på posten så får vi hålla tummarna att det kommer fram innan jul!

Kul att ni var så många som gissade!

Kvart i elva

Och ja, jag har suttit och jobbat i två timmar nu...har massor kvar att göra. Men jag gör det imorgon istället. Orkar inte mer idag. Och efter imorgon är det helg. Det ska bli skönt. Jätteskönt faktiskt. Siktar på att bara göra en massa mysiga saker.

Det SER i alla fall mysigt ut där ute. Det har snöat i Skåneland. Jättemycket. Ska ta ett foto och lägga upp imorgon så ni får se =)

Jag tänkte dra igång en liten tävling...tror jag. JO, det tänker jag faktiskt! Ni har fram till på söndag (19/12) att gissa, och frågan som ni ska gissa rätt svar på är följande:

Vilken temperatur har vattnet när Joanna ska duscha imorgon bitti?
(Jag går ner till pannan och tar ett foto innan jag duschar så får ni se bildbevis när det blir dags att kora vinnaren)

Priset blir något juligt som jag ska försöka få iväg med posten på måndag!

Jobbet stjäler...

...mycket av min tid. Och jag har reflekterat kring detta, om det är bra eller dåligt.

Å ena sidan så har jag äntligen en massa annat att tänka på. Jag har JOBB att göra på JOBBET, ibland nästan för mycket, men det är kul. Och utmanande. Och stressigt.

Å andra sidan hinner jag knappt tänka på mig själv, på oss. Det blir lite overload i hjärnan, som att jobbet snor åt sig alla mina hjärnceller och all min energi.

Till slut finns det inte så mycket ork kvar bland jobb, husfix, träning och julpyssel. För ja, det är inte bara jobbet som tar tid. Nu är det ju jul och då ska man pyssla och fixa och vara glad och lyssna på jullåtar och sånt. Fixa julfest på jobbet ska man också göra.

Och träna ja, det har jag fortsatt med som en tok. Inga kilo lättare, men lite muskler kanske jag har fått. Jag tror det. Ibland tar jag en tung stång på gympan. Jättetung. Sen orkar jag inte lyfta armarna igen på hela veckan. Men det gör inget, vetskapen om att jag tog tunga stången kan jag visst leva (utan armar) på längre än vad jag trodde.

Och sen har vi husfixandet. Värmepumpen gick sönder för ett tag sen. Nu har vi köpt en ny för den gamla var visst inte lönt att laga. Det konstaterade gubben som vi hyrde hit för att titta på skiten. 20 minuter tog det att konstatera. 800 spänn kostade det. Ingen dålig timlön det där....Minns inte om jag berättade det här...men det är ju skitdyrt med värmepumpar! Lyckligtvis fick vi ett megabidrag från svärföräldrarna som täckte lite mer än hälften av summan så det bliv nog bara strax över 10.000 vi behövde punga ut med...man har hunnit bli lite avtrubbad vad gäller pengar och tusenlappar efter alla ivf-behandlingar...sjukt i huvudet...

Det här huset är förresten inte min kompis längre. För nu har pannan lagt av också. Typ. Vi behöver den inte för att värma upp huset för det sköter värmepumpen så fint. Men varmvatten är rätt så trevligt att ha. En lyxvara har det nyligen gått upp för mig att det är. De senaste dagarna (veckorna?) har jag förlitat mig helt på dusch efter träningspass. Hemma har det blivit en gång i veckan ungefär för det är så ofta som åbäket i källaren behagar komma upp i vattentemperaturer på över 18 grader. En ny panna kostar typ 30.000 kr...också sjukt i huvudet...

Grattis?

Femtielva tusen år senare...

Riktigt så länge har det inte gått. Bara tre veckor egentligen, men det känns som en liten evighet.

Jag blir alldeles rörd när jag ser alla era kommentarer här på bloggen. Och det var verkligen inte schysst att bara lämna er i sticket på det här sättet, att inte blogga på så länge utan ett endaste ord, utan en endaste förklaring. Förlåt mig!

Men det tog stopp. Orken försvann och kvar fanns bara ett Joanna-skal. Jag har sakta försökt fylla det med livsglädje, ork, tankar och känslor. Men det går SÅ långsamt. Jag vill försöka fylla mig själv med bra saker, positiva känslor, sånt jag får energi av och som ger mig en mening att stiga upp ur sängen varje morgon. Men det är inte alltid lätt att hitta när man kryper omkring på alla fyra i en till synes bottenlös pöl fylld med svart gegga och misär. Det går sådär faktiskt om jag ska vara ärlig.

Men jag lever. Och jag vill tillbaka till min blogg. Har saknat den och jag har saknat er alla ännu mer. Sitter här och hoppas att de flesta av er fortfarande finns kvar och att ni inte gett upp hoppet om mig riktigt än.

Jag tror jag är tillbaka. Redo att blogga igen. Jag hoppas det i alla fall.
Here goes!

En vecka senare...

Jag har reflekterat...funderat på hur jag mår, funderat på vad jag vill och funderat på vad jag inte vill. Tror ni att jag blivit smartare eller kommit fram till något?

NÄ!

Inte ett jävla skit har jag kommit fram till förutom att jag är vansinnigt trött och mår dåligt mest hela tiden. Jag pratade med kliniken i förra veckan. De lät ledsna. Jätteledsna. Tänk att jag trots all skit kan förmå mig att tycka synd om de stackars sköterskorna på kliniken som lider så med mig...en barnmorska har ringt tillbaka till mig. Två gånger. Båda gångerna har jag missat samtalet. 'Blocked' står det bara...

Jag har jättemycket att göra på jobbet nu. Vet inte om det är bra eller dåligt. Jag känner mig trött och sliten. I natt sov jag 9 timmar. Igår sov jag nästan två timmar mitt på dagen i soffan. Men jag är trött ändå.

Hemma är det sådär. Vi har tappat bort varandra...eller, det är mest jag som har tappat bort A. Försöker hitta tillbaka men det går långsamt. Jag är mest trött och ledsen. Orkar inget. Vill inget. Tror jag håller på att gå sönder. Eller så har jag redan gjort det.

Vinnaren!

När vinnare har dragits i tävlingar jag sett på andra bloggar så är det oftast förberett med en stor skål med namnlappar på alla som är med och tävlar och sen dras vinnaren. Så blir det inte hos mig. Visserligen kan jag vara VÄLDIGT pysslig när det vill sig, men jag har andra sidor. En av dem heter nörden så idag drogs vinnaren av en slumpgenerator. 24 lotter var det som var med i dragningen och random.org drog nummer 15 som alltså blev kvällens vinnare.

Personen med nummer 15, som kunde utläsas ur det fina excelarket jag gjort på alla deltagare, var....trumvirvel....................Längtan!

STORT GRATTIS!!!!
Hör av dig till mig på mailen med namn och adress så skickas ditt pris omedelbums.

Och tack till alla andra som ville vara med att tävla! =) KUL!

Favorit i repris med bloggvän

Jag kunde ju inte annat än passa på att träffa Sara även på lördagskvällen. Tillfällen som dessa får man verkligen ta tillvara på. Tårarna höll sig på avstånd den här gången och fasen vad roligt vi hade det!

Första ölen intogs på Ariman i Lund, ett sunkigt studentbetonat hak, med väldigt speciell (läs alternativ) stil och känsla. Bilden säger visserligen inte så mycket om stället men hallå! vilka snygga tjejer det är på bilden!!! =)

Kvällen fortsatte på Herkules bar, samma ställe vi var på kvällen innan, där jag dessutom råkade glömma min gympa-ryggsäck. Bartendern gjorde sig lustig genom att komma invalsande bakom bardisken med ryggsäcken på ryggen och frågade ut mig vilket märke det är på skorna. Ingen jävla aning sa jag men jag kan säga vad jag har för schampo och balsam. Tur han inte frågade för det visade sig senare att jag inte hade nån koll alls när jag stolt skulle demonstrera för Sara vilka produkter som gömde sig i mittenfacket.

Ovanstående foto är tredje i ordningen på Saras och min fotosession i soffan på Herkules. Jag försökte skrämmas lite och sa till Sara innan vi skiljdes åt att ALLA fotona kommer att bloggas, och vi skrattade fullt och förnöjt båda två. Jag ångrade mig givetvis idag när jag såg hur vansinnigt kasst vi såg ut. Kan alkoholen haft något med det att göra måntro? =) Sjukt god Mojito oavsett!

Tack för en fin helg vännen, den betydde mycket för mig! Och är det någon av mina andra bloggvänner som är på besök i Lund med omnejd nån gång, hör av er så bokar vi in nåt mysigt! =)

Glöm inte att tävla!!!

Jag la ju upp en tävling för ett tag sen där man kan vinna en spännande ny typ av ägglossningstest som håller koll på ÄL via saliven. Personligen tycker jag det verkar riktigt häftigt och skönt att slippa allt meck med urinprov =)

Så in och tävla med er, det räcker med en kommentar på inlägget. Sista dagen är imorgon!

TILL TÄVLINGEN

Minibloggträff med Sara

Sara är i Lund över helgen och det hade ju varit heldumt att inte passa på att träffas. Så efter jobbet och träningen begav jag mig ner på stan för att möta upp min fina vän. Just den här veckan har inte varit en av mina favoriter och jag kände mig extra känslig igår...vilket blev rätt så uppenbart eftersom jag började gråta så fort jag såg Sara. Svårt att förklara men den här känslan av att någon annan faktiskt förstår precis hur det känns och hur jävla dåligt man mår gjorde att allt bara släppte och att jag inte längre behövde hålla uppe min alltingärsåbraså-fasad. På ett sätt var det lite befriande även om det gjorde ont att inse hur ledsen jag är.

Jag lugnade i alla fall ner mig väldigt snart och vi hade en jättemysig kväll och satt och pratade om allt möjligt från behandlingar till andra bloggare till resor till mat till jobb och till öl. Bildbevis finns självklart och kommer här:

På vägen hem kände jag inte längre att jag behövde hålla ihop mig själv tårarna började rinna när jag steg av bussen och när jag satte nyckeln i låset blev det totalsammanbrott. Grät hysteriskt och länge, tills det inte fanns några tårar kvar. Var helt slut och somnade i soffan med huvudvärk och vätskebrist. Idag känns det lite bättre men det har inte lossnat helt det här... blir nog minst ett litet sammanbrott till nån dag.

Missfall...igen...

Det ville sig inte. Tog ett test igår som knappt visade något alls och imorse blev det inget test för det kändes inte så lönt. Blödningarna tilltog i tisdags, den där vanliga menssmärtan som ni säkert känner igen dök upp och allt har hållt i sig till idag. Imorse kom dessutom 'klumpen', den lilla hinnsäcken som pyret skulle utvecklats i om det hade bestämt sig för att stanna hos mig.

Det känns tungt nu. Jag visste ju redan igår att det var kört så jag gick på fest och bestämde mig ganska tidigt att jag skulle se till att bli full, fullare, fullast. Jag mår som jag förtjänar idag och jag tror det dövar missfallssmärtorna. Både de psykiska och de fysiska. Det värker i tjejmagen, som om jag hade ett stort hål där. Psykiskt så har jag inte tagit det till mig än. Just nu är jag bakis på jobbet och fokuserar på att vakna till liv så jag kan gå och ställa mig på företagsmässan som vi är med på och vara trevlig mot en massa studenter.

Det blir verkligen en sjuk kontrast, att stå på en mässa och prata med bananskalsstudenter som inte har några som helst bekymmer i livet (klart att de kan ha, men det är svårt att föreställa sig dem idag...) medan jag själv har ett missfall som pågår i magen och åtta ivf-behandlingar i ryggen. Så sjukt att det på något sätt blir absurt.

Vill återigen tacka er alla som skriver, stöttar, hoppas och kämpar tillsammans med mig. Att ni finns där för och med mig betyder oerhört mycket. Det här hjärtat är till er.

Vet inte var jag ska börja...

...så jag börjar från början.

Igår hade jag storslagna planer. Igår skulle jag överraska er alla. Igår skulle vara en bra dag, kanske en av de bästa. Mina planer började dock att krossas så fort jag vaknade och höll på så under resten av dagen med lite extra skit inkastat också.

Det är nämligen så här att 'skaffa familj' och 'skaffa barn' är ett lyxproblem. Det är såååå vansinnigt lyxigt att det är alldeles för bra att bara misslyckas med ett försök. Ett åttonde ivf-försök. Nej nej, fullt så bra ska man inte ha det...

Igår tänkte jag visa er det här testet som jag tog i lördags:

och det här:

och det här...

Igår tänkte jag även visa er måndagstestet. Det gjorde jag inte. Resultatet var inte alls vad jag hade hoppats på...istället för att vara dubbelt så starkt så var det svagare...fan.

Sen kom mensvärken. Tilltagande blödningar. Fortfarande inget rött blod men ändå. Blödningar + ont brukar vara ett säkert tecken på att något inte står rätt till. Hoppet började försvinna och dagen började kännas riktigt jävlig faktiskt. Men jag satte igång att jobba och bocka av mina att-göra-listor. Det hjälpte.

Sen blev det lunch. Med E och bebis. Jag bokade bord på Brogatan på Lundia, mysigt och lite lyxigt. Nästan för lyxigt uppenbarligen, för när jag kom dit fick jag en hård (men säkert rättvis) utskällning av servitören för att jag inte hade tänkt på att be om ett bord med extra plats eftersom E hade barnvagn med sig. 'Det får du faktiskt se till att tänka på till nästa gång'. Minns inte vad jag svarade...

På eftermiddagen kom det färskt blod. Inte mycket, men tillräckligt för att krossa det där sista ynkliga hoppet jag gick och bar på. Jag gick och tränade efter jobbet. Det hjälpte att ta ut sig lite. Att ta tillbaka kontrollen över kroppen och säga åt den att fortsätta springa trots att den inte ville mer.

Hemma somnade jag i soffan efter en varma koppen och en knäckemacka. Sen renoverade vi, sambon och jag. Satte upp tyg i taket i filmrummet. Var helst slut i armarna efter träningen men kämpade på. Ungefär samtidigt kom den sista skiten, den som fick hela dagen att bli som ett skämt, något absurt som jag inte visste om jag borde skratta eller gråta åt.

Fick inte ett, utan TVÅ mms av svärmor. 'Du har blivit faster'. En lysande avslutning på min alldeles för lyxiga dag. Dagen då svågern med fru blev föräldrar är dagen då jag fick missfall för tredje gången på två år.Om det nu är missfall det här. Vågar vi hoppas på ett utomkved? Det om något borde ju vara raka motsatsen till lyx...

Jag kanske kan starta en liten omröstning här på bloggen. Vad tror ni, är det missfall eller utomkved? Jag kan lotta ut ett pris bland er som gissar rätt...Eller är det för makabert? Har lite svårt att avgöra det just nu...och då mår jag ruskigt mycket bättre idag än vad jag gjorde igår. Igår var en jävla skitdag.

Om mensvärk

För andra dagen i rad har jag vaknat upp runt 5-tiden med vansinnessmärtor i magen. Såna där som man måste ta massor med panodil för. Försöker somna om och hoppas att allt är borta nästa gång jag vaknar. Det blöder inte så mycket än...mest brunt och rosa. Ibland lite röda prickar. Jag tar ju fortfarande progesteron och progynon så kanske är det därför det blivit lite uppfuckat. Får ju göra det till testdagen i alla fall så att jag kan intala mig själv att jag gjort allt jag kunnat.

Idag var jag på Louisiana. Det som ligger i Danmark alltså =) Tittade på konst och kände mig vuxen. Där är verkligen sjukt fint och det första vi alltid gör när vi kommer dit är faktiskt att gå och fika och njuta av den fina utsikten:

Ikväll blir det middag hos mamma. Det har hon lyckats klämma in mellan alla sina resor så man känner sig ändå lite utvald och viktig. =)

Vad gör ni en lördagskväll som denna?