Resan till plusset

Bloggen och jag

2011-03-01T16:03:00.000+01:00

tar paus på obestämd tid...

Kommer förhoppningsvis tillbaka nån gång i framtiden, ännu en sak ni kan få hålla tummarna för....

Jag läser fortfarande era bloggar då och då och jag finns på mailen om ni vill nå mig.

Kram

Bloggträff - recap

2011-02-21T23:23:00.001+01:00

Jag och Åsa träffades lite i förväg för mitt tåg var inne ganska tidigt. Solen sken, vi beställde vitt vin och låtsades som att vi var på semester i något varmt land. Det var alldeles underbart och för en liten stund så försvann alla problem och livet såg mest ljust ut.

Det blev lite av en heldag, denna lördag. Jag åkte från Lund tjugo över elva och kom tillbaka strax efter sex. Men det fanns ju så oerhört mycket att prata om. Jag trodde jag visste allt om barnlöshet, ivf och hela tjofräset men jag lärde mig massor. Och än en gång blev jag förvånad (eller egentligen inte) över hur lätt det är när vi ses så här. Hur man inte behöver tänka efter innan man säger något. Hur allt är tillåtet och oavsett hur man känner så är det ingen som varken tycker man är konstig eller ser ner på en. Ödmjukare och mer förstående forum får man leta efter.

Tack tjejer för att ni gav mig en oförglömlig lördag. Det blev en laddad tågresa hem, många intryck, spännande kunskap men framför allt - nya vänner!

Skånebloggträff om en dryg timme!

2011-02-19T11:47:00.000+01:00

Solen skiner och jag sitter på tåget, på väg till brunch och bloggträff med en massa fina tjejer =)

Jag är utvilad, med mer energi än på länge och har ett stort leende på läpparna...idag mår jag nästan bra ju! Idag ska jag bara njuta!

Uppdaterar givetvis om hur det var på bloggträffen. Kanske kommer foto också ;)

Hej hopp!

Sent from my iPhone

Update

2011-02-14T21:40:00.000+01:00

Kliniken har jag inte ringt igen. Blev lite trött på dem för att de aldrig svarade. Sen fick jag mig en sådär lagom shock när jag var och tränade i förra veckan och självaste ivf-läkar-Fredrik gympade på samma pass. Jag såg honom tyvärr redan i början av passet och sen var det minst sagt apsvårt att fokusera på något annat än 'jag ligger och gör sit-ups tio meter från en man som hälsat på mellan benen på mig fler gånger än vad jag kan räkna på mina händer'...

Det var någon som frågade om jag fortfarande bodde hos mamma...nä, jag har flyttat hem. Typ. Det var alldeles för jobbigt av många anledningar. Det var jättejobbigt för A och det påverkade så klart mig också. Det var omständligt att bara ha tillgång till en liten del av sina kläder och grejer. Och så var det framför allt jobbigt att inte få vara hemma. Även om förhållandet mår dåligt så är det ju ändå 'hemma' i huset, och det saknade jag också.

Så jag bor mest hemma i huset just nu. Men vi mår inte så bra. Någon av oss...

Puh!

2011-02-10T23:23:00.000+01:00

En vecka på ett nytt jobb går fort. Jättefort! Vansinnigt mycket att lära sig, nya rutiner och processer, en helt ny vokabulär med bisarrt många akronymer... =)

Jag är ganska trött varje dag, både av alla nya intryck men även av pendlingen. Hoppas det ger sig inom kort.

Jag har ringt kliniken men utan större framgång. Antingen är det upptaget eller så är det ingen som svarar. Ger det ett nytt försök imorgon!

Nytt uppdrag

2011-02-02T08:57:00.001+01:00

Jag jobbar som konsult och idag börjar jag på ett nytt uppdrag. Kommer att pendla 45 min enkel resa varje dag och det ska bli superspännande! :)
Man hinner tänka ganska mycket när man sitter där bakom ratten. Hoppas det hjälper mig med tillvaron, det här nya jobbet. Hoppas på mindre stress framför allt.

Håll tummarna för mig att de är snälla mot mig på min första dag!

Utvilad

2011-01-31T10:10:00.000+01:00

I kroppen i alla fall. Sinnet däremot...känns fan som att mitt huvud hade behövt åka på en tremånaders semester. En sjukvecka och sjukhelg räckte inte så långt.

Jag ska jaga kliniken lite den här veckan har jag tänkt. Fråga dem vad som krävs för att man ska göra en utredning. Och varför de inte vill göra en för oss. Om ni har några bra frågor eller kommentarer som jag kan ta med mig i ett sånt telefonsamtal för att ställa dem mot väggen lite så tar jag tacksamt emot dem!

Skönt med ert stöd!

2011-01-26T14:00:00.000+01:00

Det menar jag verkligen! Så skönt att få den uppbackningen från er, att jag borde stå på mig. Och det är något jag oftast gör och jag är verkligen inte den som ger mig, det lär ni ju ha märkt vid det här laget. Men fan alltså vad energin bara försvann efter samtalet med kliniken igår. Kunde inte hålla tårarna borta heller...

Jag ska ge det några dagar till, sen ringer jag till dem och talar förstånd med dem. Jag vill ha en vettig förklaring. Jag vill veta varför de inte kan göra en utredning. Jag vill veta vad det är jag missar på att de inte utreder. Och får jag inte det jag vill ha hör jag av mig till KK istället, så får vi se vad de säger.

Till råga på allt har jag nu även gått och blivit sjuk. Kanske inte så konstigt. Har inte varit sjuk öht på ungefär ett år, och nu kände kroppen sig nog helt färdig gissar jag. Det fick nog. Det började i helgen och sitter fortfarande i med heshosta, snuva och huvudvärk. Har varit lite ledig från jobbet och tänker nog vara det en stund till. Passa på att vila upp mig ordentligt i både kropp och sinne.

Nähä...det sket sig...

2011-01-25T17:22:00.000+01:00

De ringde från kliniken idag. Äntligen. Äntligen händer det nåt! Men nån utredning blir det inte...jag kände bokstavligt talat hur det sista av min energi bara rann av mig. Funderade ett tag på att skrika i luren och fråga 'vad vill ni av mig?' 'vad mer måste jag gå igenom för att ni ska vilja hjälpa mig?'...

Jag förstår inte. Vad är problemet? Är det pengar? Vill de ha pengar från mig? Tar det för mycket tid? Jag är så förbannat trött på att behöva kämpa mig upp ur skiten när de som faktiskt borde hjälpa mig bara står och tittar på...

Eller ja, jag fick ett nummer till en psykolog som jag kunde ringa. Kanske jag borde...nu, efter alla IVF-försök har jag ju alldeles för mycket pengar. Behöver en dyr hobby att slänga dem på, varför inte ge dem till en psykolog?

Varför håller kliniken käften?!

2011-01-24T12:24:00.000+01:00

Nu är det en och en halv vecka sen jag hörde av mig till kliniken med ett par enkla frågor som de haft ett par månader på sig att tänak igenom. Hur svårt kan det vara?! Och hur mycket jobbigheter ska man behöva utstå? Räcker inte allt annat? Seriöst...ska jag behöva tjata på dem?

Nä, jag har inte slutat blogga...

2011-01-18T10:43:00.000+01:00

Jag har varit inne här och försökt skriva ett inlägg säkert arton gånger sen förra måndagen...men jag kör fast. Eller rättare sagt - jag kommer aldrig igång riktigt. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det här skulle ju vara en nuskajagbligravidblogg. Istället har det nu förvrängts till en jagvetintevadjagskaskrivabloggförjagmårsåjäkladåligt.

Jag saknar allt som har med ivf att göra. Kan man säga så? Får man känna så? 'Jag saknar IVF'...vem fan säger nåt sånt!!!?? Sprutor, hormoner, operationer, gynstolar, överstimuleringar, blåmärken, symptom, ångest och annan skit. Jag saknar att mitt liv inte handlar om det längre...

Slängde iväg ett mail till kliniken i förra veckan. Frågade hur det gått med deras samtal. Jag ville ju att de skulle göra en missfallsutredning iom att jag under de två senaste åren haft tre missfall...får se vad de svarar. Om de svarar...

Om drastiska åtgärder

2011-01-10T01:35:00.002+01:00

Vi hittar inte tillbaka. JAG hittar inte tillbaka. Det går trögt, segt och långsamt. Var försvann vi? Och när försvann vi? Och varför?!

Vi mår dåligt mest hela tiden och jag vet ärligt talat inte vad som händer...men jag vet att ingen av oss orkar ha det så här. Att bo tillsammans, leva tillsammans men utan att det känns att vi är tillsammans...

Jag har flyttat hem till mamma. Tills vidare. Med förhoppningen att saknaden och längtan ska få mig att hitta tillbaka till A...

Efter alla tummar ni har hållt, vågar jag knappt hoppas på fler faktiskt. Men om ni skulle råka ha en över, kan ni hålla den för mig en liten stund? En liten tumme för att det här året inte ska bli ännu sämre än 2010.

Mmm...

2011-01-05T22:22:00.000+01:00

Det blev för jobbigt...att berätta. Jag behöver samla mig lite, tänka lite...

Jag har inte försvunnit igen, jag lovar.

Om den första dagen på ett helt nytt år

2011-01-01T17:59:00.000+01:00

Igår var det nyårsmiddag hos ett par kompisar. En tillställning med 25 gäster, flådig trerätters, varm fördrink och traditionsenlig promenad ner till centrum för att titta på den färgsprakande och upplysta himlen. Vi kom, vi åt, vi minglade, vi tittade. Sen åkte vi hem och drack te och spelade sällskapsspel.

Idag är det den första dagen på 2011, ett år jag trodde jag skulle vara mamma till minst två barn. Ett år som skulle se väldigt annorlunda ut mot vad det gör idag. Jag ser på mitt liv och känner inte igen mig. Det var ju inte så här det skulle vara. Det var ju inte så här jag hade bestämt och planerat.

Vad korkad man är ändå, att man tror att man skulle kunna planera sitt liv och få som man vill. Bullshit! Livet är INTE rättvist, man får INTE som man vill och det blir fan ALDRIG som man tänkt sig.

Den här dagen hade jag aldrig kunnat förutspå. Den här dagen hade jag aldrig kunnat tänka mig. Den här dagen kommer jag att berätta mer om. Imorgon.

Gott Nytt År allihopa! Ni som tror på sånt...

Mellandagar

2010-12-27T14:53:00.000+01:00

Efter jul, innan nyår. Mellandagar. Det slog mig nu att varje dag de senaste 2,5 åren har känts som mellandagar...den där känslan av att man står på samma ställe och stampar. Kommer ingenstans. Sitter fast. En skitjobbig känsla.

Man är inte där man var innan, innan alla försökabligravidprojekt drog igång, och man är inte på andra sidan heller, där de flesta hamnar, med sina småbarn i famnen och familjeidyllen omkring sig.

Jag skulle vilja utse den här julen till den sämsta hittills. Utan tvekan. En jävla skitjul är vad det är. 'I shit on it'

Men men, man får väl göra vad man kan åt skiten. Så om en timme ska jag iväg och träna. Imorgon blir det middag och bio med sambon på kvällen efter 8 timmars mellandagsjobb. På onsdag ska jag försöka dra igång en aw med alla de andra stackars satarna som jobbar i mellandagarna.

Hur ser era mellandagar ut? Har ni några tips på vad man kan göra för att piffa till mellandagskänslan?

God jul alla ni fina människor!

2010-12-24T19:54:00.000+01:00

Hoppas ni får en riktigt underbar julafton allihopa! Oavsett vad som hänt under året och i vilken skit vissa av oss sitter i så förtjänar vi lite julefrid, glädje och lycka.

*KRAMAR OM ER ALLIHOPA*

Nästsista dagen

2010-12-21T15:24:00.000+01:00

på jobbet. Inte för året för jag kommer nog jobba lite i mellandagarna. Men innan jul i alla fall. SÅ SKÖNT!

Hur gör ni? Ska ni jobba i mellandagarna? Eller ska ni 'jobba'? =) Eller ska ni helt enkelt vara lediga?

Det har snöat i Skåne. Jättemycket. Mer än förra året. När jag kommer hem ska jag ta några foton att komplettera inlägget med för det är verkligen vansinnigt. I stan måste de köra bort all snön i stora lastbilar för högarna börjar bli ohållbart stora. Kanske vanligt för er uppåt landet men här händer det inte sånt. Folk kommer inte till jobbet, tåg slutar gå, bilar fastnar, folk halkar och själv är man glad bara man lyckas ta sig från punkt A till punkt B. Resor byggs upp av små etapper och varje avklarad sträcka innebär ett steg närmre målet =)

Snart ska jag iväg och träna. Kanske sista träningen innan jul. Kanske slår jag på stort och tar den där riktigt tunga stången idag...tror ni jag orkar? =)

Nä, jag duschade inte...

2010-12-19T23:48:00.001+01:00

...i fredags morse. Det var för kallt. Pannan (och mätare) är ju inte superny så det är svårt att se exakt med massa decimaler, men nånstans mellan 5 och 6 grader låg det på. Så ingen dusch alls för min del, fick 'spara' mig till igår då jag åkte och snyltade på varmvatten hos mamma.

Men! Nu är det så här att svärfar var här och rotade tillsammans med A nere i källaren och kollade kopplingsdosor och sånt och det verkar faktiskt ha löst sig. Strömbrytaren till pannan var felkopplad (och har alltså varit det ända sen vi flyttade in för ett år sen...sjukt) så nu står temperaturen på strax under 70 grader!!! Och det blev varmdusch ikväll! Underbart. Kanske, kanske kan vi spara på alla tusenlapparna... =)

Tillbaka till tävlingen och vinnaren. Närmast var Anna-Maria som gissade på 5 grader! STORT GRATTIS till dig! Skicka ett mail till mig med adressuppgifter så skickar jag ditt julpris på posten så får vi hålla tummarna att det kommer fram innan jul!

Kul att ni var så många som gissade!

Kvart i elva

2010-12-16T22:52:00.002+01:00

Och ja, jag har suttit och jobbat i två timmar nu...har massor kvar att göra. Men jag gör det imorgon istället. Orkar inte mer idag. Och efter imorgon är det helg. Det ska bli skönt. Jätteskönt faktiskt. Siktar på att bara göra en massa mysiga saker.

Det SER i alla fall mysigt ut där ute. Det har snöat i Skåneland. Jättemycket. Ska ta ett foto och lägga upp imorgon så ni får se =)

Jag tänkte dra igång en liten tävling...tror jag. JO, det tänker jag faktiskt! Ni har fram till på söndag (19/12) att gissa, och frågan som ni ska gissa rätt svar på är följande:

Vilken temperatur har vattnet när Joanna ska duscha imorgon bitti?
(Jag går ner till pannan och tar ett foto innan jag duschar så får ni se bildbevis när det blir dags att kora vinnaren)

Priset blir något juligt som jag ska försöka få iväg med posten på måndag!

Jobbet stjäler...

2010-12-14T23:57:00.000+01:00

...mycket av min tid. Och jag har reflekterat kring detta, om det är bra eller dåligt.

Å ena sidan så har jag äntligen en massa annat att tänka på. Jag har JOBB att göra på JOBBET, ibland nästan för mycket, men det är kul. Och utmanande. Och stressigt.

Å andra sidan hinner jag knappt tänka på mig själv, på oss. Det blir lite overload i hjärnan, som att jobbet snor åt sig alla mina hjärnceller och all min energi.

Till slut finns det inte så mycket ork kvar bland jobb, husfix, träning och julpyssel. För ja, det är inte bara jobbet som tar tid. Nu är det ju jul och då ska man pyssla och fixa och vara glad och lyssna på jullåtar och sånt. Fixa julfest på jobbet ska man också göra.

Och träna ja, det har jag fortsatt med som en tok. Inga kilo lättare, men lite muskler kanske jag har fått. Jag tror det. Ibland tar jag en tung stång på gympan. Jättetung. Sen orkar jag inte lyfta armarna igen på hela veckan. Men det gör inget, vetskapen om att jag tog tunga stången kan jag visst leva (utan armar) på längre än vad jag trodde.

Och sen har vi husfixandet. Värmepumpen gick sönder för ett tag sen. Nu har vi köpt en ny för den gamla var visst inte lönt att laga. Det konstaterade gubben som vi hyrde hit för att titta på skiten. 20 minuter tog det att konstatera. 800 spänn kostade det. Ingen dålig timlön det där....Minns inte om jag berättade det här...men det är ju skitdyrt med värmepumpar! Lyckligtvis fick vi ett megabidrag från svärföräldrarna som täckte lite mer än hälften av summan så det bliv nog bara strax över 10.000 vi behövde punga ut med...man har hunnit bli lite avtrubbad vad gäller pengar och tusenlappar efter alla ivf-behandlingar...sjukt i huvudet...

Det här huset är förresten inte min kompis längre. För nu har pannan lagt av också. Typ. Vi behöver den inte för att värma upp huset för det sköter värmepumpen så fint. Men varmvatten är rätt så trevligt att ha. En lyxvara har det nyligen gått upp för mig att det är. De senaste dagarna (veckorna?) har jag förlitat mig helt på dusch efter träningspass. Hemma har det blivit en gång i veckan ungefär för det är så ofta som åbäket i källaren behagar komma upp i vattentemperaturer på över 18 grader. En ny panna kostar typ 30.000 kr...också sjukt i huvudet...

Grattis?

Femtielva tusen år senare...

2010-12-13T23:26:00.001+01:00

Riktigt så länge har det inte gått. Bara tre veckor egentligen, men det känns som en liten evighet.

Jag blir alldeles rörd när jag ser alla era kommentarer här på bloggen. Och det var verkligen inte schysst att bara lämna er i sticket på det här sättet, att inte blogga på så länge utan ett endaste ord, utan en endaste förklaring. Förlåt mig!

Men det tog stopp. Orken försvann och kvar fanns bara ett Joanna-skal. Jag har sakta försökt fylla det med livsglädje, ork, tankar och känslor. Men det går SÅ långsamt. Jag vill försöka fylla mig själv med bra saker, positiva känslor, sånt jag får energi av och som ger mig en mening att stiga upp ur sängen varje morgon. Men det är inte alltid lätt att hitta när man kryper omkring på alla fyra i en till synes bottenlös pöl fylld med svart gegga och misär. Det går sådär faktiskt om jag ska vara ärlig.

Men jag lever. Och jag vill tillbaka till min blogg. Har saknat den och jag har saknat er alla ännu mer. Sitter här och hoppas att de flesta av er fortfarande finns kvar och att ni inte gett upp hoppet om mig riktigt än.

Jag tror jag är tillbaka. Redo att blogga igen. Jag hoppas det i alla fall.
Here goes!

En vecka senare...

2010-11-22T10:49:00.000+01:00

Jag har reflekterat...funderat på hur jag mår, funderat på vad jag vill och funderat på vad jag inte vill. Tror ni att jag blivit smartare eller kommit fram till något?

NÄ!

Inte ett jävla skit har jag kommit fram till förutom att jag är vansinnigt trött och mår dåligt mest hela tiden. Jag pratade med kliniken i förra veckan. De lät ledsna. Jätteledsna. Tänk att jag trots all skit kan förmå mig att tycka synd om de stackars sköterskorna på kliniken som lider så med mig...en barnmorska har ringt tillbaka till mig. Två gånger. Båda gångerna har jag missat samtalet. 'Blocked' står det bara...

Jag har jättemycket att göra på jobbet nu. Vet inte om det är bra eller dåligt. Jag känner mig trött och sliten. I natt sov jag 9 timmar. Igår sov jag nästan två timmar mitt på dagen i soffan. Men jag är trött ändå.

Hemma är det sådär. Vi har tappat bort varandra...eller, det är mest jag som har tappat bort A. Försöker hitta tillbaka men det går långsamt. Jag är mest trött och ledsen. Orkar inget. Vill inget. Tror jag håller på att gå sönder. Eller så har jag redan gjort det.

Vinnaren!

2010-11-15T22:16:00.001+01:00

När vinnare har dragits i tävlingar jag sett på andra bloggar så är det oftast förberett med en stor skål med namnlappar på alla som är med och tävlar och sen dras vinnaren. Så blir det inte hos mig. Visserligen kan jag vara VÄLDIGT pysslig när det vill sig, men jag har andra sidor. En av dem heter nörden så idag drogs vinnaren av en slumpgenerator. 24 lotter var det som var med i dragningen och random.org drog nummer 15 som alltså blev kvällens vinnare.

Personen med nummer 15, som kunde utläsas ur det fina excelarket jag gjort på alla deltagare, var....trumvirvel....................Längtan!

STORT GRATTIS!!!!
Hör av dig till mig på mailen med namn och adress så skickas ditt pris omedelbums.

Och tack till alla andra som ville vara med att tävla! =) KUL!

Favorit i repris med bloggvän

2010-11-15T00:56:00.000+01:00

Jag kunde ju inte annat än passa på att träffa Sara även på lördagskvällen. Tillfällen som dessa får man verkligen ta tillvara på. Tårarna höll sig på avstånd den här gången och fasen vad roligt vi hade det!

Första ölen intogs på Ariman i Lund, ett sunkigt studentbetonat hak, med väldigt speciell (läs alternativ) stil och känsla. Bilden säger visserligen inte så mycket om stället men hallå! vilka snygga tjejer det är på bilden!!! =)

Kvällen fortsatte på Herkules bar, samma ställe vi var på kvällen innan, där jag dessutom råkade glömma min gympa-ryggsäck. Bartendern gjorde sig lustig genom att komma invalsande bakom bardisken med ryggsäcken på ryggen och frågade ut mig vilket märke det är på skorna. Ingen jävla aning sa jag men jag kan säga vad jag har för schampo och balsam. Tur han inte frågade för det visade sig senare att jag inte hade nån koll alls när jag stolt skulle demonstrera för Sara vilka produkter som gömde sig i mittenfacket.

Ovanstående foto är tredje i ordningen på Saras och min fotosession i soffan på Herkules. Jag försökte skrämmas lite och sa till Sara innan vi skiljdes åt att ALLA fotona kommer att bloggas, och vi skrattade fullt och förnöjt båda två. Jag ångrade mig givetvis idag när jag såg hur vansinnigt kasst vi såg ut. Kan alkoholen haft något med det att göra måntro? =) Sjukt god Mojito oavsett!

Tack för en fin helg vännen, den betydde mycket för mig! Och är det någon av mina andra bloggvänner som är på besök i Lund med omnejd nån gång, hör av er så bokar vi in nåt mysigt! =)

Glöm inte att tävla!!!

2010-11-13T14:01:00.001+01:00

Jag la ju upp en tävling för ett tag sen där man kan vinna en spännande ny typ av ägglossningstest som håller koll på ÄL via saliven. Personligen tycker jag det verkar riktigt häftigt och skönt att slippa allt meck med urinprov =)

Så in och tävla med er, det räcker med en kommentar på inlägget. Sista dagen är imorgon!

TILL TÄVLINGEN

Minibloggträff med Sara

2010-11-13T10:14:00.002+01:00

Sara är i Lund över helgen och det hade ju varit heldumt att inte passa på att träffas. Så efter jobbet och träningen begav jag mig ner på stan för att möta upp min fina vän. Just den här veckan har inte varit en av mina favoriter och jag kände mig extra känslig igår...vilket blev rätt så uppenbart eftersom jag började gråta så fort jag såg Sara. Svårt att förklara men den här känslan av att någon annan faktiskt förstår precis hur det känns och hur jävla dåligt man mår gjorde att allt bara släppte och att jag inte längre behövde hålla uppe min alltingärsåbraså-fasad. På ett sätt var det lite befriande även om det gjorde ont att inse hur ledsen jag är.

Jag lugnade i alla fall ner mig väldigt snart och vi hade en jättemysig kväll och satt och pratade om allt möjligt från behandlingar till andra bloggare till resor till mat till jobb och till öl. Bildbevis finns självklart och kommer här:

På vägen hem kände jag inte längre att jag behövde hålla ihop mig själv tårarna började rinna när jag steg av bussen och när jag satte nyckeln i låset blev det totalsammanbrott. Grät hysteriskt och länge, tills det inte fanns några tårar kvar. Var helt slut och somnade i soffan med huvudvärk och vätskebrist. Idag känns det lite bättre men det har inte lossnat helt det här... blir nog minst ett litet sammanbrott till nån dag.

Missfall...igen...

2010-11-11T11:52:00.001+01:00

Det ville sig inte. Tog ett test igår som knappt visade något alls och imorse blev det inget test för det kändes inte så lönt. Blödningarna tilltog i tisdags, den där vanliga menssmärtan som ni säkert känner igen dök upp och allt har hållt i sig till idag. Imorse kom dessutom 'klumpen', den lilla hinnsäcken som pyret skulle utvecklats i om det hade bestämt sig för att stanna hos mig.

Det känns tungt nu. Jag visste ju redan igår att det var kört så jag gick på fest och bestämde mig ganska tidigt att jag skulle se till att bli full, fullare, fullast. Jag mår som jag förtjänar idag och jag tror det dövar missfallssmärtorna. Både de psykiska och de fysiska. Det värker i tjejmagen, som om jag hade ett stort hål där. Psykiskt så har jag inte tagit det till mig än. Just nu är jag bakis på jobbet och fokuserar på att vakna till liv så jag kan gå och ställa mig på företagsmässan som vi är med på och vara trevlig mot en massa studenter.

Det blir verkligen en sjuk kontrast, att stå på en mässa och prata med bananskalsstudenter som inte har några som helst bekymmer i livet (klart att de kan ha, men det är svårt att föreställa sig dem idag...) medan jag själv har ett missfall som pågår i magen och åtta ivf-behandlingar i ryggen. Så sjukt att det på något sätt blir absurt.

Vill återigen tacka er alla som skriver, stöttar, hoppas och kämpar tillsammans med mig. Att ni finns där för och med mig betyder oerhört mycket. Det här hjärtat är till er.

Vet inte var jag ska börja...

2010-11-09T08:57:00.001+01:00

...så jag börjar från början.

Igår hade jag storslagna planer. Igår skulle jag överraska er alla. Igår skulle vara en bra dag, kanske en av de bästa. Mina planer började dock att krossas så fort jag vaknade och höll på så under resten av dagen med lite extra skit inkastat också.

Det är nämligen så här att 'skaffa familj' och 'skaffa barn' är ett lyxproblem. Det är såååå vansinnigt lyxigt att det är alldeles för bra att bara misslyckas med ett försök. Ett åttonde ivf-försök. Nej nej, fullt så bra ska man inte ha det...

Igår tänkte jag visa er det här testet som jag tog i lördags:

och det här:

och det här...

Igår tänkte jag även visa er måndagstestet. Det gjorde jag inte. Resultatet var inte alls vad jag hade hoppats på...istället för att vara dubbelt så starkt så var det svagare...fan.

Sen kom mensvärken. Tilltagande blödningar. Fortfarande inget rött blod men ändå. Blödningar + ont brukar vara ett säkert tecken på att något inte står rätt till. Hoppet började försvinna och dagen började kännas riktigt jävlig faktiskt. Men jag satte igång att jobba och bocka av mina att-göra-listor. Det hjälpte.

Sen blev det lunch. Med E och bebis. Jag bokade bord på Brogatan på Lundia, mysigt och lite lyxigt. Nästan för lyxigt uppenbarligen, för när jag kom dit fick jag en hård (men säkert rättvis) utskällning av servitören för att jag inte hade tänkt på att be om ett bord med extra plats eftersom E hade barnvagn med sig. 'Det får du faktiskt se till att tänka på till nästa gång'. Minns inte vad jag svarade...

På eftermiddagen kom det färskt blod. Inte mycket, men tillräckligt för att krossa det där sista ynkliga hoppet jag gick och bar på. Jag gick och tränade efter jobbet. Det hjälpte att ta ut sig lite. Att ta tillbaka kontrollen över kroppen och säga åt den att fortsätta springa trots att den inte ville mer.

Hemma somnade jag i soffan efter en varma koppen och en knäckemacka. Sen renoverade vi, sambon och jag. Satte upp tyg i taket i filmrummet. Var helst slut i armarna efter träningen men kämpade på. Ungefär samtidigt kom den sista skiten, den som fick hela dagen att bli som ett skämt, något absurt som jag inte visste om jag borde skratta eller gråta åt.

Fick inte ett, utan TVÅ mms av svärmor. 'Du har blivit faster'. En lysande avslutning på min alldeles för lyxiga dag. Dagen då svågern med fru blev föräldrar är dagen då jag fick missfall för tredje gången på två år.Om det nu är missfall det här. Vågar vi hoppas på ett utomkved? Det om något borde ju vara raka motsatsen till lyx...

Jag kanske kan starta en liten omröstning här på bloggen. Vad tror ni, är det missfall eller utomkved? Jag kan lotta ut ett pris bland er som gissar rätt...Eller är det för makabert? Har lite svårt att avgöra det just nu...och då mår jag ruskigt mycket bättre idag än vad jag gjorde igår. Igår var en jävla skitdag.

Om mensvärk

2010-11-06T17:25:00.001+01:00

För andra dagen i rad har jag vaknat upp runt 5-tiden med vansinnessmärtor i magen. Såna där som man måste ta massor med panodil för. Försöker somna om och hoppas att allt är borta nästa gång jag vaknar. Det blöder inte så mycket än...mest brunt och rosa. Ibland lite röda prickar. Jag tar ju fortfarande progesteron och progynon så kanske är det därför det blivit lite uppfuckat. Får ju göra det till testdagen i alla fall så att jag kan intala mig själv att jag gjort allt jag kunnat.

Idag var jag på Louisiana. Det som ligger i Danmark alltså =) Tittade på konst och kände mig vuxen. Där är verkligen sjukt fint och det första vi alltid gör när vi kommer dit är faktiskt att gå och fika och njuta av den fina utsikten:

Ikväll blir det middag hos mamma. Det har hon lyckats klämma in mellan alla sina resor så man känner sig ändå lite utvald och viktig. =)

Vad gör ni en lördagskväll som denna?

I tisdags

2010-11-04T23:19:00.001+01:00

pratade jag med mamma på telefon. Hon är ute och reser mycket med jobbet så vi får ses i luren allt som oftast. Tror det är sen i tisdags min energi har fått sig en rejäl skjuts. Det är jobbigt att berätta för mamma att ett försök gått åt pipan. Att vi misslyckats återigen. Att hon inte blir mormor den här gången heller...

Jag bävar alltid för den stunden jag måste berätta för henne. Att berätta för mamma är minst lika jobbigt, om inte värre, som ångesten inför ett test, sorgen efter ett minus eller känslan jag får i magen när det kommer rosa på pappret.

Har skrivit om det förr, om hur jobbigt det måste vara att vara förälder till någon som har så svårt att få barn som jag har. Hur maktlöst det måste kännas och hur jäkla ont det måste göra att se sitt barn lida på det här sättet...det blir en gemensam kamp, även om den ofta känns väldigt mycket bara min, så har jag en hel armé människor bakom mig, som inte bara hoppas åt mig utan som kämpar med mig. Som hjälper mig att komma på fötter igen. Sambon, mamma, vänner, svärföräldrar och bloggläsare.

I alla fall, att berätta för mamma kräver extremt mycket energi och just i den stunden är det jag som måste stå på mig och säga att allt kommer att bli bra och att vi kämpar vidare. Det är inte alltid det känns så men jag vet att mamma behöver höra det. Och då får sig hoppet, drivet och självkänslan en enorm boost och den lever jag fortfarande på idag faktiskt. (Och ja, mamma läser bloggen. Hej mamma!)

För övrigt är det fortfarande rosa. Ibland brunt. Som jäkla pissevanligt alltså...

(Tack förresten för alla nya awards mina fina bloggvänner. Lovar att kommentera dem SNART! =))

Ni är så fina allihopa!

2010-11-03T10:03:00.000+01:00

30 kommentarer på mitt förra inlägg, det har verkligen hjälpt mig att hålla ihop sen i måndags!

Och måndagen var tuff, riktigt tuff. Svårt att sitta på jobbet och låtsas som att allt är ok. Samtidigt hade jag väldigt mycket att göra och det underlättade. Bara att ta på jobbansiktet och bita ihop. Men jäklar vad det gick i vågor. Ena stunden kunde jag vara superfokuserad på en uppgift och andra stunden satt jag med tårar i ögonen.

Det inträffade igår också, när jag satte på lite musik i lurarna. Tog 20 sekunder sen insåg jag att jag inte kunde sitta kvar vid min plats längre. Ögonen blev tårfyllda på bara några sekunder så jag tog min passerbricka och lämnade kontoret med raska steg. Sprang ner i källaren, låste in mig på toaletten och grät ut en stund. Varvade ner, samlade lite kraft och sen var det bara att masa tillbaka sig till kontoret igen.

Idag känns det betydligt lättare. Idag har jag en massa energi som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån. Speciellt inte eftersom jag sov så jäkla illa inatt...kunde först inte somna och sen vaknade jag säkert en fyra-fem gånger och bara låg och vred på mig. Steg sen upp en halvtimme tidigare än vanligt och grovstädade badrummet...ibland förvånar jag mig själv...

Tycker det känns så himla härligt att ni fortfarande hoppas för mig! Efter så många försök jag har bakom mig så har jag inte mycket hopp kvar, speciellt när jag vet att det måste till ett mirakel för att det faktiskt ska vara något efter tidiga rosa blödningar. Jag fortsätter med pillerna så klart, för en promille hopp har jag kanske ändå. Fast det är ni som håller det uppe. Utan er hade jag gett upp för länge sen.

Så KRAM på er alla!!!

Då så mina vänner

2010-11-01T07:03:00.000+01:00

Vad säger ni om en favorit i repris från IVF4 med lite rosa på pappret redan på ruvardag 7? Och så slänger vi på en måndag och en massa måsten på jobbet, vi gör det. Någon som har lite skit ni vill bli av med? Min dag har redan börjat så lagom bra så det är bara att skicka vidare. Hit me! I can take it...

Och nä, slemhinnorna är inte ömma av vaggisarna eftersom jag fortsatt att ta dem där bak så det är tyvärr inte en förklaring...

Dagen då man vann en timme

2010-10-31T08:15:00.000+01:00

Jag var uppe halv sju i morse. Visserligen halv åtta i mitt huvud, men inte ens vid den tiden brukar jag masa mig upp på en söndag. Vet inte varför det blev så...kanske för att jag sov 11 timmar natten innan?

Det kändes lite som en TD när jag klev upp. Lite halvljust ute, resten av världen sover och jag själv smyger omkring i huset. Nu är det inte i närheten av att vara TD idag, bara ruvardag 6 idag ju, men den där känslan sitter kvar hos mig.

Det molar och har sig och brösten ömmar ibland. Det är allt. Lite som vanligt kan man säga, varken mer eller mindre. Ruvardag 6...för sjunde gången. Många tankar i huvudet. Vad betyder det här? En sjunde ruvning. Är det vår tur? Är det INTE vår tur? Hur ser framtiden ut?...

Min extratimme idag använde jag i alla fall för att komma ifattt alla era bloggar som jag prioriterat bort de senaste veckorna iom jobb och FET och allmänt kaos i huvudet. Nu är jag ikapp igen och hoppas jag kan fortsätta med det.

Vad använder NI dagens extratimme till? =) Hade varit spännande att höra!

TÄVLING!

2010-10-30T14:46:00.001+02:00

Nu så, nu fick jag äntligen tummarna loss! =)

I samarbete med Bodystore lottar jag ut ett DonnaTest som är ett ägglossningstest som visar när man har ägglossning via salivprov.

För en lott: Kommentera på inlägget.
För två lotter: Kommentar + länk till tävlingen på din egen blogg med bilden ovan och texten 'Var med och tävla om ett Donnatest från bodystore hos Plusresan'.
För tre lotter: Kommentar + länk + följ min blogg på bloglovin'

Glöm inte att skriva i kommentaren hur många lotter ni gör anspråk på! =)

Tävlingen avlsutas den 14:e november

Ja fy fasen vad dålig jag är på att uppdatera

2010-10-29T15:05:00.000+02:00

Jag skäms. Jag gör verkligen det. Men det har blivit så mycket med jobb och tankar och jobb och hemma och tankar och jobb...

Ruvardag 4 idag, nu borde den lilla ha fäst om den nu behagade att göra det. Det vore på tiden i så fall för SOM jag har väntat! Det molar lite grann och spänner i brösten. Känns ju lovande men kan mycket väl vara vaggisarna som spökar. Jag har i alla fall blivit en expert på att känna efter. När jag nånsin kommer att behöva den expertisen igen vet jag inte...ungefär så jag känner med alla kurser jag läste under studierna =)

Och bara för att tvinga mig själv att uppdatera bloggen minst en gång till idag så avslöjar jag att jag kommer att utlysa en liten tävling här på bloggen. Mer info om den i nästa blogginlägg alltså! Och FY PÅ MIG om jag inte bloggar mer ikväll nu då =)

Fortsätt hålla tummarna!!! =)

Ruvardag 2, IVF8

2010-10-27T16:59:00.000+02:00

Det går ju inte riktigt att jämföra med tidigare behandlingar. Ingen överstimulering eftersom jag inte tar några ovitrellesprutor och inga konstiga biverkningar från gonal-f och orgalutran heller. Nu är det 'bara' progesteron, progynon och folacin varje dag som gäller.

Känner inget speciellt alls. Är lugnare än vanligt. Tror det beror mycket på bristen på alla hormoner som jag annars är van vid samt att jag är så jäkla van vid att det aldrig lyckas.

Många dagar kvar fortfarande...

Sjunde gången gillt?

2010-10-25T17:44:00.001+02:00

Eller vad tror ni? Det börjar kännas lite tjatigt att plocka fram 'gillt'-uttrycket igen men men, jag tycker det är dags för herr Gillt att dra sitt strå till stacken.

Åttonde IVF-behandlingen, sjunde återsättningen och FET nummer 1. Embryot såg superfint ut, fyra celler, inga fragment, exemplariskt helt enkelt! Känns helsjukt att detta lilla pyre 'tillverkades' för ett och ett halvt år sen... =)

Ni har ju varit riktigt grymma på att hålla tummarna den här vändan så jag vill gärna att ni fortsätter med det!!! Kom igen nu pyret, du måste hjälpa till lite för mamma har gjort allt hon kan nu...en stor uppgift, jag vet. Men jag lockar med glass och godis som du ska få i mängder så fort du blir tillräckligt gammal.

Ring mig inte!!!

2010-10-25T09:52:00.000+02:00

Det här är en uppmaning till alla som känner mig och läser bloggen samt till Öresundskliniken. Inte för att de läser bloggen men åndå. Tycker de kan vara schyssta och låta bli att ringa i vilket fall.

Klockan är lite över nio och jag kommer inte känna mig lugn förrän vid 14-tiden tror jag. De sa att de ringer senast innan lunch, eller typ sen lunch. Vad betyder det?! Fullkomligt vagt och svårdefinierat.

Sitter på jobbet och kan inte koncentrera mig på något annat....

Ni håller väl tummarna mina fina vänner och cybervänner?!

Stockholm

2010-10-23T12:27:00.000+02:00

Det är där jag är nu. Företagskursen är slut och planet hem går halv fem. Så nu har jag tre timmar att fördriva med min fina vän M. Ska bli sjukt mysigt!!! Klart det kommer bli en del blandade känslor, vi stod ju båda på samma sida av barnlöshetsstrecket för två år sen när vi lärde känna varandra och nu är jag ensam kvar. Men vår vänskap har betytt så oerhört mycket för mig att det här är så värt de lite tuffare känslorna som kommer dyka upp. En vänskap jag verkligen värderar högt!

Måndagen börjar skrämma mig mer och mer och jag är SÅ rädd för ett negativt besked på förmiddagen. Vet inte hur jag kommer att hantera det...inte bra alls gissar jag. Men samtidigt vet jag att jag är en jävel på att låtsas på jobbet, så till fem kanske jag kommer kunna hålla skenet uppe...

MEN! Nu ska vi ju inte gå händelserna i förväg, det ska ju gå hur bra som helst på måndag! Det måste det göra!!! =)

På måndag!

2010-10-20T09:10:00.000+02:00

Då mina vänner, då blir det FET om det vill sig väl. Slemhinnan såg fin ut, 11mm!

Så, klockan 16 på måndag ska jag hit igen. Vi har ju bara ett stackars litet embryo så det finns så klart en överhängande risk att det inte blir något. Klarar det inte upptining så ringer de från kliniken innan lunch. Kommer att bli en tuff förmiddag på jobbet...

Tack för alla tummar!!!

Idag ska vi ta oss över första tröskeln!

2010-10-20T07:41:00.000+02:00

Undersökning på kliniken halv nio idag, alltså om en timme. Sitter på bussen till Lund för bilen står vid kontoret där jag lämnade den igår. Lite omständligt det här men det tål att sägas igen och igen och igen...vad gör man inte?

Det är alltså tumhållardags idag. Bara en kortis idag men jag tror jag behöver dem ;)Uppdaterar som vanligt så fort jag vet mer!

Jag har förresten en dejt till på lördag!!! Min fina vän M som jag skrivit om vid flera tillfällen här på bloggen ska möta upp mig i huvudstaden. Det var över ett år sen vi sågs och då var vi båda ofrivilligt barnlösa. Nu blir det träff med både M och en liten liten flicka, men det ska nog gå alldeles lysande tror jag =)

Har inte varit nervös för det här försöket alls hittills. Har varken haft tid eller lust. Men nu börjar oron krypa fram. En massa 'tänk om' efter varandra...

Amelia...

2010-10-18T23:49:00.000+02:00

Jag har ingen aning! Jag har verkligen inte det!

Tjejerna som intervjuade oss, de frilansande journalisterna som sålde artikeln till Amelia, de har ingen aning. Jag har aldrig varit i kontakt med Amelia angående det här heller så det känns lite konstigt att ringa dit och höra mig för. Men det kanske jag borde göra. Hade varit skoj om artikeln kom ut NÅN gång. Känns så knasigt att gå omkring och vänta på det hela tiden. Vill bara få det gjort. Ut med skiten bara!

Så nu vet ni, nu är ni uppdaterade. Jag vet INGENTING =)

Var tar jag vägen?

2010-10-17T23:16:00.000+02:00

Jag vet inte riktigt. Tror jag försvinner lite in i huvudet. Jag underhåller mig själv med en massa aktiviteter, tränar flera gånger i veckan, ser på film, rotar i trädgården, går på AW osv. Har försökt dra fokus från det som är jobbigt och det går faktiskt helt ok.

Pillerätandet går bra. Är uppe i tre progynontabletter, morgon och kväll. Och så en halv folacin om dagen. På onsdag blir det kontroll av slemhinnan, hoppas allt är som det ska.

Hur har ni andra mått av Progynon? Jag tror inte jag har mått så dåligt faktiskt. Känsliga läsare varnas för kommande text dock. Vattniga flytningar, är det något som någon annan FET:are har erfarenhet av? Jag har i alla fall märkt av det ordentligt! Sen har jag varit lite dålig i magen också men det känns osäkert att kunna härleda det till östrogenet.

Vikten känns som att den står stilla för tillfället. Trots att jag tränar rätt så mycket och äter ganska bra så har det knappt hänt något på sistone. Tror jag börjar närma mig de där trivselkilona som är så förbenat svåra att göra sig av med. Har ett mål på att nå under 60 kg och det hoppas jag klara av i år i alla fall. Har fått så himla mycket energi av att träna och mår så himla mycket bättre! Behöver verkligen den. Får se hur mycket träning det blir under ruvningen om det nu blir någon...kommer nog kännas lite tungt att behöva välja bort den igen.

Ni som ruvat, hur gör ni med träning?

En helt vanlig torsdag

2010-10-14T22:19:00.000+02:00

Så skulle jag kunna skriva, men inga av mina dagar är vanliga. Jag har huvudet fullt med tankar precis hela tiden. Känner mig vilsen och förvirrad. Åttonde försöket. Visserligen 'bara' frysförsök men ändå. Var får jag energin ifrån? Vad gör vi om embryot inte överlever upptining? Vad gör vi om det inte fäster? Kör vi på igen? Vad är planen?

Jag fortsätter att knapra på mina progynon-tabletter. Undersökning i mitten på nästa vecka och insättning förhoppningsvis veckan därpå. Efter att jag varit i Stockholm på introkurs på företaget. På tal om detta förresten...jag kommer att vara ledig mellan 12 och 15 lördagen den 23e oktober innan planet går. Någon av mina fina vänner från huvudstaden som vill träffa mig? =)

Har en todo-lista för bloggen som innehåller en massa svar på frågor, award-inlägg och lite grejer jag lovat att berätta om och visa bilder på. Den här stackars todo-listan har halkat ner i prio men jag ska försöka knuffa upp den lite.

Glöm inte att rösta. Bara två timmar kvar! Fast man kan visst rösta hur många gånger som helst, lite dumt....

Massor med awards!!!

2010-10-12T09:47:00.001+02:00

Hade jag varit lite gladare hade jag bloggat upp dessa mycket tidigare. Nu fick de komma lite så här på efterkälken vilket inte gör dem rättvisa. Men bättre sent än aldrig och nu när jag mår bra igen tyckte jag det var så dags =)

Det är inga mindre än dessa sju som gett mig en award och det känns som vanligt riktigt stort!
Sara
Jenny
När ett plus ett blir tre
Längtarsa
Hurskadetgå?
Luiza
Pi

Jag tycker det kvittar hur många gånger man fått en award tidigare, jag blir alltid lika glad och rörd. TACK ska ni ha allihopa!

Och nu till det som krävs av mig. Här kommer reglerna som jag som vanligt kommer att tumma på lite:

Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den. - Check!
Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av. - Check!
När man får den så ska man skriva 7 intressanta saker om sig själv. -Kommer nedan!
Ge awarden till 7 andra bloggare. Skriv till dem att de fått award... - Tråkigt, jag vet, men alla mina läsare är nominerade!!! Jag vill inte välja bara sju.

Kan ju meddela att jag tycker det är skitsvårt att komma på ytterligare 7 intressanta fakta om mig själv. Har skrivit sammlagt 21 punkter tidigare så det finns en risk att de här punkterna kommer att bli lite torftiga...

Jag har dansat mycket swing från och till i 10 år. För drygt två veckor sen började jag igen efter att inte ha dansat på tre år ungefär. Varför jag nånsin slutade vet jag inte eftersom det ju är skitkul!
Jag lärde mig att äta oliver på mina tjänsteresor till Italien för tre år sen. Innan dess tyckte jag det var avskyvärt. Nu ångrar jag alla kalamataoliver jag nånsin gett bort från min tallrik.
Mitt hår är vansinnigt platt. Det är så platt att varje frisör jag varit hos förundrats över hur platt det är. Föna, locka, volymifiera - nä, det händer ingenting, såvida jag inte har tre kilo produkter i det!
Träning är skoj. Jag kan verkligen älska det när jag fått in rytmen. Men att springa är en utmaning utan dess like. Jag har aldrig gillat det och är beredd att satsa ganska mycket på att jag aldrig kommer att komma över den där tröskeln alla pratar om. Finns den verkligen?
Hade det varit ok hade jag suttit med vantar och filt på mig på jobbet. Är oerhört frusen av mig. Men jag har förstått att det skulle se konstigt ut. Hur det skulle göra någon skillnad mot hur folk uppfattar mig redan, det vet jag inte =)
Jag tycker jättemycket om att baka! Men det är inte riktigt lika skoj att äta, speciellt eftersom det sätter sig på kroppen istället för att försvinna lite snällt i magen. Därför bjuder jag alltid på kakor när folk kommer över. Och på jobbet har jag redan hunnit bjuda på fika tre gånger sen jag började.
Jag gick ut Svenska kyrkan förra året. Trodde jag i alla fall. Men när jag fick tillbaka min ansökan stod där att jag aldrig hade varit med =) Shit vilken koll jag har.

Men OJ!

2010-10-11T20:54:00.004+02:00

Jag har blivit nominerad till Malmös bästa blogg på nightlife.se. Se på fasen säger jag bara, vilken kul överraskning så här på måndagskvällen! Jag har på tok för lite roligt i mitt liv så det här förgyller verkligen min vardag =)

Ni är ju många som läser, riktigt varför har jag nog inte förstått än, det är svårt att greppa att just mitt liv är något andra bryr sig så mycket om och intresserar sig för. Men ni är ju kvar, dag efter dag och inlägg efter inlägg så tycker ni att bloggen är så pass bra att den förtjänar en röst kan ni gå in HÄR och göra slag i saken.

Kanske kommer det inte vara så himla tabu att prata om ofrivillig barnlöshet en dag och kanske kommer folk inte tycka att det är så himla konstigt. Men än så länge är det på tok för hemligt och okänt och det här är ju ett perfekt tillfälle att påverka tycker jag! =)

Nu jävlar är jag tillbaka!

2010-10-11T00:39:00.001+02:00

Jag fick ett ryck i lördags. Mitt i några av de värsta menssmärtorna jag nånsin haft missade jag ett samtal från okänt nummer. Kanske inte så svårt att räkna att ut det antingen var Cura eller Öresundskliniken som ringde. Jag ringde Cura, men deras telefontid var redan slut så jag ringde Öresund istället och frågade om de ringt. Det hade de inte. Men eftersom jag redan hade dem på tråden passade jag på att fråga hur de ställer sig till att göra en FET nu på direkten. Efter en kort diskussion med läkare Leif var det bestämt.

Jag skickade iväg A för att hämta upp recept och schema och själv åkte jag på AW med några jobbkompisar. Det gick inte helt smärtfritt för huvudentrén var stängd och A skulle precis sticka därifrån när de ringde mig från Öresundskliniken tio minuter efter stängningsdags och frågade var vi höll hus. Det löste sig till slut, de hittade A och jag fick mina grejer.

Så idag är jag på första behandlingsdagen av vårt första FET! Två progynontabletter morgon och kväll framöver och undersökning om 10 dagar. Kände mig duktigt snuvad på en ruvarperiod under IVF7 för två veckor sen så nu tänker jag fanimej få en utan att behöva ta en massa sprutor. Vi har visserligen bara ett litet ägg i frysen så det är inte säkert att det blir någon insättning om två veckor men med hjälp av ett gäng tummar tror jag vi har en rimlig chans! =)

Nu kör vi igen!!! HEJA HEJA!

Jag har besök...

2010-10-08T13:47:00.001+02:00

...av samma gamla jävel som kommer varje månad. Jag trodde jag var safe eftersom jag tog två alvedon vid 9-tiden men de räckte inte längre än till 13. Borde fyllt på med två nya redan vid tolv för just nu känns det som om jag ska dö närsomhelst. Och då pratar jag bara om det rent fysiska. Jag sköljs över med nån slags våg av frossa och får gåshud över hela kroppen. Det gör så in i helvetes ont att det är på väg att svartna framför ögonen på mig ungefär en gång i minuten.

Tog en ipren precis (hittade ingen alvedon men jag har slutat att vara så nojjig över det här eftersom iprenens påverkan på kroppen bara håller i sig i ett dygn eller två) och ber till vem som helst att den ska börja verka snart. Så här kan jag inte må på jobbet. Och det låter helt sjukt men jag kan inte göra mycket annat än att koncentrera mig på att det inte ska göra ont. Kan man tänka bort det onda? Jag vågar inte ens resa på mig...men kanske är det bra att röra lite på sig?

Varför måste jag utöver allt jävla annat ha så förbenat ont också?! Jävla hormoner, de har ju för fan sabbat min kropp fullständigt!!!! Den psykiska aspekten på att mensjäveln dykt upp igen kan inte att mäta sig med den fysiska smärtan just nu...

(Det här inlägget tog för övrigt nästan en halvtimme att skriva.)

Uppdatering 10 min senare: svimmade nästan vid skrivbordet nu tror jag...är man på väg att svimma när man blir akut illamående och det börjar snurra i huvudet?

Dags för AW

2010-10-07T14:15:00.001+02:00

Två stycken dessutom!!! Behövde verkligen något sånt här i förra veckan när jag mådde som sämst men fick inte till det, folk är inte så spontana längre... Men ikväll blir det av och imorgon också! Ska bli så jäkla gött =)

Jag har fortfarande inte fått svar från någon av klinikerna och det stör mig lite. Ska det vara så svårt att avsätta lite tid för att maila tillbaka? Oerhört frustrerande. Jag känner att det enda som håller mig tillbaka just nu är de här svaren. Jag behöver som vanligt en plan, ett mål för den närmsta framtiden. Sen är jag fit for fight igen. Jag står nästan upprätt nu, bara några centimeter kvar tills jag har rest mig fullständigt.

Jag har gått ner sammanlagt nästan 4,5 kg nu sen jag började jobba för 6 veckor sen och är tillbaka på den vikt jag hade när vi började med IVF. Jag har alltså jobbat bort ALLA mina hormonkilon! HEJA MIG! Mår mycket bättre, känner mig snyggare och framför allt är jag motiverad till att fortsätta träna. Klart, det blir lite upp och ner iom behandlingarna, men jag ska försöka upprätthålla någon sorts rutin. Två gympa/styrkepass i veckan, ett yogapass eller simning i veckan och två raska promenader på en timme i veckan. Så har det sett ut den senaste tiden och det har jag för avsikt att fortsätta med.

Det är många som inspirerat mig, bland annat Lila som kämpat så hårt med sin viktminskning, Lisa som är på gång precis hela tiden, (jag förundras verkligen över dig tjejen, var får du all din energi ifrån?!) en av mina nya arbetskamrater som själv dragit igång en massa träning och kommer med nyttiga tips och peppningar och så klart min kompis T som alltid inspirerar mig till allt möjligt. Bäst av allt är nog sambon som påminner mig om hur snygg jag är och hur mycket han älskar mig. Det är den finaste livsmotivation man kan få!

Det här är SÅ rätt

2010-10-05T10:19:00.001+02:00

Känns extra gott i själen och varmt i hjärtat att läsa om det här. Jag ryser bokstavligt talat i hela kroppen.

Robert Edwards, pionjär inom reproduktionsmedicin vars metoder och forskning ledde till att det första provrörsbarnet föddes i slutet på 70-talet får 2010 års nobelpris i medicin. Det här känns så otroligt viktigt, dels för att vi alla vet att livet hade sett fruktansvärt ut om vi inte haft den här möjligheten, den har ju hjälpt så otroligt många av oss, och dels för att jag tycker det här är ett suveränt sätt att belysa för resten av världen hur viktigt det är. Och hur vanligt det är.

Äntligen kanske det går upp för folk att det här faktiskt är en sjukdom. En relativt vanlig sjukdom som försämrar livskvaliteten för så många och som ändå kostar skjortan för att det ses som ett 'lyxproblem'.

Det känns i alla fall, precis som rubriken lyder, SÅ rätt. Läs artiklarna nedan och njut! Själv lyckades jag inte hålla tårarna inne när jag såg tillkännagivandet på TV4 play.

Artikel i DN

Artikel i SvD

Artikel på SVT

Pressrelease från Barnlängtan

Jag kryper tillbaka.

2010-10-05T08:50:00.001+02:00

Det går långsamt, det är tungt och riktigt riktigt långtråkigt. Jag skulle ju ruvat nu. Allting skulle varit nervöst och spännande. Istället är jag mitt i ingenstans igen där man inte är förmögen att glädjas åt något alls. Jag är grymt avundsjuk på alla er som ruvar eller är mitt uppe i en sprutperiod. Inte ens er kan jag glädjas med, trots att jag vet vilket helvet ni själva tagit er igenom för att vara där ni är nu. Och ingen annan förtjänar det mer.

Men jag är fortfarande arg och ledsen. Kanske har jag inte tillåtit mig att sörja ordentligt. Jag sket lite i att vara jätteledsen och fortsatte att leva som vanligt. Ett litet sammanbrott hade jag i bilen på vägen hem från kliniken och sen ett på jobbet precis innan jag gick hem för dagen. Låste in mig på toa så nu har jag även invigt det här företagets toaletter med tårar.

Det har varit svårt att återgå till bloggandet, känns så jäkla tråkigt att gång på gång upprepa hur trist livet är och hur dåligt jag mår. Jag menar, ni har ju hört den förr. Kanske är jag rädd att ni tröttnar på mig...

Jag har sett att jag fått många blog awards och jag lovar att ta en titt på det i veckan. Ska försöka ta mig samman och fokusera på framtiden igen. Jag har redan lite tankar kring hur jag vill göra och när jag vill göra det. Ska bara höra av mig till de två klinikerna först och stämma av med dem.

Tack för att ni hör av er och visar att ni finns trots att jag bara gjort det motsatta på sistone.

Jo, jag lever...

2010-10-01T11:46:00.000+02:00

...men jag mår inte så bra. Jag låtsas för fulla muggar, speciellt på jobbet för jag kan ju inte sitta här och vara ett vrak. Jag är jättearg och jätteledsen omvartannat. Jag försöker ta tag i PROBLEMET och planera och fundera ut nästa drag, men det känns lite mer lönlöst än tidigare. Känns som vi trillat längre ner i träsket och att det är ännu svårare att ta sig upp.

20% chans fick vi nu. Läget är ändrat, vår historik påverkar. Efter sju ivf-er står vi fortfarande och stampar på samma ställe.

Är det kört? Ska vi ge upp? Kan vi så klart inte förvänta oss att någon annan än vi själva ska kunna svara på. Men jag är så jäkla frustrerad!! Det var ju inte så här det skulle vara! Mitt liv skulle inte se ut så här!! Jävla skit!

Det gick på sämsta tänkbara sätt... :(

2010-09-29T12:50:00.000+02:00

Det hade inte hänt ett skit med äggen sen i måndags. Utvecklingen hade alltså helt avstannat...med största sannolikhet hade de inte kunnat leda till en graviditet om man satt tillbaka dem i måndags så den sorgen slapp jag.

Ja, vad ska man säga...känner mig helt tom. Andra bra ord som passar in på mig just nu är kass, värdelös, trött, besviken, i upplösningstillstånd, ledsen....väldigt väldigt ledsen.

Nu ska jag åka hem och ta en dusch och sen åka till jobbet för jag orkar inte med att sitta hemma och gråta hela dagen.

Och som vanligt kan ni sluta hålla tummarna nu. Det finns säkert andra som behöver dem mer.

Och just det ja, ännu en sak att vara glad över är att vi får hela 13000 kr tillbaka av de 26500 vi betalat. Jippi...

Vilse i pannkakan

2010-09-29T09:00:00.002+02:00

Ingenting blir rätt idag. Känns som att jag har glömt hjärnan nånstans...

- Jag ställde mig och kokade glasyr imorse. Till kakan jag gjorde igår. Vem ställer sig och bakar på morgonen, innan de åker till jobbet?!!
- Håret blev inge bra, riktigt dålig hårdag. Uppsatt, nersläppt, en tofs, två tofsar, diadem, klämmor...inget blev bra, såg ut som fan oavsett.
- Kläder ja. Såna måste man ha på sig. Bytte om trettisjutton gånger. Slutresultatet blev dåligt. Ser ut som en gammal tant med klädsmak från 20-talet.
- Gick utanför dörren, höll på att låsa, men kom på att jag hade glömt min telefon. In och hämta. Åkte hemifrån och kom efter en stund på att jag glömt min scarf. Körde tillbaka och hämtade den. Gick utanför dörren
och kom på att jag glömt något annat. Nu har jag glömt vad det var.

- På jobbet har jag hunnit stoppa in kakan jag hade med mig i ugnen två gånger trots att jag märkte att den inte fick plats första gången. Nu står den där och luckan går inte att stänga.
- När jag gick på toa glömde jag låsa dörren.
- När jag kom tillbaka från toa hittade jag inte min tekopp...

- Och nä, kliniken har inte ringt än, men det påverkas jag väl inte så mycket av... =)

Nedräkning...18 timmar

2010-09-28T18:03:00.000+02:00

Nu känns det som att det är för sent att ringa idag. Fattar ni hur nervöst det känns? I morgon kommer ju så klart att vara allra värst. Jag kommer ju inte kunna bete mig som folk på jobbet. Åker därifrån halv tolv så det blir ju några timmar som kommer att vara vansinnigt jobbiga...

Blir det ET eller DET kommer jag vara nöjdast i världen, samtidigt som jag så klart fortsätter att vara nervös som en liten tok. Och det kommer att fortsätta kännas jätteknasigt på jobbet. Får försöka att inte ojja mig så mycket över att gå i trappor som jag annars brukar göra. Ja, jag vet. Jag överdriver nåt så oerhört.

På tal om absolut ingenting så kan jag meddela att jag blivit 'arbetsskadad' av den här ofrivilliga barnlösheten. När jag var på föreläsning igår hade killen uppe en text på sin ppt där det stod DET med stora bokstäver. I min värld betyder det bara en sak, men i hans värld betydde det något helt annat. Jag hann ändå tänka tanken att hela föreläsningen var på skämt, ett test för att kolla hur jag skulle reagera.

Idag, när jag pratade med en arbetskamrat på msn skrev han 'ivf' vid ett tillfälle. Shit! Vet han? Hur? När? Sen när jag la ihop ett plus ett så förstod jag att det stod för: 'I varje fall'...

Paranoid? =) Ja, jag skulle nog vilja påstå det...

Fortfarande lugnt?

2010-09-28T11:32:00.000+02:00

Minuterna över åtta imorse var tuffa. Skakade som en blöt hund hela vägen till jobbet...men det kom inget samtal. Nu är klockan nästan lunchdags och jag börjar känna mig lite lugnare. Om exakt 24 timmar kommer jag förhoppningsvis vara på väg till kliniken för blasto-instättning och det känns så spännande att det inte är sant!!!

Tack för att ni hjälper mig på vägen allihopa med era fina kommentarer, både här och på mobilen. Och framför allt TACK för era tummar!!!

Morgonen då jag stod på helvetets rand

2010-09-27T10:22:00.004+02:00

Det kändes som att jag skulle dö när jag plockade upp telefonen på jobbet imorse och såg att jag hade ett missat samtal från ett hemligt nummer. Jag ringde upp kliniken på direkten men deras telefontid börjar inte förrän klockan 9. Svettfläckarna under armarna blev större. Jag skickade ett mail och fick snabbt ett svar tillbaka att läkaren snart skulle ringa upp mig igen. De längsta minuterna jag varit med om...

Till slut ringde hon och inledde med orden 'Nu är det så här...' Tror ni jag blev mindre nervös då?

Två av äggen är befruktade men med tveksam kvalitet. Skit också tänkte jag direkt, de andra två äggen har säkert åkt i sopen redan. Sen berättade läkaren att de andra två äggen är jättefint befruktade, helt perfekta! Vet ni vad det här betyder?! ALLA fyra äggen är befruktade, 100% befruktningsgrad, rekord och allt! =)

Det är inte helt perfekta omständigheter för att man ska vilja långtidsodla men eftersom alla äggen är befruktade och de två sämre fortfarande kan bli bra så tyckte läkaren att vi skulle vänta till på onsdag med ET/DET. Hon var noga med att förklara att det så klart finns en risk att det inte finns något att sätta tillbaka på onsdag men att hon tyckte att vi skulle chansa. Hon var själv väldigt nyfiken på vad som skulle hända med våra ägg de närmsta två dagarna och det tycker jag känns jättepositivt. Att hon är utredande, utforskande och nyfiken istället för att hela tiden göra samma sak för att 'det ska ju funka'. Kanske får vi några svar av långtisdodlingen, kanske kan vi lära oss något? Det tycker jag är det absolut viktigaste för oss i nuläget eftersom vi har så många misslyckade försök bakom oss. Hon tyckte faktiskt det skulle bli riktigt spännande att se vad som händer med äggen nu eftersom hon verkligen inte kunde förstå hur ett par i vår ålder och med våra förutsättningar fortfarande inte är gravida.

Så nu blir det ytterligare två dagars nervös väntan. På onsdag klockan 12 smäller det! Hoppas jag har alla tummar med mig, tror småttingarna i odlingsskålarna på kliniken behöver all hjälp de kan få =)

Blodprov istället för test

2010-09-26T23:04:00.001+02:00

Ja, blir det något ET eller DET imorgon så kommer jag inte att kunna ta ett vanligt gravtest på testdagen utan får åka in till kliniken och ta ett blodprov. Känns helskumt när man är så van vid att stiga upp jäääääättetidigt på morgonen och smyga ner på toaletten på TD. Men pga att jag ska ta så många pregnylinjektioner under ruvningen så kommer resultatet inte vara säkert med en vanlig kissesticka. Och jag vill definitivt inte bli lurad...

Ni som har fått lämna blodprov istället för att ta ett test hemma, vad har ni för erfarenheter? Har det varit lättare eller jobbigare? Och när får man resultatet?

Kvällens spruta

2010-09-26T22:22:00.000+02:00

Jag har fått ett sprutschema av Cura. Påminner ganska mycket om schemat jag hade på Öresundskliniken fast här använder jag Pregnyl istället för Ovitrelle, blandar alltså sprutorna själv, jag tar bara vagitorierna de dagar jag inte sprutar och så ska jag spruta under en längre tid. Hmmm, inte så likt alls märker jag.

Här är kvällens dos i alla fall. Hoppas nu bara att allt går bra i morgon så allt det här extra sprutandet är lönt.

Inför ET/DET-status

2010-09-26T15:39:00.000+02:00

Igår ringde de inte från kliniken. Idag har de heller inte ringt. Det känns ju onekligen lovande men man vet så klart aldrig. Det enda jag kan gå på är rent teknisk fakta från tidigare försök, och har vi haft X antal befruktade ägg på dag 1 efter ÄP så har vi haft lika många befruktade ägg på dag 2 och 3 också. Så det känns rimligast att anta att det finns befruktade ägg och sen är det bara att hoppas att de är tillräckligt fina att sätta tillbaka.

Jag känner mig lugn. Lite skrämmande, för min egen del, att jag är så här pass lugn faktiskt. Skrev om det för några dagar sen också och vet inte riktigt vad det beror på. Det kan vara akupunkturen och det kan vara de nya hormonerna. Men mest tror jag det är för att jag har accepterat att det är så här det ser ut för oss. Inte att vi kanske aldrig kommer att få barn för det är en tanke som jag med all säkerhet kan säga att jag aldrig kommer att acceptera. Men att det är så in i helvete svårt för oss, det har jag nog accepterat.

Och att det kostar pengar, det har jag också accepterat. Vi får välja bort annat i våra liv som vi annars lagt pengar på, schyssta möbler, häftiga resor, ny bil osv. Vi har det rätt så gott ställt ekonomiskt nu när vi båda har jobb igen. Kanske är det så att jag fick mig en AHA-upplevelse när vi båda var arbetslösa. Det kändes otroligt tungt att förutom att sitta fast i barnlöshetens träsk så kanske vi inte skulle ha en chans att komma upp därifrån. Med pengar har vi i alla fall den där chansen, och den håller mig ganska lugn.

Hoppas nu det här lugnet gör min kropp mer mottaglig för ett litet embryo eller två. Och att jag om 10 dagar när jag är i slutet av ruvningen fortfarande är lugn, för det betvivlar jag verkligen =) Ni vet ju de flesta hur det är...

Fantastiskt bra fråga! (Lite tips och sånt)

2010-09-24T19:32:00.003+02:00

Jag är inte själv ofrivilligt barnlös (iaf inte vad jag vet än, har inte börjat försöka än). Ändå lever jag nära inpå det, sambons syster genomgår IVF2 nu och jag vill sötta och hjälpa till. Och då kommer en liten fråga till dig (och andra personer som är ofrivilligt barnlösa) att det skulle vara intressant om ett inlägg handlade om HUR vi runt om kan visa stöd, omtanke och vänskap. Jag vet att alla är olika men lite tips skulle underlätta :) Svara om du vill !
Kram,
Nathalie

Vad glad jag blir när det dimper ner frågor som den här på min blogg. Det är precis därför jag skriver och delar med mig. Ok, nu ljuger jag lite, det är inte BARA därför. Jag gör det för min egen skull först och främst, men i andra hand kommer det faktum att jag vill dela med mig av min erfarenhet, mina upp och nergångar, tips och idéer och annat som kan underlätta för andra i liknande i situationer. Eller som i det här fallet, kunna hjälpa till med tips på hur man hjälper någon som befinner sig mitt uppe i IVF-träsket. Ska försöka komma på lite olika saker utan att det blir alltför luddigt...

1. Det första jag kommer att tänka på att att höra av sig lite då och då. Kanske inte direkt fråga hur det är eller hur man mår eftersom svaret på de frågorna blir sällan något annat än 'Dåligt' och 'Dåligt'. När man är mitt uppe i IVF:andet har man inte alltid ork eller att vårda sina vänskaper. Man orkar inte höra av sig eller sms:a tillbaka. Men ett sms med texten 'Tänker på dig' eller 'Finns här för dig' har jag alltid uppskattat och tagit till mig, och ett sånt sms kräver inget svar. Skönt.

2. Det här är kanske inget man får begära men jag vill nämna det ändå. För jag kan tänka mig att det för många låter fånigt att ett ord eller en mening kan ha så stor betydelse. Men för oss som stundtals mår så dåligt över att vi är ofrivilligt barnlösa kan kommentarer som 'Försök att inte tänka på det' eller klassikern 'Slappna av så ska du se att det kommer funka' göra väldigt ont, även om man säger de i all välmening. Jag föredrar mycket hellre att en vän föreslår en fika/bio/middag/myskväll för att aktivt få mig på andra tankar än att råda mig att inte tänka på det. För det är verkligen omöjligt. Det GÅR INTE! Jag kör ett exempel. Om jag säger så här till er:
- Tänk inte på bananer!
Vad tänker ni på då?

Det är inte alltid man är så sugen på att göra något men även när man skulle kunna tänka sig att faktiskt hitta på något har man inte riktigt energin att styra upp det. Det är en börda vännerna får leva med ett tag, att vara de som håller vänskapen vid liv. Det jobbigaste, kan jag tänka mig, är alla gångerna man får kommentaren 'Tack, men nej tack' tillbaka. Första tanken kanske då blir 'Nähä, men skit i det då'. Förhoppningsvis inser ni till slut ändå att det inte är något personligt utan att fokus hos en person som genomgår IVF är att bara tänka på sig själv för tillfället och må så bra som möjligt. Man har inte riktigt råd att tänka på något annat.

Så var lite extra aktiva, hör av er oftare, föreslå saker att hitta på tillsammans, men försök att inte göra det för påträngande. Jag vet, hårfin linje det där. Men om jag säger så här, hör hellre av er och föreslå saker för ofta än för sällan. Det är mycket trevligare att veta att man fortfarande har vänner som vill träffas än att bli helt isolerad för att ens vänner tycker att man minsann ska höra av sig lika ofta som när man mådde bra, något jag tycker är helt absurt. Min vän E har varit på mig massor med att hitta på saker, och det har betytt hur mycket som helst för mig. Att hon aldrig slutat bry sig.

3. Alla vill inte prata om sin situation. Det finns de som berättar bara för att ha det sagt så att folk inte ska fråga och spekulera i det ena med det tredje, men att det sen får vara nog. Sen finns det de som mår jättebra av att prata av sig om det med alla de känner. Jag tycker det är viktigt att fråga sig för om hur de vill ha det. Vill de prata om det? Vill de inte prata om det? Kan ni komma överens om att det är ok att prata om det men när jag säger 'stopp' så släpper vi det och pratar om något helt annat? Det låter kanske fånigt med regler, men det är en ganska jobbig känsla att ha i magen när man berättat om detta för någon, att inte veta var det kommer att sluta. När tar frågorna slut? När är det färdigpratat om ämnet så att man kan slappna av igen och försöka tänka på annat. Man kanske inte känner att man kan säga stopp eftersom man redan sagt A och så uppnår man inte alls det syftet man hade när man först berättade om sitt livs problem. Så försök att komma överens om vad som känns ok att prata om.

4. Det här med att ge råd är ett återkommande moment märker jag. För de där råden kommer vare sig man vill det eller inte. Jag har slutat lyssna på dem för de ger mig inget. Något som jag däremot uppskattat är uppriktiga frågor från vänner och familj som undrar om allt som har med IVf att göra. Att få berätta om det här som är en så pass stor del av mitt liv för någon som är genuint intresserad har faktiskt fått mig att må mycket bättre. IVF är något jag har blivit expert på (inte ett område som jag ville bli expert på men nu är jag det och då vill ja ju använda det). Ibland kan det ta tid och vara tufft att berätta om allt. Jag märker det speciellt när jag ska berätta för någon ny om hur många IVF-försök vi gjort och att jag fick ett missfall i april. Det är först när jag yttrar orden som de påverkar mig ända in i hjärtat. På en sekund blir det mer verkligt än vad jag kan hantera och då blir det svårt att berätta på ett sakligt sätt. Så det är viktigt att ni är beredda på att det blir en del tårar och att det ibland är tufft att prata om det. Även om man faktiskt vill. Och frågorna blir ännu roligare att svara på om personen som frågar har läst på lite i förväg och frågar lite mer specifikt.

5. En liten fortsättning på förra punkten, nämligen att läsa på. Googla på IVF, googla på barnlöshet, googla på missunsamhet och bitterhet. Det är mycket lättare att prata och diskutera med någon som faktiskt har skaffat sig information och en uppfattning än med någon som bara frågar vad det är för något. För hur intressant det än känns för dig som frågar allmänt 'hur funkar ivf?' så har vi fått samma fråga flera gånger och det kan bli lite tjatigt i längden.

6. När det värsta kan hända händer i slutet av en ruvning, att det skiter sig, blir minus på stickan, mens i trosan och haveri i själen och totalt sammanbrott i själen så har det för mig varit guld värt att ha en vän som min kära T som kommit förbi på kvällen med en kasse smått och gott och lämnat den utanför dörren. När jag mått så dåligt att jag inte velat träffa någon alls, inte ens för en kram, så har den handlingen, att lämna en kasse med mat så att jag slipper gå och handla och se folk i ögonen och bara känna mig kass, varit så befriande och så omtänksam. Visst, det är ett materiellt tips, men tanken och känslorna bakom kassen är de som värmer mest och de värmer precis då när man som mest behöver det.

Mina tips är såklart baserade på hur jag själv känner och vad jag uppskattar, det funkar säkerligen inte för alla men förhoppningsvis för många. Alla ni andra ute i min bloggvärld kan väl också bidra med lite tankar så att vi får lite fart på den här frågan som jag tycker är jätteviktig. Känner stor ödmjukhet till alla som tar sig den här tiden att faktiskt undersöka hur de på bästa sätt kan finnas där för en vän/arbetskamrat/familjemedlem som är ofrivilligt barnlös. Ovärderligt!

Hoppas det här är till nån hjälp.

Resultatet

2010-09-24T12:23:00.001+02:00

blev inte alls vad jag hade hoppats på. FYRA ynka ägg, vilket gör att vårt sjunde äggplock är det näst sämsta i vår historia. Ni förstår säkert att jag inte hoppar av glädje...

Det känns lite apa faktiskt! Och JA, jag vet. Det behövs bara ett guldägg för att det ska bli en graviditet av det hela. Men hade verkligen hoppats på en långtidsodling, jag såg fram emot det och det ingav en hel del hopp. Att vi provar något nytt, att vi kanske får lite information om hur våra embryon utvecklas mellan dag 3 och dag 5. Kanske händer det något häpnadsväckande som kan ge oss lite svar...

Läkaren sa att om alla fyra äggen blir befruktade och delar på sig precis som det ska så ska vi långtidsodla, men vad är egentligen oddsen för det? Det är ifall Menopuren har gjort att kvaliteten på äggen blivit ofattbart bra.

Vid tidigare försök har ju bara strax över hälften av äggen blivit befruktade. Sen har visserligen ALLA befruktade ägg fortsatt att dela på sig så just den biten av statistiken har vi på vår sida, men det hjälper ju inte om man bara plockar 4 ägg.

Känner mig förvånansvärt lugn och saklig ändå. Har jag slutligen vant mig? Är jag där nu, i den där sinnesstämningen då jag bara rycker på axlarna och säger 'vi får väl försöka igen'? Jag vet inte, men jag är inte van vid den här känslan alls. Känns oerhört udda med tanke på hur orolig och ledsen jag brukar bli. Är det akupunkturen som påverkat mig måhända?

Så, antagligen odling i tre dagar och ET på måndag. Inte ens säkert om vi får två ägg tillbaka. Kanske blir det inga alls...

Men tummar vet jag att jag har. Så många att jag nog inte kan räkna dem! =)
Tack ska ni ha allihopa!!!

(Sövningen gick förresten jättebra, tänkte berätta mer om den i ett annat inlägg dock!)

Stresstorsdag

2010-09-23T23:35:00.000+02:00

Den här dagen har förresten varit sjukt överbelamrad. Det är därför jag inte uppdaterar bloggen förrän nu. Igår hade jag också en hel del inbokat. Får lite dåligt samvete att jag inte uppdaterar så ofta som jag borde, hoppas ni har överseende med det.

Igår var jag iväg på en första riktigt stora uppgift med jobbet, nämligen en workshop med en stor kund. Den varade i 5 timmar!!! Var helt slut efteråt och ägnade resten av dagen till att förbereda en ppt-presentation som samlade upp allt vi kommit fram till under förmiddagen. Sen blev det 2-timmars promenix med mamma i Malmö, plockning av lite bläcksvamp, hem, tvätta, baka äppelkaka, städa och gå och lägga sig.

Idag fortsatte jag med ppt-skrivandet i 6 timmar! Sen åkte jag till frissan här i byn, tillbaka till Lund för akupunktur och sen till Malmö på lite föreläsningar. Kom hem halv nio och kollade på film med sambon och nu sitter jag här. Om 25 min får jag inte dricka eller äta något förrän efter äggplocket imorgon. Nervositeten finns där men är inte lika påtaglig som förr. Känns som att man verkligen är gammal i gemet...

Imorgon kanske jag lägger upp en bild på min nya kalufs! Om ni ber snällt =)

Svullen, men inte så mycket

2010-09-23T23:26:00.000+02:00

Kanske är det för att jag tagit Menopur istället för Gonal-f. Enligt läkaren är Menopur lite mildare. Kanske är det för att jag inte tänkt på det lika mycket den här gången. Kanske har jag inte mycket till ägg i magen. Eller kanske beror det på några kilos viktnedgång...Nu väger jag nästan som jag vägde när jag började turen med ivf-tåget. Heja mig, typ. Nåt får man försöka vara glad för...

ÄP imorgon alltså, klockan 8 ska vi vara på plats på nya kliniken. Har hört att där inte är lika mysigt vad gäller rum och så, men så länge de lyckas göra oss gravida så bryr jag mig inte så mycket faktiskt.

Räknar med alla era tummar igen, hoppas ni inte börjat ge upp. Förstår att det börjar bli tjatigt att vi aldrig lyckas. Sjunde gången gillt kanske? Kom igen nu, ge min en junibebis!!! Eller två =)

Mer om konferensen - är jag en gravidmagnet?

2010-09-22T17:18:00.001+02:00

Det blev både flyg och nattåg på vägen till och från konferensen. Flygresan var kort och gick väl ganska smärtfritt. Hamnade mellan två gnällspikar, men satte de ganska snart på plats med lite öl :) Tågresan var väl lite värre. I alla fall psykiskt. Gissa om jag fick dela kupé med den enda (till synes) gravida tjejen på HELA konferensen?! (Kix påstod att det fanns en till men henne såg jag aldrig...) Av 800 deltagare...

Vad är oddsen egentligen?! Har jag nån radar som hittar alla som är gravida och drar de till mig?

Och givetvis var det samma tjej som jag sedan delade hotellrum med. Vi var visserligen tre tjejer, men ändå. Det blev bebissnack lite från och till och då avlägsnade jag mig från rummet. Pallade inte. Men vad ska man göra egentligen? Jag kan ju inte säga till henne att 'Nä, nu får du sluta snacka så mycket om din graviditet och barn för jag tycker det är apjobbigt att lyssna på. Dessutom tycker jag det är jobbigt att ens titta på din gravida mage...'

Nä, det kan jag ju inte, så det enklaste är att avlägsna sig själv från ekvationen. Gick och tog ett glas vin i baren istället =)

ÄP-frågor och svar

2010-09-21T19:33:00.004+02:00

Jag visste inte att man kunde bli sövd när man har äp, hur kommer det sig att du ska bli det?
Det är rutin på den här kliniken. Det var inte tal om det på den förra kliniken alls, där fick jag bara extra gottis i armen när det gjorde för ont. Slocknade visserligen av det, men sövdes aldrig på riktigt av narkossköterska. Vet inte varför det är så stor skillnad mellan klinikerna, men här på Cura tycker de att man lika gärna kan sövas eftersom det ofta gör ganska ont och är obehagligt.

Gör de Äp på fredag på dig? Innebär de att de sätter in på helg
Japp, det blir ÄP på fredag. Och iom det så blir det insättning på måndag om det blir korttidsodling och onsdag om långtidsodling. Hoppas så klart på långtidsodling.

Tänkte fråga dig om du har erfarenhet av akupunktur? jag ska göra det i samband med IVF nr 2. Kan jag göra detta under tiden jag tar sprutor och dagarna vid äggplockning?
Jag har provat akupunktur två gånger. Under IVF5 då vi äntligen blev gravida och nu under IVF7. Man kan gå på akupunktur under tiden man tar sprutor och dagarna vid äggplock. Det varierar lite från akupunktör till akupunktör, när de vill sätta nålarna men det är bara att ta ett snack med den man går till i så fall.

Vart kan jag läsa om varför du lämnade ök till den du nu har?
Minns inte var jag skrivit det tidigare, men bytet från Ök till Cura berodde på att vi gjort 6 försök på Ök redan och det kändes som att jag fick jobba väldigt hårt för att få till några förändringar i behandlingarna. Jag kände också att jag behövde byta för att psykologiskt må lite bättre. Få lite andra utlåtanden, en nystart.

Vilken klinik går du på?
Den här gången är vi på Cura-kliniken i Malmö. Tidigare försök har varit på Öresundskliniken i Malmö.

ÄP-datum satt

2010-09-20T14:25:00.001+02:00

Var på VUL imorse och det såg bra ut. Lite färre äggblåsor än vanligtvis, men förhoppningsvis är det bättre kvalitet på äggen. Det är vad som sägs om menopur i alla fall.

Jag kommer att sövas under plocket. Första gången för mig och det känns nervöst. Låter kanske knäppt, men jag är ju van vid att vara vaken och att se allt som händer. Sen att det gör svinont ibland är något jag lärt mig acceptera.

Blir det tillräckligt många befruktade ägg så gör vi långtidsodling på dem. HOPPAS starkt på detta, tror det hade gjort skillnad för hela försöket. Framför allt vad gäller min sinnesstämning.

Det var någon som frågade om spruttid, jag ska lägga upp lite statistik från våra tidigare försök som så många andra redan gjort. Idag är sprutdag 7 så fredag kommer att vara dag 11 från första sprutdagen.

Vad knasigt det känns förresten att börja med den här typen av ledighet på nya jobbet. På gamla jobbet fick jag rutin på det, kändes helt naturligt. Kanske är det för att jag inte jobbat här så länge och inte känner alla så bra än. Skönt att det är på en fredag i alla fall, så hinner folk glömma till på måndag att jag inte var på jobbet.

IVF7-schema upplagt till vänster!

Efter en timmes skönhetssömn...

2010-09-19T20:12:00.001+02:00

...är det mindre gröt i huvudet. Jag är fortfarande obegripligt trött och sliten men har så många tankar att berätta om att jag inte kan vänta längre.

Till att börja med måste jag berätta hur fantastiskt roligt det var att få träffa Kix i helgen. Det känns fortfarande helt overkligt och har gett mig en mysig känsla i magen. Det räckte att vi fick syn på varandra bland alla 800 konferensdeltagare och lyckan var total. Med bestämda steg halvsprang vi nästan mot varann för att ge varandra en stor hejpådigminvän-KRAM. Det är verkligen en ytterst märklig känsla att känna så för en person man aldrig träffat förr och att det är så enkelt att umgås tillsammans.

Vi hade inte så mycket tid att träffas, mycket annat var inbokat under helgen, så jag bjöd lite ivf-systrigt in Kix på sprutträff kvart i i tio på mitt hotellrum på både fredags- och lördagkvällen. Det kändes väldigt speciellt och jag har aldrig tagit mina sprutor med någon annan. Sambon är oftast inte med heller utan jag gör det lite snabbt och smidigt för mig själv. Mer raktuppochner än så blir det inte. Ärligt, okonstlat och så otroligt naturligt för oss som vet hur det är att behöva gå igenom ivf. TACK KIX för att du tillbringade de här lite påfrestande stunderna med mig! Kändes speciellt skönt att slippa vara ensam med att smita iväg från galamiddaggen i 30 min.

Det var härligt att få prata lite också, utbyta tankar och erfarenheter och bara lära känna varandra. Vem vet när det tillfället dyker upp igen. Förhoppningsvis är vi båda föräldrar då, det hoppas jag innerligt. Känner en enorm ödmjukhet för alla bloggtjejer jag träffar och vet att detta är något ovanligt och inget som alla i vår värld får chansen att vara med om. Jag kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för alla er tjejer jag träffat under den här ivf-resan.

STOR KRAM från mig till er!

Så mycket att berätta

2010-09-19T16:14:00.000+02:00

Så många intryck, nya vänner, arbetskamrater jag har fått den här helgen och så många äventyr och konstigheter jag har varit med om! Just nu mår jag som jag förtjänar, efter helgens alla bravader. Gröt i huvudet och ingen aptit alls...

Uppdateringar kommer inom kort! Ska bara sova lite först.

Så här deprimerande...

2010-09-17T09:54:00.001+02:00

...såg det ut igår när jag skulle ta mina sprutor på en toalett på centralen i stockholm. Men det gick. Fick nästan muta toalettchefen för att läsa upp handikapptoaletten åt mig. På de små hade det ju inte gått...

Det gick förresten väldigt smärtfritt i säkerhetskontrollen så jag slapp vända uppochner på hormonneccesären framför halva kontoret. :)

Snart på väg

2010-09-16T16:40:00.002+02:00

Väskan är packad. Galaklänning, vandringskläder och bikini. Mycket ska med och jag har säkert glömt hälften. Men det absolut viktigaste av allt packade jag redan igår och kontrollerade precis för femtiosjunde gången
att allt är med. Jag talar givetvis om sprutpaketet, THE hormone bag, Neccesären med stort N. Manopur, Orgalutran (ska jag ta på lördag kväll tillsammans med menopuren, mitt under galamiddagen, oj vad jag ser fram
emot det!) Folacin och Trombyl. Och så alla sprutor och kanyler. Om ni har tid får ni gärna hålla en tumme extra för att säkerhetspersonalen inte ska göra ett stort spektakel av det hela när jag kör in ryggsäcken i deras kontrollapparat och det börjar blippetibloppa för att det dyker upp en massa spetsiga nålar på skärmen. Så lagom kul när hela kontoret står och tittar på och undrar vad det är som gör mig så suspekt.

Förutom det här något besvärliga appendixet tror jag att helgen kommer att bjuda på en massa skojsigheter och jag kommer förhoppningsvis lära känna en massa kollegor och blivande arbetskamrater lite bättre. Tur jag fortfarande kan ta ett glas vin eller två =) Sen får det vara nock! Jag har ju för tusan halvdruckit mig igenom det senaste året. Dricka, inte dricka, dricka mer bara för att jag kan, sen inte dricka igen, och så vidare. För varje gång jag kan dricka så super jag till lite extra, just för att jag kan. Varenda liten del i mitt liv tenderar att bli en bergochdalbana...

Vad säger ni, är det inte slut på åkturen nu? =)

Oväntad bloggträff

2010-09-15T22:17:00.001+02:00

Precis som Kix har skrivit så visar det sig att vi jobbar på samma företag =) Osannolikt? Det kan kännas så, men jag tycker snarare det är ännu ett bevis på hur vanligt det är med ofrivillig barnlöshet och att många runtom oss är drabbade utan att vi alltid känner till det. Så egentligen är jag inte alls förvånad över att någon på samma företag som jag sitter i samma skit. Det borde finnas många många fler, statistiskt sett. Däremot är det ju kul (om man får uttrycka sig så) att det är någon jag faktiskt 'känner'.

Ser fram emot vår minibloggträff och hoppas vi får tid att snacka lite trots pågående konferens. Det är ju inte varje dag man springer på en bloggvän direkt.

Andra sprutan är förresten tagen, gick minst lika bra som igår. Mår inte dåligt, känner inget speciellt, förutom att jag varit otroligt känslig idag och är på gränsen att börja gråta varje gång jag ser eller hör något som gör mig det minsta lilla varm i hjärtat.

I will survive?

2010-09-15T14:36:00.002+02:00

Oj, det blir mycket engelska rubriker nu och hur det kommer sig vet jag inte....

Lunchade med E och bebis precis. Förra gången för snart två veckor sen, var det fortfarande bara hon men nu träffade jag henne för första gången som mamma. Konstigt. Ovant. Men samtidigt ganska naturligt. E är jätteduktig på att vara precis som hon brukar. Hon pratade inte en massa fjolligt bebisspråk och hon kunde lämna bebis i vagnen när hon hämtade sallad utan att behöva snegla på henne 17 gånger under tiden. Mycket kretsade så klart kring henne - mata, klappa, mata, lyfta, vagga, mata, men är det ungefär på den här nivån det ligger när vi ses så ska jag nog kunna överleva fler träffar =). (Kanske ansträngde hon sig extra mycket för min skull, blir inte förvånad om det var så. E är en av de mest ödmjuka människorna jag känner).

Sen vet jag att det kommer att vara hundra gånger lättare att hantera träff med bara E och bebis, än om en massa andra vänner är med. E känner till vår situation, vet hur jag mår och anpassar sig därefter och det är såklart en lyx som inte alla får uppleva. Jag är så otroligt lyckligt lottad. Men de flesta andra vet inte alls hur jag mår och det är när ståhejet och bebispratet kommer igång på riktigt som jag vet att jag kommer må dåligt och bli väldigt väldigt ledsen och känna mig utanför. Inte deras fel på något sätt, utan det är ett pris jag får betala för att jag inte berättat för alla. 'Skyll dig själv' heter det.

Samtidigt tror jag inte jag hade mått så bra även om alla visste heller. På en get-together med E, bebis och 10 vänner som VET, hade stämningen med all säkerhet blivit olidlig ändå, fast på ett annat sätt. Det hade blivit obekvämt, folk hade inte vetat vad de skulle säga och min närvaro hade garanterat förpestat hela träffen. Tänk så avslappnat och trevligt det hade kunnat vara om jag inte var med. Därför känns det bra att alla andra inte vet för då ligger fokus inte på mig och jag slipper få dåligt samvete. Det är liksom jobbigt redan och ytterligare jobbighet är jag inte sådär jättesugen på om jag ska vara ärlig.

Och visst, jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var jobbigt över huvud taget. Att jag inte blev avundsjuk. Att jag inte kände mig kass som fortfarande står och stampar på samma ställe i livet och inte ens nått gravidmilstolpen. Att det inte gjorde ont i hjärtat. Däremot är jag SÅ tacksam att jag fortfarande har min fina vän kvar och att jag har så pass mycket styrka i kroppen att jag vågar träffas. Vågar chansa! Tack vare att jag just vågade göra en massa saker idag, som jag inte trodde jag hade ork till, fick lilla miraklet ligga och mysa i tant Joannas famn medans mamma E åt salladsbuffé.

Tror att jag kanske överlever ändå. :)

Published using email blogging.

Here we go again

2010-09-14T21:51:00.000+02:00

Ikväll är det dags! =) Närmare bestämt om 20 min sisådär.

Här är dagens dos och jag har redan hunnit bli hysterisk. Ska ta 4 pulverampuller, alltså dosen 300 IU, som är lite högre än medel. Läste givetvis igenom menopurmanualen och vad i helvete står det där då?! Jo, att man bara ska använda 3 pulverampuller per spädningsvätska. Men det sa läkaren inget om. Och ja, jag blev jättestressad.

Kollade ifall curakliniken hade nån emergency-telefon - det hade de inte. Ringde mamma för att kolla ifall hon är insatt - det var hon inte. Gick in på fass.se för att kolla ifall där stod något annat än i manualen - nä, det gjorde det så klart inte. Till slut sökte jag bland en massa forum för att kolla ifall andra varit med om det och då blev jag väl lite lugn igen. Så det blir fyra pulverampuller och en spädningsvätskeflaska och så ringer jag kliniken imorgon för att höra att det är rätt det jag gör.

Håller ni tummarna nu mina vänner? Det är nu det gäller! =)

Barnlängtan och politik

2010-09-14T11:35:00.001+02:00

Jag skriver vanligtvis inget om politik på bloggen men det här känns så pass angeläget att jag frångår mina politikbloggarregler :)

Barnlängtan är extra aktiva såhär i valtider och jag tycker det är viktigt att lyfta fram den här informationen eftersom den berör så många av oss som sitter fast i barnlöshetens träsk. Sen vet jag att det är många som inte är ofrivilligt barnlösa där ute som läser min blogg så om jag kan hjälpa till att sprida det här budskapet runt om i landet så känner jag att jag har gjort lite nytta.

Så gå in och kika lite om ni inte redan gjort det: Barnlängtans viktigaste frågor inför valet 2010.

Livet är konstigt

2010-09-13T13:39:00.002+02:00

För ett par är den här dagen den värsta nånsin, dagen då deras döde son ska födas, medan det för ett annat par äntligen tänts ett ljus i mörkret då de äntligen fått sitt efterlängtade plus.

Själv kan jag inte riktigt koncentrera mig på jobbet. Är mest ledsen.

Sitter och väntar på att ett konsultuppdrag ska trilla in och under tiden försöker jag att läsa jag en massa böcker och artiklar för att fräscha upp hjärnan och ge mig själv några aha-upplevelser.

Väntar på mensen. Kan vara så att den kommer idag, i så fall börjar jag med Menopur imorgon. Spännande och skönt att få vara igång igen. Det låter helt sicko att jag säger att jag är glad att jag äntligen ska få sticka nålar i magen, men det är så det blir när man levt med sorgen av ofrivillig barnlöshet ett tag.

Vi ska på 'konferens' med jobbet till helgen. Ska vara borta tors kväll-sön eftermiddag. Tors, fre och lördag ska jag ta psrutor på resande fot. Och det här är inga förifyllda lyxiga grejer utan såna som tar en kvart att blanda och trixa med. När jag under vårt första försök flög ner till Rom under sprutperioden hade jag med mig alla sprutor i handbagaget. Det gick jättebra och de frågade inte ens. Tror ni det går lika bra i Sverige eller ska jag ta med en lapp från läkaren för säkerhets skull?

FY FAN!

2010-09-13T00:22:00.002+02:00

Sambon har somnat och jag skulle bara läsa några bloggar till när jag fick reda på vad som hänt.

Sitter nu här i sängen och gråter. Det får inte vara sant, det får fantamig inte vara sant!!! :( :( :( Vilket jävla skitliv det här är, jag fattar inte varför det ska behöva vara så här bisarrt orättvist. Behöver vi i ivf-träsket verkligen utstå mer fanskap?!!!

Alla mina tankar går ikväll till fina Tonci och hennes man. Hoppas ni nån dag återfår orken att fortsätta kämpa. Ni förtjänar inget mindre...

Och med den känslan, eller rättare sagt klumpen, jag har i magen pallar jag inte ens föreställa mig hur det måste vara för detta stackars par just nu. Gråter bara jag tänker tanken och kan inte göra annat än att skicka mina tankar och kramar till dem. Gör det ni också, de behöver allt stöd de kan få!

Väntar och väntar och väntar...

2010-09-12T23:31:00.000+02:00

Vill komma igång med behandlingen, och varje dag tror jag att jag kommer kunna börja dagen därpå. Men det händer inget. Inget mer än att de vanliga spottingsen kommer och går. Långtråkigt och urtrist.

Alla nya läkemedel är inhandlade och jag fick betala, hör och häpna, hela 7 kr för kalaset. Mellanskillnaden mellan det billigaste alternativet och det jag hämtade ut. Överkomligt. Allt ligger i säkert förvar i grönsakslådan i kylen.

Förutom att vänta går jag omkring och är arg och ledsen på den här förbenade månaden. SÅ många minus! Ledsamt och förtvivlande. Dels så gör det så ont i hjärtat eftersom jag vet hur det känns för de som är där just nu, och dels så är det svårt att själv hålla hoppet uppe. Vi behöver ju se att det funkar, vi behöver se en massa plus, vi behöver få glädjas åt varandra.

Tänker på er allihop tjejer och hoppas att ni fortsätter kämpa! Håller tummarna - always!

Alldeles strax

2010-09-09T16:56:00.000+02:00

dags för min femte akupunktur under den här behandlingen. Urk. Har fasat hela dagen. Det enda som är riktigt gött är förstås att det kan hjälpa oss att bli gravida. Det gör jag vad som helst för! På andraplats kommer värmelampan som jag får ha över mig när jag vilar med nålarna i kroppen. Den är ganska mysig =)

Är det någon av mina läsare som känner att akupunkturen var det som gjorde susen? Att det var det som saknades och att ni sen blev gravida? Jag behöver lite pepp för det tar verkligen emot att gå och bli stucken över hela kroppen två gånger i veckan....

En ny och bättre dag

2010-09-07T15:27:00.001+02:00

På väg tillbaka till jobbet efter en halvtimmes massage under vilken jag faktiskt slumrade till lite :)

Solen skiner, vinden viner och svärföräldrarna sätter upp spaljé hemma hos oss i trädgården för nu när de blivit pensionärer har de visst inget att göra :)

Tack för allt ert stöd angående mina senaste inlägg. Det hjälper så oerhört mycket! Inte bara solen som gör mig glad alltså ;)

Lite mer ångest

2010-09-06T16:07:00.002+02:00

Fick precis reda på att den lilla nyfödda flickan med största sannolikhet ska få precis det namn som jag och sambon valde för två år sen (när vi började försöka). Ett endaste flicknamn var vi överens om...Så de här nya nyheterna känns sådär faktiskt, och jag som trodde att det inte kunde bli värre.

Men visst, vi lär ju ändå aldrig lyckas så det finns ju ingen som helst poäng att vi sitter och håller på en massa namn. Kan ju lika gärna stryka pojknamnet också.

Kill me now...

2010-09-06T12:51:00.001+02:00

Så ville jag börja mitt inlägg när jag tänkte skriva det i lördags kväll. Men eftersom varken tiden eller orken fanns där så blev skrivandet om den här något jobbiga helgen flyttat till idag istället. Jag skulle dock vilja namnge inlägget med 'Kill me later eller inte alls' istället, för det är inget som jag i nuläget är så sugen på. Nuläget är ett bevis på att tiden läker mig. Lite grann.

E, du får gärna läsa, men jag vill ändå varna dig. Vill inte att du ska bli ledsen nu när ditt liv är fyllt med mirakel. Jag älskar dig, det vet du. Men just nu är mitt liv rätt så jobbigt och kaoset bland känslorna och tankarna har resulterat i ett kanske överdrivet ärligt inlägg.

Lördag
Mitt uppe i svamplockandet i de mörkaste skogarna i blekinge, strax efter elva på förmiddagen, fick jag ett mms från min gravida vän E. MMS från gravida kan ju bara betyda en sak. Inte så att de vill mms:a om en film de sett på bio, marmelad som de lagat, blommor de planterat eller kläder de har köpt. Den lilla hade anlänt. I fredags. I torsdags lunchade vi och 'planerade' en middag hemma hos oss i veckan. Känns så knasigt att tänka på det nu, såhär i efterhand, att bara ett dygn senare var E inte bara E utan E med bebis. Allt hade gått bra och bebisen visade sig vara en flicka. Att E inte är gravid längre får mig inte att må bättre på något sätt. Kanske blir det så sen nån gång. Men just nu är det otroligt mycket sämre än för några dagar sen, när E bara var E. Det blir inget mer sånt och en del av mig sörjer att jag blivit av med en nära vän. Det är så klart helt och hållet mitt beslut att 'bli av' med henne, men hur ska jag orka? Hur gör ni andra för att orka träffa folk med små bebisar i famnen utan att börja gråta direkt? Det gör så ont och jag mår så illa av det här att det känns som att bokstavligt talat ska gå sönder.

Jag har säkert nån gång skrivit att det är värre med gravida än med småbarn. Och på ett plan stämmer det så klart. Framför allt med människor man inte känner. Men inte med så här nära vänner. Eller med familj. Jag har ju haft ett halvår på mig att vänja mig vid tanken att hon är gravid. Det har inte varit smärtfritt men jag har kämpat på och det har helt klart varit drägligt. Hellre gravid E än ingen E alls. Men jag har aldrig riktigt tänkt förbi graviditeten. Jag har haft alldeles för fullt upp att tänka på E som gravid att jag inte ens kommit i närheten av att E ska bli mamma. ÄR mamma. Kan tänka mig att det är svårt för de flesta att förstå hur jag inte kunde vara förberedd på det här, det är ju alldeles uppenbart att en person som är gravid med största sannolikhet kommer att bli mamma. Men nä, jag har inte tänkt på det. Och nu när jag fick det svart på vitt är jag i shocktillstånd. Känner mig helt golvad.

Och avundsjuk. Så in helvete. Det här är en av mina bästa vänner och jag önskar att det var jag som varit gravid och blivit mamma och inte hon. Jag unnar henne allt i hela världen men det finns inget annat jag hellre vill ha. Det var ju jag som skulle bli gravid. Det var ju jag som skulle bli mamma. Suck, dessa meningslösa jämförelser. Mina chanser minskar ju så klart inte för det här. Däremot blir det så uppenbart att hon är mamma och jag inte. Innan var vi intemammor båda två, eller rättare sagt, vi var stämpelfria. Nu är det dock väldigt VÄLDIGT tydligt vad hon är och vad jag INTE är.

Blir med ens påmind om hur länge och intensivt vi har försökt. Orättvist. Gör det svårare att vara glad för andra. Med den här takten antar jag att det bara kommer att kännas värre...

Och någon middag lär det inte bli på ett tag.

Svamp någon?

2010-09-04T14:42:00.001+02:00

Efter ca tre timmar var bilen full. Nu väntar det mindre roliga arbetet med att rensa alltihop. Ska bli gott att äta i alla fall. :)

Det är i blekinge svampen finns

2010-09-04T09:43:00.000+02:00

Resultatet efter en timme. Helt sjukt... :)

Prednisolon/Trombyl

2010-09-03T15:53:00.002+02:00

Pia på Cura var extremsnabb på att svara. Samma dag som jag skickade mailet så det blir stort plus i kanten.

Prednisolon ville hon inte ge eftersom jag inte haft upprepade missfall. Har man inte haft det var det visst inte lämpligt att ge prednisolon tidigt under en eventuell graviditet. Varför vet jag inte riktigt men jag kan ta reda på det. Däremot tyckte hon att Trombyl kunde vara en bra idé så det skulle hon skicka recept på omedelbums. Ska börja ta det i samband med första sprutan. Två veckor kvar nu, spännande...

Senaste IVF7-statusen

2010-09-02T16:08:00.001+02:00

- Har fått beskedet från vårdcentralen att jag inte har några som helst tendenser till glutenintolerans. Så det kan jag stryka från min lista. Check!

- Vad gäller laktosintolerans/laktoskänslighet så tror jag att jag måste kolla upp det där igen. Gjorde ju ett test hemma och mådde pyton efteråt men är inte det minsta säker på att det ena har med det andra att göra. Så antingen gör jag ett hemmatest till eller så får jag ringa vårdcentralen och insistera på att jag måste göra test hos dem med blodprover.

- Jag har slängt iväg ett mail till Cura angående Prednisolon och Trombyl och väntar på svar. Ringde först men kvinnan i luren tyckte det var vettigare ifall jag skickade ett mail direkt till läkaren istället.

- Just det ja, de tog ju blodprov på mig på Cura när vi var där i förra veckan, för att kolla TSH-värdet. Det ska jag fråga om, vill gärna veta vad det ligger på.

- Och så har jag gått ner 1,5 kg, det måste ju bara vara till min fördel!

Förresten, jag testar att mailblogga från jobbet just nu. Har en liten stund över men vill inte plocka fram min blaffiga bloggdesign framför ögonen på alla =)

Hur man mår efter tre konsekutiva akupunkturbesök

2010-09-01T23:05:00.000+02:00

Jo, det ska jag be om att få tala om. Jag har blandade känslor, sådär medium, medium-rare ungefär. Första gången gick ganska smärtfritt (för 8 dagar sen), andra gången (för 6 dagar sen) lämnade jag mottagningen med ont i handen och en vad som knappt gick att stå på. Båda dessa ställen har jag fått väldigt smickrande blåmärken på.

Här är min handled och ni kan säkert föreställa er färgen på blåmärket för ett par dagar sen jämfört med idag. Men att en så liten nål kan göra så mycket väsen av sig fattar jag inte riktigt.

Idag gjorde det ganska ont, speciellt när han satte en nål i foten för då kom han åt en nerv och jag ryckte till i hela kroppen. Inte så gött när man har nålar överallt. Då gjorde det apont faktiskt. Men idag somnade jag för första gången. Det var riktigt skönt, men vaknar man sen med ett ryck som man gör så ofta när man sover på obskyra ställen, då känns nålarna rejält. Ont igen.

Har två besök inplanerade i nästa vecka. Hoppas verkligen den här skiten gör nån nytta för det är inte så kul som många säger att det är. Hela akupunkturkulturen är lite väl glorifierad för min smak. Let's face it, det är INTE skönt, det gör ONT och det kostar en JÄVLA massa pengar. Men för den delen behöver det inte vara bortkastat. Når jag bara mitt mål så är jag beredd att göra nästan vad som helst.

Tiden räcker inte till

2010-08-31T20:19:00.001+02:00

Jag önskar jag kunde blogga lite oftare, men det blir inte tid till det. På jobbet är det omöjligt, så mycket nytt att lära sig så många intryck. Hemma försöker jag hinna med allt det där jag gjorde när jag hade ledigt hela dagen. Det går, men med ganska mycket möda.

Så det är inte så att jag inte vill eller inte har lust att blogga lika ofta, det är bara lite mycket nu. Det lugnar nog ner sig på jobbet om ett tag och jag får lite bättre struktur på hemmasysslorna att jag kan klämma in en bloggarkvart lite då och då.

Sen vet jag att jag blivit usel på att kommentera på era bloggar. Den tiden har jag inte riktigt lyckats hitta tillbaka till än...Men jag läser dem allihop ska ni veta! Tills sambon tittar argt på mig i sängen och klockan är halv ett. Då tar jag min dator och går och sätter mig i fåtöljen i hallen istället...

Idag kommer grannen över och jag har en äppelkaka i ugnen med äpplen som jag pallat från hans trädgård =)

Vad man kan göra med plommon, del 1

2010-08-30T23:29:00.000+02:00

Har fått flera kilo plommon av min kära mor och har riktigt usel koll på vad man kan göra med sånahäringa frukter. Googlade hela kvällen och nedan ser ni det vackra resultatet.

Plommon- och ingefärsmarmelad:

Plommonsmulpaj:

Missförstå mig inte, jag har alltså massor med plommon kvar som jag planerar göra något festligt av. Men det får bli en annan kväll...

Årets första svampsoppa

2010-08-30T19:09:00.001+02:00

Ser ut så här:

Toppade den med lite stekt minisparris och färsk bladpersilja. MUMS! =)

Festen - recap

2010-08-29T18:28:00.000+02:00

Ja, vi var ju på fest igår. Som jag skrev så var jag överraskande lugn i sinnet, blev lite förvånad själv. Sen under kvällens gång så mådde jag väl inte helt bra. Det VAR jobbigt, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände så.

Det var inte en utan två gravida, en överraskning alltså. Tredje barnet dessutom så ni kan tro att det kändes ännu mer att inte ha ett enda. Sen fanns där ytterligare ett barn på festen som jag inte hade med. Så det var mycket spring, barnfilm på tv, målerihörna, barnbord, leksaker överallt osv. Jobbigt.

Jag lyckades hålla borta barnfrågorna, så vi slapp berätta. Kände inte för det just igår, det var alldeles för många med och jag tyckte redan det var jobbigt så jag hade nog brutit ihop om det förts på tal. När vi fick frågan 'Hur länge är det nu ni har varit tillsammans' svarade jag 'snart 11 år' och kände hur en eventuell barnfråga var på väg. Jobbigt. Men jag styrde snabbt in diskussionen på annat.

En av sambons kusiner sneglade på min mage när vi hälsade (jäklar vad tydligt det var, hon var inte så diskret haha) och jag kan tänka mig att hon länge har undrat om vi inte ska ha barn snart. Men hon frågade inte.

Vid middagsbordet berättade jag för för några andra att vi flyttat till hus för snart ett år sen och kände också att en barnfråga närmade sig men då kom värdarna förbi och frågade om det var något vi saknade och vips så var sammanhanget glömt.

Det som kändes alldra värst var att alla och då menar jag verkligen ALLA som fanns med under kvällen på något sätt hade eller skulle ha barn. Jag kände mig så otroligt utanför att det fortfarande gör ont i magen när jag tänker på det.

Det var svågern och svägerskan vi var hos och de har ju katt och eftersom jag är superallergisk så kunde vi inte stanna så länge. Det är först nu på senare år som jag börjat uppskatta det faktum att jag måste ursäkta mig och åka därifrån. Förr var det tråkigt, nu känns det skönt att ha en ursäkt för att slippa allt det jobbiga. Tråkigt att det känns så förstås, men vad fan ska man göra. Känslorna försvinner inte hur trevligt jag än förmår mig att inbilla mig att jag har.

För det känns verkligen så. Jag anstränger mig ända ut i fjunen på mina armar. Varenda liten molekyl i min kropp spänner sig för att jag ska orka stå upprätt på en sån här tillställning. Jag suger åt mig allt som jag faktiskt tycker är trevligt, att stå och prata med folk man inte sett på länge, att prata med 'de äldre' vars barn redan flyttat hemifrån, äta gott och titta lite på blommorna i trädgården. Men hur trevligt det faktiskt än är så räcker det inte jättelångt. Efter ett tag känner jag mig som en rustning, som bara står där och ser stel ut, står upprätt men som är fullständigt tom inuti...

På väg till fest

2010-08-28T16:49:00.002+02:00

Med sambons halva släkt. Gravid svägerska, 4 småbarn och en bebis. Så nu mina kära lärare, sänd mig en massa styrka är ni snälla! :)

Ångest blandad med förvånandsvärt mycket lugn...

Kliniken - recap

2010-08-28T10:49:00.000+02:00

Självklart tänkte jag berätta om hur det var också. Hur det kändes, vilka intryck jag hade och vad vi kom fram till.

Vi hade möte med läkaren Pia halv elva i torsdags. Hon hade fått min journal från Öresundskliniken som vi tillsammans gick igenom. Jag la till lite information om hur jag hade mått, kompletterade med hormondoserna, men det mesta stod med i journalen.

Sen kom vi till hennes utlåtande. Och det var ju uppenbarligen ett stort minus att vi hade så många försök bakom oss men fortfarande inte var gravida. Fan, det kändes som ett stort hugg i magen när hon sa så. Samtidigt förstod hon att vi ville fortsätta försöka eftersom våra chanser att lyckas borde vara höga då vi haft så fina ägg, så bra befruktningar osv. Så det fanns inga hinder för oss att köra vidare. Hon berättade att de ibland var tvungna att säga till sina patienter att det inte var lönt att fortsätta eller om man hade gjort 20 försök och fortfarande inte lyckats så fick det vara nog. Det är ganska långt till 20 försök och dit tror jag aldrig vi kommer. Kanske lyckas vi på vägen...

Så, hon var ärlig med att vi kanske aldrig kommer att lyckas och att hon inte kunde komma med någon banbrytande behandling. Men vi gör lite förändringar i alla fall som jag är himla nöjd med. Jag hann inte ta upp mina tankar om långtidsodling förrän hon berättade att det skulle vi prova. Risken finns så klart att man kanske på dag 5 står där utan några ägg alls, men då har man i alla fall fått lite information på vägen. (Precis det här sa jag på Öresundskliniken men inte gjorde de nån långtidsodling för det...)
Sen hann jag precis nämna att jag hade funderat på att gå över till Menopur då hon avbröt mig och sa att det hade hon redan tänkt sig och bestämt att vi borde göra.

Det är ju SÅ HÄR det ska vara. Läkaren ska fundera ut förändringar och föreslå dem för mig, inte tvärtom!

Det känns fortfarande tråkigt att få det bekräftat rakt upp och ner att 'Så många misslyckade behandlingar är inte så bra.' Kände hur hoppet bara rann av mig. Men jag höll känslorna inne och fortsatte att prata behandlingar och sen kändes det lite bättre. Jag måste fortsätta hoppas, så är det bara.

Hon tyckte akupunktur var en bra idé, eftersom det kanske hade påverkat vid tidigare graviditeter. Om inte för att det faktiskt ska fästa så för min egen sinnesstämning.

Jag glömde förstås att fråga om både Prednisolon och Trombyl men tänkte ringa på måndag och försöka få till ett samtal med läkaren och fråga vad hon tycker. Ni som gått på Cura, har ni nån erfarenhet av dessa läkemedel?

Vi kör igång på nästa menscykel, borde vara om ca 2,5 veckor. Det blir Menopur som sagt och en dos på 300 (vad brukar ni andra ta?). Istället för Ovitrelle blir det Pregnyl. Korta metoden som vanligt och progesteronvagitorier samt pregnyl-schema efter ET.

Glömde fråga om det blir insättning av ett eller två ägg, får jag fråga när jag ringer också. Någon som har erfarenhet av blastocyster och hur många ni i så fall fått tillbaka?

På vägen till bilen, precis utanför Cura, tog vi oss varsin korvmeny till lunch. Supercharmig och framför allt jätterolig kvinna som jobbade där i korvkiosken och nu tror jag vi får göra det till en tradition att ta en korv varje gång vi är på kliniken. Vi skrattade gott på vägen till bilen =)

Vill du ha en påse till det?

2010-08-26T22:05:00.002+02:00

Det kändes verkligen lite som att vara och shoppa när vi var på Cura-kliniken i Malmö idag. Fick så mycket grejer!!! =)

Var är svampen?

2010-08-26T07:45:00.000+02:00

För den fanns inte där jag var igår.

Plockar ganska mycket svamp varje höst, eller försöker i alla fall. Det sitter i generna. Och möter man någon i skogen med en korg här nere i skåne kan man lika bra passa på att hälsa på polska för i 9 av 10 fall funkar det =)

Det blev en riktigt skön promenad i alla fall, trots svampbrist. Och vet ni...jag hittade mig ett par rosa gummistövlar till sist! (Fast enligt mamma är de rosa-lila).

Låååång tisdag

2010-08-24T23:19:00.001+02:00

Tror på riktigt att jag hunnit med mer idag när jag jobbat jämfört med dagar då jag varit ledig. Man har visst ett privatliv ändå =)

TACK alla för lyckönskningarna på första jobbdagen!!! Blir så rörd att ni bryr er och kommer ihåg :)

Kom till jobb halv nio och fick en laptop, kort och koder och en massa listor med uppgifter att ta mig igenom den här första veckan. Det gick bra. Frånsett att datorn krånglade och vägrade göra som jag sa, och att killen på helpdesk därför redan hunnit bli trött på mig. Arbetskamraterna på kontoret var super, kände mig som hemma direkt. Sen vet jag inte hur länge jag blir kvar där, hoppas ju på ett uppdrag ute hos kund snart. Vill inte idla mer i år.

Efter jobb stack jag ner på stan och shoppade en skjorta på MQ:

Sprang inom en massa andra affärer, bland annat din Sko där jag hade tänkt köpa mig ett par rosa gummistövlar. Mina gamla gröna har mamma ärvt och imorgon har vi en svampplockareftermiddag/kväll inplanerad och då måste man ha ett par gummistövlar. Rosa helst. Men de fanns inte i min storlek.

Sen gick jag på akupunktur! Det är den fjärde akupunktören jag provar och hittills den bästa. Gick så himla snabbt och smidigt och inget sånt trams med kolla pulsen och tungan. Det är den delen av akupunkturen som jag tror allra minst på, mumbo-jumbo helt enkelt. Jag frågade akupunktören varför han inte kände på pulsen som de andra gjort och han menade att det är så otroligt få som faktiskt kan känna något och få ut något vettigt av det där att det oftast mest är en show för patienten. Sådär stämningsfullt och så. Jättemysig lokal i centrala lund, med värmelampa ifall man fryser och härlig plinkeplonkmusik.

J: Jag rekommenderar honom absolut. Han kändes vettig och normal och tog 300 för en behandling. Går tyvärr inte på högkostnadsskydd eftersom det inte är en form av smärtlindring, vilket är det enda som går att få bekostat. Synd, men billigast i Lund verkar han vara ändå. Och han har otroligt många kunder så det känns som att han är omtyckt och bra. Ring och boka! =)

Cornelia: Jag glömde kolla det där ang homeopati. Ska kolla när jag går dit nästa gång, vilket är på fredag.

Sen åkte jag hem, sambon väntade på mig så att jag slapp ta bussen ♥

Hemma har jag läst mail, läst bloggar, planterat blommor ute i trädgården i en timme, handlat och bakat inte ett utan TVÅ bananbröd (olika recept, tänkte jag skulle jämföra) och städat hela köket efter matlagning och bakning. Är rätt så slut...

(Förresten, nu har jag fixat så jag kan blogga från mobilen så det blir förhoppningsvis mer sånt. Ska bara få in rutinen.)

Ordverifiering?

2010-08-23T22:24:00.001+02:00

Det är många bloggar som har det och jag gillar det inte.

Jag hade det själv i början, tror att blogger har det som standardinställning. Men detta är alltså en funktionalitet som man kan stänga av. Vansinnigt störigt att behöva fylla i ett verifieringsord varje gång man kommenterar på någons blogg. Kanske kommenterar jag så ofta att jag upplever det som jobbigt? Någon annan som känner igen sig?

Ett alternativ för er som använder er av av ordverifiering som spamskydd, är att moderera inkomna kommentarer istället. På det sättet skyddar ni er från spam och samtidigt slipper era läsare att göra jobbet.

Jag uppskattar i alla fall de bloggare som valt att ta bort ordverifieringen på sina bloggar. Det känns alltid så lyxigt när man lämnar en kommentar på en sån blogg. Det går så snabbt och smidigt eftersom man slipper det där extra jobbet, så det känns som en självklarhet för mig att jag gör det lika smidigt för mina läsare. =)

Hoppas fler gör som jag!

Tankar, reflektioner och lärdomar

2010-08-23T12:23:00.002+02:00

Bloggträff = Fullträff

Så kändes det i helgen och gör fortfarande efter att jag kommit hem. Det bästa av allt är att jag fick möjligheten att lära känna de härliga tjejer som gömmer sig bakom bloggar som jag så länge har följt. Och så har jag fått ett par nya bloggar att följa!

Det kommer säkerligen att kännas annorlunda nu när man kikar in på era bloggar, nu när vi faktiskt träffats. Visserligen kändes det som att träffas med ett gäng gamla vänner redan efter ett par minuter, men nu har jag i alla fall ett jättefint komplement till den blogvänskap som fanns sen innan.

Det jag slogs mest av och som faktiskt gjorde mig rejält förvånad var det lugn jag kände i hela kroppen när vi sågs under fikan och det fanns en massa småbarn med. De senaste två åren har småbarn inte betytt något annat för mig än ångest. Det har varit jobbigt, jag har blivit ledsen, påmind om vad jag själv har så svårt att få och avundsjuka och missunnsamhet har krupit fram. Det har bara fått mig att må skit helt enkelt.

Men så i lördags, för första gången på två år, så njöt jag av de små. Jag log, jag lekte, pratade med dem, höll dem i mitt knä och såg på dem med en värme som jag trodde att jag inte var kapabel till längre. Det går inte riktigt att beskriva och låter säkert hur fjolligt som helst. Men ni anar inte hur stort det kändes. För en liten stund kände jag mig nästan hel igen.

Avundsjukan finns så klart alltid, oavsett om barnet man träffar blivit till på första försöket eller efter 3 års kämpande, för inget av scenariona löser mitt eget problem. Men det är den där känslan av förståelse för hur vi har det som fortfarande kämpar, som betyder så mycket och som gör det vansinnigt mycket lättare. De fattar att man kanske inte tycker det är så kul att titta på deras barn, de fattar att man blir påmind och ledsen, men de fattar framför allt att det inte är personligt. Jag slapp få den där känslan av dåligt samvete, jag slapp skämmas för att jag mår dåligt av något som är det bästa och finaste i någon annans liv. Och det var SÅ befriande!

Jag har fått massor med hopp inför framtiden, ork och vilja att fortsätta kämpa no matter what! Jag vet att jag har ett helt gäng härliga tjejer som finns där för mig hela vägen fram till det där eftertraktade plusset. Det kändes verkligen som att jag fick vara med om något väldigt speciellt den här helgen, och det är något som jag kommer att ha med mig resten av livet. Oavsett hur mitt liv kommer att se ut.

Carpe Fucking Diem säger jag bara! =)

Fika och promenad i gamla stan

2010-08-22T13:08:00.005+02:00

Välförtjänt med fika efter en lång promenad i stockholm som faktiskt är soligt idag!

Maria och Molly tar en lite kortare promenad =)

Efter ett tag mötte Sara upp oss och vi promenerade vidare genom huvudstaden. Totalt blev det 14000 steg, en perfekt början på min och nya stegräknarens karriär tillsammans.

Bloggmiddag!

2010-08-22T00:59:00.003+02:00

På TGI Fridays där vi hungriga tryckte i oss varsin stor köttabit. Jösses vad hungrig jag var. Och med min konstiga mage efter laktostestet...den är fortfarande inte sig lik. Lite halvdöd sådär. Och då beställde jag dessutom efterrätt...korkat. Men gott!

Efter maten knallade vi iväg till Humleparken till en mysig pub med uteservering där vi satt resten av kvällen och gick laget runt flera varv och avverkade i stort sett alla stora ämnen. När det plötsligt blev tyst i en sekund kändes det jättekonstigt eftersom vi pratat nonstop hela dagen. ALLA reagerade =)

En underbar avslutning på dagen i alla fall och det känns verkligen som att man fått sig en näve nya vänner. Ganska otroligt faktiskt och ger en mysig och varm känsla i magen.