onsdag 29 september 2010

Det gick på sämsta tänkbara sätt... :(

Det hade inte hänt ett skit med äggen sen i måndags. Utvecklingen hade alltså helt avstannat...med största sannolikhet hade de inte kunnat leda till en graviditet om man satt tillbaka dem i måndags så den sorgen slapp jag.

Ja, vad ska man säga...känner mig helt tom. Andra bra ord som passar in på mig just nu är kass, värdelös, trött, besviken, i upplösningstillstånd, ledsen....väldigt väldigt ledsen.

Nu ska jag åka hem och ta en dusch och sen åka till jobbet för jag orkar inte med att sitta hemma och gråta hela dagen.

Och som vanligt kan ni sluta hålla tummarna nu. Det finns säkert andra som behöver dem mer.

Och just det ja, ännu en sak att vara glad över är att vi får hela 13000 kr tillbaka av de 26500 vi betalat. Jippi...

Vilse i pannkakan

Ingenting blir rätt idag. Känns som att jag har glömt hjärnan nånstans...

- Jag ställde mig och kokade glasyr imorse. Till kakan jag gjorde igår. Vem ställer sig och bakar på morgonen, innan de åker till jobbet?!!
- Håret blev inge bra, riktigt dålig hårdag. Uppsatt, nersläppt, en tofs, två tofsar, diadem, klämmor...inget blev bra, såg ut som fan oavsett.
- Kläder ja. Såna måste man ha på sig. Bytte om trettisjutton gånger. Slutresultatet blev dåligt. Ser ut som en gammal tant med klädsmak från 20-talet.
- Gick utanför dörren, höll på att låsa, men kom på att jag hade glömt min telefon. In och hämta. Åkte hemifrån och kom efter en stund på att jag glömt min scarf. Körde tillbaka och hämtade den. Gick utanför dörren
och kom på att jag glömt något annat. Nu har jag glömt vad det var.

- På jobbet har jag hunnit stoppa in kakan jag hade med mig i ugnen två gånger trots att jag märkte att den inte fick plats första gången. Nu står den där och luckan går inte att stänga.
- När jag gick på toa glömde jag låsa dörren.
- När jag kom tillbaka från toa hittade jag inte min tekopp...

- Och nä, kliniken har inte ringt än, men det påverkas jag väl inte så mycket av... =)

tisdag 28 september 2010

Nedräkning...18 timmar

Nu känns det som att det är för sent att ringa idag. Fattar ni hur nervöst det känns? I morgon kommer ju så klart att vara allra värst. Jag kommer ju inte kunna bete mig som folk på jobbet. Åker därifrån halv tolv så det blir ju några timmar som kommer att vara vansinnigt jobbiga...

Blir det ET eller DET kommer jag vara nöjdast i världen, samtidigt som jag så klart fortsätter att vara nervös som en liten tok. Och det kommer att fortsätta kännas jätteknasigt på jobbet. Får försöka att inte ojja mig så mycket över att gå i trappor som jag annars brukar göra. Ja, jag vet. Jag överdriver nåt så oerhört.

På tal om absolut ingenting så kan jag meddela att jag blivit 'arbetsskadad' av den här ofrivilliga barnlösheten. När jag var på föreläsning igår hade killen uppe en text på sin ppt där det stod DET med stora bokstäver. I min värld betyder det bara en sak, men i hans värld betydde det något helt annat. Jag hann ändå tänka tanken att hela föreläsningen var på skämt, ett test för att kolla hur jag skulle reagera.

Idag, när jag pratade med en arbetskamrat på msn skrev han 'ivf' vid ett tillfälle. Shit! Vet han? Hur? När? Sen när jag la ihop ett plus ett så förstod jag att det stod för: 'I varje fall'...

Paranoid? =) Ja, jag skulle nog vilja påstå det...

Fortfarande lugnt?

Minuterna över åtta imorse var tuffa. Skakade som en blöt hund hela vägen till jobbet...men det kom inget samtal. Nu är klockan nästan lunchdags och jag börjar känna mig lite lugnare. Om exakt 24 timmar kommer jag förhoppningsvis vara på väg till kliniken för blasto-instättning och det känns så spännande att det inte är sant!!!

Tack för att ni hjälper mig på vägen allihopa med era fina kommentarer, både här och på mobilen. Och framför allt TACK för era tummar!!!

måndag 27 september 2010

Morgonen då jag stod på helvetets rand

Det kändes som att jag skulle dö när jag plockade upp telefonen på jobbet imorse och såg att jag hade ett missat samtal från ett hemligt nummer. Jag ringde upp kliniken på direkten men deras telefontid börjar inte förrän klockan 9. Svettfläckarna under armarna blev större. Jag skickade ett mail och fick snabbt ett svar tillbaka att läkaren snart skulle ringa upp mig igen. De längsta minuterna jag varit med om...

Till slut ringde hon och inledde med orden 'Nu är det så här...' Tror ni jag blev mindre nervös då?

Två av äggen är befruktade men med tveksam kvalitet. Skit också tänkte jag direkt, de andra två äggen har säkert åkt i sopen redan. Sen berättade läkaren att de andra två äggen är jättefint befruktade, helt perfekta! Vet ni vad det här betyder?! ALLA fyra äggen är befruktade, 100% befruktningsgrad, rekord och allt! =)

Det är inte helt perfekta omständigheter för att man ska vilja långtidsodla men eftersom alla äggen är befruktade och de två sämre fortfarande kan bli bra så tyckte läkaren att vi skulle vänta till på onsdag med ET/DET. Hon var noga med att förklara att det så klart finns en risk att det inte finns något att sätta tillbaka på onsdag men att hon tyckte att vi skulle chansa. Hon var själv väldigt nyfiken på vad som skulle hända med våra ägg de närmsta två dagarna och det tycker jag känns jättepositivt. Att hon är utredande, utforskande och nyfiken istället för att hela tiden göra samma sak för att 'det ska ju funka'. Kanske får vi några svar av långtisdodlingen, kanske kan vi lära oss något? Det tycker jag är det absolut viktigaste för oss i nuläget eftersom vi har så många misslyckade försök bakom oss. Hon tyckte faktiskt det skulle bli riktigt spännande att se vad som händer med äggen nu eftersom hon verkligen inte kunde förstå hur ett par i vår ålder och med våra förutsättningar fortfarande inte är gravida.

Så nu blir det ytterligare två dagars nervös väntan. På onsdag klockan 12 smäller det! Hoppas jag har alla tummar med mig, tror småttingarna i odlingsskålarna på kliniken behöver all hjälp de kan få =)

söndag 26 september 2010

Blodprov istället för test

Ja, blir det något ET eller DET imorgon så kommer jag inte att kunna ta ett vanligt gravtest på testdagen utan får åka in till kliniken och ta ett blodprov. Känns helskumt när man är så van vid att stiga upp jäääääättetidigt på morgonen och smyga ner på toaletten på TD. Men pga att jag ska ta så många pregnylinjektioner under ruvningen så kommer resultatet inte vara säkert med en vanlig kissesticka. Och jag vill definitivt inte bli lurad...

Ni som har fått lämna blodprov istället för att ta ett test hemma, vad har ni för erfarenheter? Har det varit lättare eller jobbigare? Och när får man resultatet?

Kvällens spruta















Jag har fått ett sprutschema av Cura. Påminner ganska mycket om schemat jag hade på Öresundskliniken fast här använder jag Pregnyl istället för Ovitrelle, blandar alltså sprutorna själv, jag tar bara vagitorierna de dagar jag inte sprutar och så ska jag spruta under en längre tid. Hmmm, inte så likt alls märker jag.















Här är kvällens dos i alla fall. Hoppas nu bara att allt går bra i morgon så allt det här extra sprutandet är lönt.

Inför ET/DET-status

Igår ringde de inte från kliniken. Idag har de heller inte ringt. Det känns ju onekligen lovande men man vet så klart aldrig. Det enda jag kan gå på är rent teknisk fakta från tidigare försök, och har vi haft X antal befruktade ägg på dag 1 efter ÄP så har vi haft lika många befruktade ägg på dag 2 och 3 också. Så det känns rimligast att anta att det finns befruktade ägg och sen är det bara att hoppas att de är tillräckligt fina att sätta tillbaka.

Jag känner mig lugn. Lite skrämmande, för min egen del, att jag är så här pass lugn faktiskt. Skrev om det för några dagar sen också och vet inte riktigt vad det beror på. Det kan vara akupunkturen och det kan vara de nya hormonerna. Men mest tror jag det är för att jag har accepterat att det är så här det ser ut för oss. Inte att vi kanske aldrig kommer att få barn för det är en tanke som jag med all säkerhet kan säga att jag aldrig kommer att acceptera. Men att det är så in i helvete svårt för oss, det har jag nog accepterat.

Och att det kostar pengar, det har jag också accepterat. Vi får välja bort annat i våra liv som vi annars lagt pengar på, schyssta möbler, häftiga resor, ny bil osv. Vi har det rätt så gott ställt ekonomiskt nu när vi båda har jobb igen. Kanske är det så att jag fick mig en AHA-upplevelse när vi båda var arbetslösa. Det kändes otroligt tungt att förutom att sitta fast i barnlöshetens träsk så kanske vi inte skulle ha en chans att komma upp därifrån. Med pengar har vi i alla fall den där chansen, och den håller mig ganska lugn.

Hoppas nu det här lugnet gör min kropp mer mottaglig för ett litet embryo eller två. Och att jag om 10 dagar när jag är i slutet av ruvningen fortfarande är lugn, för det betvivlar jag verkligen =) Ni vet ju de flesta hur det är...

fredag 24 september 2010

Fantastiskt bra fråga! (Lite tips och sånt)

Jag är inte själv ofrivilligt barnlös (iaf inte vad jag vet än, har inte börjat försöka än). Ändå lever jag nära inpå det, sambons syster genomgår IVF2 nu och jag vill sötta och hjälpa till. Och då kommer en liten fråga till dig (och andra personer som är ofrivilligt barnlösa) att det skulle vara intressant om ett inlägg handlade om HUR vi runt om kan visa stöd, omtanke och vänskap. Jag vet att alla är olika men lite tips skulle underlätta :) Svara om du vill !
Kram,
Nathalie


Vad glad jag blir när det dimper ner frågor som den här på min blogg. Det är precis därför jag skriver och delar med mig. Ok, nu ljuger jag lite, det är inte BARA därför. Jag gör det för min egen skull först och främst, men i andra hand kommer det faktum att jag vill dela med mig av min erfarenhet, mina upp och nergångar, tips och idéer och annat som kan underlätta för andra i liknande i situationer. Eller som i det här fallet, kunna hjälpa till med tips på hur man hjälper någon som befinner sig mitt uppe i IVF-träsket. Ska försöka komma på lite olika saker utan att det blir alltför luddigt...

1. Det första jag kommer att tänka på att att höra av sig lite då och då. Kanske inte direkt fråga hur det är eller hur man mår eftersom svaret på de frågorna blir sällan något annat än 'Dåligt' och 'Dåligt'. När man är mitt uppe i IVF:andet har man inte alltid ork eller att vårda sina vänskaper. Man orkar inte höra av sig eller sms:a tillbaka. Men ett sms med texten 'Tänker på dig' eller 'Finns här för dig' har jag alltid uppskattat och tagit till mig, och ett sånt sms kräver inget svar. Skönt.

2. Det här är kanske inget man får begära men jag vill nämna det ändå. För jag kan tänka mig att det för många låter fånigt att ett ord eller en mening kan ha så stor betydelse. Men för oss som stundtals mår så dåligt över att vi är ofrivilligt barnlösa kan kommentarer som 'Försök att inte tänka på det' eller klassikern 'Slappna av så ska du se att det kommer funka' göra väldigt ont, även om man säger de i all välmening. Jag föredrar mycket hellre att en vän föreslår en fika/bio/middag/myskväll för att aktivt få mig på andra tankar än att råda mig att inte tänka på det. För det är verkligen omöjligt. Det GÅR INTE! Jag kör ett exempel. Om jag säger så här till er:
- Tänk inte på bananer!
Vad tänker ni på då?

Det är inte alltid man är så sugen på att göra något men även när man skulle kunna tänka sig att faktiskt hitta på något har man inte riktigt energin att styra upp det. Det är en börda vännerna får leva med ett tag, att vara de som håller vänskapen vid liv. Det jobbigaste, kan jag tänka mig, är alla gångerna man får kommentaren 'Tack, men nej tack' tillbaka. Första tanken kanske då blir 'Nähä, men skit i det då'. Förhoppningsvis inser ni till slut ändå att det inte är något personligt utan att fokus hos en person som genomgår IVF är att bara tänka på sig själv för tillfället och må så bra som möjligt. Man har inte riktigt råd att tänka på något annat.

Så var lite extra aktiva, hör av er oftare, föreslå saker att hitta på tillsammans, men försök att inte göra det för påträngande. Jag vet, hårfin linje det där. Men om jag säger så här, hör hellre av er och föreslå saker för ofta än för sällan. Det är mycket trevligare att veta att man fortfarande har vänner som vill träffas än att bli helt isolerad för att ens vänner tycker att man minsann ska höra av sig lika ofta som när man mådde bra, något jag tycker är helt absurt. Min vän E har varit på mig massor med att hitta på saker, och det har betytt hur mycket som helst för mig. Att hon aldrig slutat bry sig.

3. Alla vill inte prata om sin situation. Det finns de som berättar bara för att ha det sagt så att folk inte ska fråga och spekulera i det ena med det tredje, men att det sen får vara nog. Sen finns det de som mår jättebra av att prata av sig om det med alla de känner. Jag tycker det är viktigt att fråga sig för om hur de vill ha det. Vill de prata om det? Vill de inte prata om det? Kan ni komma överens om att det är ok att prata om det men när jag säger 'stopp' så släpper vi det och pratar om något helt annat? Det låter kanske fånigt med regler, men det är en ganska jobbig känsla att ha i magen när man berättat om detta för någon, att inte veta var det kommer att sluta. När tar frågorna slut? När är det färdigpratat om ämnet så att man kan slappna av igen och försöka tänka på annat. Man kanske inte känner att man kan säga stopp eftersom man redan sagt A och så uppnår man inte alls det syftet man hade när man först berättade om sitt livs problem. Så försök att komma överens om vad som känns ok att prata om.

4. Det här med att ge råd är ett återkommande moment märker jag. För de där råden kommer vare sig man vill det eller inte. Jag har slutat lyssna på dem för de ger mig inget. Något som jag däremot uppskattat är uppriktiga frågor från vänner och familj som undrar om allt som har med IVf att göra. Att få berätta om det här som är en så pass stor del av mitt liv för någon som är genuint intresserad har faktiskt fått mig att må mycket bättre. IVF är något jag har blivit expert på (inte ett område som jag ville bli expert på men nu är jag det och då vill ja ju använda det). Ibland kan det ta tid och vara tufft att berätta om allt. Jag märker det speciellt när jag ska berätta för någon ny om hur många IVF-försök vi gjort och att jag fick ett missfall i april. Det är först när jag yttrar orden som de påverkar mig ända in i hjärtat. På en sekund blir det mer verkligt än vad jag kan hantera och då blir det svårt att berätta på ett sakligt sätt. Så det är viktigt att ni är beredda på att det blir en del tårar och att det ibland är tufft att prata om det. Även om man faktiskt vill. Och frågorna blir ännu roligare att svara på om personen som frågar har läst på lite i förväg och frågar lite mer specifikt.

5. En liten fortsättning på förra punkten, nämligen att läsa på. Googla på IVF, googla på barnlöshet, googla på missunsamhet och bitterhet. Det är mycket lättare att prata och diskutera med någon som faktiskt har skaffat sig information och en uppfattning än med någon som bara frågar vad det är för något. För hur intressant det än känns för dig som frågar allmänt 'hur funkar ivf?' så har vi fått samma fråga flera gånger och det kan bli lite tjatigt i längden.

6. När det värsta kan hända händer i slutet av en ruvning, att det skiter sig, blir minus på stickan, mens i trosan och haveri i själen och totalt sammanbrott i själen så har det för mig varit guld värt att ha en vän som min kära T som kommit förbi på kvällen med en kasse smått och gott och lämnat den utanför dörren. När jag mått så dåligt att jag inte velat träffa någon alls, inte ens för en kram, så har den handlingen, att lämna en kasse med mat så att jag slipper gå och handla och se folk i ögonen och bara känna mig kass, varit så befriande och så omtänksam. Visst, det är ett materiellt tips, men tanken och känslorna bakom kassen är de som värmer mest och de värmer precis då när man som mest behöver det.

Mina tips är såklart baserade på hur jag själv känner och vad jag uppskattar, det funkar säkerligen inte för alla men förhoppningsvis för många. Alla ni andra ute i min bloggvärld kan väl också bidra med lite tankar så att vi får lite fart på den här frågan som jag tycker är jätteviktig. Känner stor ödmjukhet till alla som tar sig den här tiden att faktiskt undersöka hur de på bästa sätt kan finnas där för en vän/arbetskamrat/familjemedlem som är ofrivilligt barnlös. Ovärderligt!

Hoppas det här är till nån hjälp.

Resultatet

blev inte alls vad jag hade hoppats på. FYRA ynka ägg, vilket gör att vårt sjunde äggplock är det näst sämsta i vår historia. Ni förstår säkert att jag inte hoppar av glädje...

Det känns lite apa faktiskt! Och JA, jag vet. Det behövs bara ett guldägg för att det ska bli en graviditet av det hela. Men hade verkligen hoppats på en långtidsodling, jag såg fram emot det och det ingav en hel del hopp. Att vi provar något nytt, att vi kanske får lite information om hur våra embryon utvecklas mellan dag 3 och dag 5. Kanske händer det något häpnadsväckande som kan ge oss lite svar...

Läkaren sa att om alla fyra äggen blir befruktade och delar på sig precis som det ska så ska vi långtidsodla, men vad är egentligen oddsen för det? Det är ifall Menopuren har gjort att kvaliteten på äggen blivit ofattbart bra.

Vid tidigare försök har ju bara strax över hälften av äggen blivit befruktade. Sen har visserligen ALLA befruktade ägg fortsatt att dela på sig så just den biten av statistiken har vi på vår sida, men det hjälper ju inte om man bara plockar 4 ägg.

Känner mig förvånansvärt lugn och saklig ändå. Har jag slutligen vant mig? Är jag där nu, i den där sinnesstämningen då jag bara rycker på axlarna och säger 'vi får väl försöka igen'? Jag vet inte, men jag är inte van vid den här känslan alls. Känns oerhört udda med tanke på hur orolig och ledsen jag brukar bli. Är det akupunkturen som påverkat mig måhända?

Så, antagligen odling i tre dagar och ET på måndag. Inte ens säkert om vi får två ägg tillbaka. Kanske blir det inga alls...

Men tummar vet jag att jag har. Så många att jag nog inte kan räkna dem! =)
Tack ska ni ha allihopa!!!

(Sövningen gick förresten jättebra, tänkte berätta mer om den i ett annat inlägg dock!)

torsdag 23 september 2010

Stresstorsdag

Den här dagen har förresten varit sjukt överbelamrad. Det är därför jag inte uppdaterar bloggen förrän nu. Igår hade jag också en hel del inbokat. Får lite dåligt samvete att jag inte uppdaterar så ofta som jag borde, hoppas ni har överseende med det.

Igår var jag iväg på en första riktigt stora uppgift med jobbet, nämligen en workshop med en stor kund. Den varade i 5 timmar!!! Var helt slut efteråt och ägnade resten av dagen till att förbereda en ppt-presentation som samlade upp allt vi kommit fram till under förmiddagen. Sen blev det 2-timmars promenix med mamma i Malmö, plockning av lite bläcksvamp, hem, tvätta, baka äppelkaka, städa och gå och lägga sig.

Idag fortsatte jag med ppt-skrivandet i 6 timmar! Sen åkte jag till frissan här i byn, tillbaka till Lund för akupunktur och sen till Malmö på lite föreläsningar. Kom hem halv nio och kollade på film med sambon och nu sitter jag här. Om 25 min får jag inte dricka eller äta något förrän efter äggplocket imorgon. Nervositeten finns där men är inte lika påtaglig som förr. Känns som att man verkligen är gammal i gemet...

Imorgon kanske jag lägger upp en bild på min nya kalufs! Om ni ber snällt =)

Svullen, men inte så mycket

Kanske är det för att jag tagit Menopur istället för Gonal-f. Enligt läkaren är Menopur lite mildare. Kanske är det för att jag inte tänkt på det lika mycket den här gången. Kanske har jag inte mycket till ägg i magen. Eller kanske beror det på några kilos viktnedgång...Nu väger jag nästan som jag vägde när jag började turen med ivf-tåget. Heja mig, typ. Nåt får man försöka vara glad för...

ÄP imorgon alltså, klockan 8 ska vi vara på plats på nya kliniken. Har hört att där inte är lika mysigt vad gäller rum och så, men så länge de lyckas göra oss gravida så bryr jag mig inte så mycket faktiskt.

Räknar med alla era tummar igen, hoppas ni inte börjat ge upp. Förstår att det börjar bli tjatigt att vi aldrig lyckas. Sjunde gången gillt kanske? Kom igen nu, ge min en junibebis!!! Eller två =)

onsdag 22 september 2010

Mer om konferensen - är jag en gravidmagnet?

Det blev både flyg och nattåg på vägen till och från konferensen. Flygresan var kort och gick väl ganska smärtfritt. Hamnade mellan två gnällspikar, men satte de ganska snart på plats med lite öl :) Tågresan var väl lite värre. I alla fall psykiskt. Gissa om jag fick dela kupé med den enda (till synes) gravida tjejen på HELA konferensen?! (Kix påstod att det fanns en till men henne såg jag aldrig...) Av 800 deltagare...

Vad är oddsen egentligen?! Har jag nån radar som hittar alla som är gravida och drar de till mig?

Och givetvis var det samma tjej som jag sedan delade hotellrum med. Vi var visserligen tre tjejer, men ändå. Det blev bebissnack lite från och till och då avlägsnade jag mig från rummet. Pallade inte. Men vad ska man göra egentligen? Jag kan ju inte säga till henne att 'Nä, nu får du sluta snacka så mycket om din graviditet och barn för jag tycker det är apjobbigt att lyssna på. Dessutom tycker jag det är jobbigt att ens titta på din gravida mage...'

Nä, det kan jag ju inte, så det enklaste är att avlägsna sig själv från ekvationen. Gick och tog ett glas vin i baren istället =)

tisdag 21 september 2010

ÄP-frågor och svar

Jag visste inte att man kunde bli sövd när man har äp, hur kommer det sig att du ska bli det?
Det är rutin på den här kliniken. Det var inte tal om det på den förra kliniken alls, där fick jag bara extra gottis i armen när det gjorde för ont. Slocknade visserligen av det, men sövdes aldrig på riktigt av narkossköterska. Vet inte varför det är så stor skillnad mellan klinikerna, men här på Cura tycker de att man lika gärna kan sövas eftersom det ofta gör ganska ont och är obehagligt.

Gör de Äp på fredag på dig? Innebär de att de sätter in på helg
Japp, det blir ÄP på fredag. Och iom det så blir det insättning på måndag om det blir korttidsodling och onsdag om långtidsodling. Hoppas så klart på långtidsodling.

Tänkte fråga dig om du har erfarenhet av akupunktur? jag ska göra det i samband med IVF nr 2. Kan jag göra detta under tiden jag tar sprutor och dagarna vid äggplockning?
Jag har provat akupunktur två gånger. Under IVF5 då vi äntligen blev gravida och nu under IVF7. Man kan gå på akupunktur under tiden man tar sprutor och dagarna vid äggplock. Det varierar lite från akupunktör till akupunktör, när de vill sätta nålarna men det är bara att ta ett snack med den man går till i så fall.

Vart kan jag läsa om varför du lämnade ök till den du nu har?
Minns inte var jag skrivit det tidigare, men bytet från Ök till Cura berodde på att vi gjort 6 försök på Ök redan och det kändes som att jag fick jobba väldigt hårt för att få till några förändringar i behandlingarna. Jag kände också att jag behövde byta för att psykologiskt må lite bättre. Få lite andra utlåtanden, en nystart.

Vilken klinik går du på?
Den här gången är vi på Cura-kliniken i Malmö. Tidigare försök har varit på Öresundskliniken i Malmö.

måndag 20 september 2010

ÄP-datum satt

Var på VUL imorse och det såg bra ut. Lite färre äggblåsor än vanligtvis, men förhoppningsvis är det bättre kvalitet på äggen. Det är vad som sägs om menopur i alla fall.

Jag kommer att sövas under plocket. Första gången för mig och det känns nervöst. Låter kanske knäppt, men jag är ju van vid att vara vaken och att se allt som händer. Sen att det gör svinont ibland är något jag lärt mig acceptera.

Blir det tillräckligt många befruktade ägg så gör vi långtidsodling på dem. HOPPAS starkt på detta, tror det hade gjort skillnad för hela försöket. Framför allt vad gäller min sinnesstämning.

Det var någon som frågade om spruttid, jag ska lägga upp lite statistik från våra tidigare försök som så många andra redan gjort. Idag är sprutdag 7 så fredag kommer att vara dag 11 från första sprutdagen.

Vad knasigt det känns förresten att börja med den här typen av ledighet på nya jobbet. På gamla jobbet fick jag rutin på det, kändes helt naturligt. Kanske är det för att jag inte jobbat här så länge och inte känner alla så bra än. Skönt att det är på en fredag i alla fall, så hinner folk glömma till på måndag att jag inte var på jobbet.

IVF7-schema upplagt till vänster!

söndag 19 september 2010

Efter en timmes skönhetssömn...

...är det mindre gröt i huvudet. Jag är fortfarande obegripligt trött och sliten men har så många tankar att berätta om att jag inte kan vänta längre.

Till att börja med måste jag berätta hur fantastiskt roligt det var att få träffa Kix i helgen. Det känns fortfarande helt overkligt och har gett mig en mysig känsla i magen. Det räckte att vi fick syn på varandra bland alla 800 konferensdeltagare och lyckan var total. Med bestämda steg halvsprang vi nästan mot varann för att ge varandra en stor hejpådigminvän-KRAM. Det är verkligen en ytterst märklig känsla att känna så för en person man aldrig träffat förr och att det är så enkelt att umgås tillsammans.

Vi hade inte så mycket tid att träffas, mycket annat var inbokat under helgen, så jag bjöd lite ivf-systrigt in Kix på sprutträff kvart i i tio på mitt hotellrum på både fredags- och lördagkvällen. Det kändes väldigt speciellt och jag har aldrig tagit mina sprutor med någon annan. Sambon är oftast inte med heller utan jag gör det lite snabbt och smidigt för mig själv. Mer raktuppochner än så blir det inte. Ärligt, okonstlat och så otroligt naturligt för oss som vet hur det är att behöva gå igenom ivf. TACK KIX för att du tillbringade de här lite påfrestande stunderna med mig! Kändes speciellt skönt att slippa vara ensam med att smita iväg från galamiddaggen i 30 min.

Det var härligt att få prata lite också, utbyta tankar och erfarenheter och bara lära känna varandra. Vem vet när det tillfället dyker upp igen. Förhoppningsvis är vi båda föräldrar då, det hoppas jag innerligt. Känner en enorm ödmjukhet för alla bloggtjejer jag träffar och vet att detta är något ovanligt och inget som alla i vår värld får chansen att vara med om. Jag kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för alla er tjejer jag träffat under den här ivf-resan.

STOR KRAM från mig till er!

Så mycket att berätta

Så många intryck, nya vänner, arbetskamrater jag har fått den här helgen och så många äventyr och konstigheter jag har varit med om! Just nu mår jag som jag förtjänar, efter helgens alla bravader. Gröt i huvudet och ingen aptit alls...

Uppdateringar kommer inom kort! Ska bara sova lite först.

fredag 17 september 2010

Så här deprimerande...


...såg det ut igår när jag skulle ta mina sprutor på en toalett på centralen i stockholm. Men det gick. Fick nästan muta toalettchefen för att läsa upp handikapptoaletten åt mig. På de små hade det ju inte gått...

Det gick förresten väldigt smärtfritt i säkerhetskontrollen så jag slapp vända uppochner på hormonneccesären framför halva kontoret. :)

torsdag 16 september 2010

Snart på väg

Väskan är packad. Galaklänning, vandringskläder och bikini. Mycket ska med och jag har säkert glömt hälften. Men det absolut viktigaste av allt packade jag redan igår och kontrollerade precis för femtiosjunde gången
att allt är med. Jag talar givetvis om sprutpaketet, THE hormone bag, Neccesären med stort N. Manopur, Orgalutran (ska jag ta på lördag kväll tillsammans med menopuren, mitt under galamiddagen, oj vad jag ser fram
emot det!) Folacin och Trombyl. Och så alla sprutor och kanyler. Om ni har tid får ni gärna hålla en tumme extra för att säkerhetspersonalen inte ska göra ett stort spektakel av det hela när jag kör in ryggsäcken i deras kontrollapparat och det börjar blippetibloppa för att det dyker upp en massa spetsiga nålar på skärmen. Så lagom kul när hela kontoret står och tittar på och undrar vad det är som gör mig så suspekt.

Förutom det här något besvärliga appendixet tror jag att helgen kommer att bjuda på en massa skojsigheter och jag kommer förhoppningsvis lära känna en massa kollegor och blivande arbetskamrater lite bättre. Tur jag fortfarande kan ta ett glas vin eller två =) Sen får det vara nock! Jag har ju för tusan halvdruckit mig igenom det senaste året. Dricka, inte dricka, dricka mer bara för att jag kan, sen inte dricka igen, och så vidare. För varje gång jag kan dricka så super jag till lite extra, just för att jag kan. Varenda liten del i mitt liv tenderar att bli en bergochdalbana...

Vad säger ni, är det inte slut på åkturen nu? =)

onsdag 15 september 2010

Oväntad bloggträff

Precis som Kix har skrivit så visar det sig att vi jobbar på samma företag =) Osannolikt? Det kan kännas så, men jag tycker snarare det är ännu ett bevis på hur vanligt det är med ofrivillig barnlöshet och att många runtom oss är drabbade utan att vi alltid känner till det. Så egentligen är jag inte alls förvånad över att någon på samma företag som jag sitter i samma skit. Det borde finnas många många fler, statistiskt sett. Däremot är det ju kul (om man får uttrycka sig så) att det är någon jag faktiskt 'känner'.

Ser fram emot vår minibloggträff och hoppas vi får tid att snacka lite trots pågående konferens. Det är ju inte varje dag man springer på en bloggvän direkt.

Andra sprutan är förresten tagen, gick minst lika bra som igår. Mår inte dåligt, känner inget speciellt, förutom att jag varit otroligt känslig idag och är på gränsen att börja gråta varje gång jag ser eller hör något som gör mig det minsta lilla varm i hjärtat.

I will survive?

Oj, det blir mycket engelska rubriker nu och hur det kommer sig vet jag inte....

Lunchade med E och bebis precis. Förra gången för snart två veckor sen, var det fortfarande bara hon men nu träffade jag henne för första gången som mamma. Konstigt. Ovant. Men samtidigt ganska naturligt. E är jätteduktig på att vara precis som hon brukar. Hon pratade inte en massa fjolligt bebisspråk och hon kunde lämna bebis i vagnen när hon hämtade sallad utan att behöva snegla på henne 17 gånger under tiden. Mycket kretsade så klart kring henne - mata, klappa, mata, lyfta, vagga, mata, men är det ungefär på den här nivån det ligger när vi ses så ska jag nog kunna överleva fler träffar =). (Kanske ansträngde hon sig extra mycket för min skull, blir inte förvånad om det var så. E är en av de mest ödmjuka människorna jag känner).

Sen vet jag att det kommer att vara hundra gånger lättare att hantera träff med bara E och bebis, än om en massa andra vänner är med. E känner till vår situation, vet hur jag mår och anpassar sig därefter och det är såklart en lyx som inte alla får uppleva. Jag är så otroligt lyckligt lottad. Men de flesta andra vet inte alls hur jag mår och det är när ståhejet och bebispratet kommer igång på riktigt som jag vet att jag kommer må dåligt och bli väldigt väldigt ledsen och känna mig utanför. Inte deras fel på något sätt, utan det är ett pris jag får betala för att jag inte berättat för alla. 'Skyll dig själv' heter det.

Samtidigt tror jag inte jag hade mått så bra även om alla visste heller. På en get-together med E, bebis och 10 vänner som VET, hade stämningen med all säkerhet blivit olidlig ändå, fast på ett annat sätt. Det hade blivit obekvämt,  folk hade inte vetat vad de skulle säga och min närvaro hade garanterat förpestat hela träffen. Tänk så avslappnat och trevligt det hade kunnat vara om jag inte var med. Därför känns det bra att alla andra inte vet för då ligger fokus inte på mig och jag slipper få dåligt samvete. Det är liksom jobbigt redan och ytterligare jobbighet är jag inte sådär jättesugen på om jag ska vara ärlig.

Och visst, jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var jobbigt över huvud taget. Att jag inte blev avundsjuk. Att jag inte kände mig kass som fortfarande står och stampar på samma ställe i livet och inte ens nått gravidmilstolpen. Att det inte gjorde ont i hjärtat. Däremot är jag SÅ tacksam att jag fortfarande har min fina vän kvar och att jag har så pass mycket styrka i kroppen att jag vågar träffas. Vågar chansa! Tack vare att jag just vågade göra en massa saker idag, som jag inte trodde jag hade ork till, fick lilla miraklet ligga och mysa i tant Joannas famn medans mamma E åt salladsbuffé.

Tror att jag kanske överlever ändå. :)


Published using email blogging.

tisdag 14 september 2010

Here we go again

Ikväll är det dags! =) Närmare bestämt om 20 min sisådär.















Här är dagens dos och jag har redan hunnit bli hysterisk. Ska ta 4 pulverampuller, alltså dosen 300 IU, som är lite högre än medel. Läste givetvis igenom menopurmanualen och vad i helvete står det där då?! Jo, att man bara ska använda 3 pulverampuller per spädningsvätska. Men det sa läkaren inget om. Och ja, jag blev jättestressad.

Kollade ifall curakliniken hade nån emergency-telefon - det hade de inte. Ringde mamma för att kolla ifall hon är insatt - det var hon inte. Gick in på fass.se för att kolla ifall där stod något annat än i manualen - nä, det gjorde det så klart inte. Till slut sökte jag bland en massa forum för att kolla ifall andra varit med om det och då blev jag väl lite lugn igen. Så det blir fyra pulverampuller och en spädningsvätskeflaska och så ringer jag kliniken imorgon för att höra att det är rätt det jag gör.

Håller ni tummarna nu mina vänner? Det är nu det gäller! =)

Barnlängtan och politik

Jag skriver vanligtvis inget om politik på bloggen men det här känns så pass angeläget att jag frångår mina politikbloggarregler :)

Barnlängtan är extra aktiva såhär i valtider och jag tycker det är viktigt att lyfta fram den här informationen eftersom den berör så många av oss som sitter fast i barnlöshetens träsk. Sen vet jag att det är många som inte är ofrivilligt barnlösa där ute som läser min blogg så om jag kan hjälpa till att sprida det här budskapet runt om i landet så känner jag att jag har gjort lite nytta.

Så gå in och kika lite om ni inte redan gjort det: Barnlängtans viktigaste frågor inför valet 2010.


måndag 13 september 2010

Livet är konstigt

För ett par är den här dagen den värsta nånsin, dagen då deras döde son ska födas, medan det för ett annat par äntligen tänts ett ljus i mörkret då de äntligen fått sitt efterlängtade plus.

Själv kan jag inte riktigt koncentrera mig på jobbet. Är mest ledsen.

Sitter och väntar på att ett konsultuppdrag ska trilla in och under tiden försöker jag att läsa jag en massa böcker och artiklar för att fräscha upp hjärnan och ge mig själv några aha-upplevelser.

Väntar på mensen. Kan vara så att den kommer idag, i så fall börjar jag med Menopur imorgon. Spännande och skönt att få vara igång igen. Det låter helt sicko att jag säger att jag är glad att jag äntligen ska få sticka nålar i magen, men det är så det blir när man levt med sorgen av ofrivillig barnlöshet ett tag.

Vi ska på 'konferens' med jobbet till helgen. Ska vara borta tors kväll-sön eftermiddag. Tors, fre och lördag ska jag ta psrutor på resande fot. Och det här är inga förifyllda lyxiga grejer utan såna som tar en kvart att blanda och trixa med. När jag under vårt första försök flög ner till Rom under sprutperioden hade jag med mig alla sprutor i handbagaget. Det gick jättebra och de frågade inte ens. Tror ni det går lika bra i Sverige eller ska jag ta med en lapp från läkaren för säkerhets skull?

FY FAN!

Sambon har somnat och jag skulle bara läsa några bloggar till när jag fick reda på vad som hänt.

Sitter nu här i sängen och gråter. Det får inte vara sant, det får fantamig inte vara sant!!! :( :( :( Vilket jävla skitliv det här är, jag fattar inte varför det ska behöva vara så här bisarrt orättvist. Behöver vi i ivf-träsket verkligen utstå mer fanskap?!!!

Alla mina tankar går ikväll till fina Tonci och hennes man. Hoppas ni nån dag återfår orken att fortsätta kämpa. Ni förtjänar inget mindre...

Och med den känslan, eller rättare sagt klumpen, jag har i magen pallar jag inte ens föreställa mig hur det måste vara för detta stackars par just nu. Gråter bara jag tänker tanken och kan inte göra annat än att skicka mina tankar och kramar till dem. Gör det ni också, de behöver allt stöd de kan få!

söndag 12 september 2010

Väntar och väntar och väntar...

Vill komma igång med behandlingen, och varje dag tror jag att jag kommer kunna börja dagen därpå. Men det händer inget. Inget mer än att de vanliga spottingsen kommer och går. Långtråkigt och urtrist.

Alla nya läkemedel är inhandlade och jag fick betala, hör och häpna, hela 7 kr för kalaset. Mellanskillnaden  mellan det billigaste alternativet och det jag hämtade ut. Överkomligt. Allt ligger i säkert förvar i grönsakslådan i kylen.

Förutom att vänta går jag omkring och är arg och ledsen på den här förbenade månaden. SÅ många minus! Ledsamt och förtvivlande. Dels så gör det så ont i hjärtat eftersom jag vet hur det känns för de som är där just nu, och dels så är det svårt att själv hålla hoppet uppe. Vi behöver ju se att det funkar, vi behöver se en massa plus, vi behöver få glädjas åt varandra.

Tänker på er allihop tjejer och hoppas att ni fortsätter kämpa! Håller tummarna - always!

torsdag 9 september 2010

Alldeles strax

dags för min femte akupunktur under den här behandlingen. Urk. Har fasat hela dagen. Det enda som är riktigt gött är förstås att det kan hjälpa oss att bli gravida. Det gör jag vad som helst för! På andraplats kommer värmelampan som jag får ha över mig när jag vilar med nålarna i kroppen. Den är ganska mysig =)

Är det någon av mina läsare som känner att akupunkturen var det som gjorde susen? Att det var det som saknades och att ni sen blev gravida? Jag behöver lite pepp för det tar verkligen emot att gå och bli stucken över hela kroppen två gånger i veckan....

tisdag 7 september 2010

En ny och bättre dag


På väg tillbaka till jobbet efter en halvtimmes massage under vilken jag faktiskt slumrade till lite :)

Solen skiner, vinden viner och svärföräldrarna sätter upp spaljé hemma hos oss i trädgården för nu när de blivit pensionärer har de visst inget att göra :)

Tack för allt ert stöd angående mina senaste inlägg. Det hjälper så oerhört mycket! Inte bara solen som gör mig glad alltså ;)

måndag 6 september 2010

Lite mer ångest

Fick precis reda på att den lilla nyfödda flickan med största sannolikhet ska få precis det namn som jag och sambon valde för två år sen (när vi började försöka). Ett endaste flicknamn var vi överens om...Så de här nya nyheterna känns sådär faktiskt, och jag som trodde att det inte kunde bli värre.

Men visst, vi lär ju ändå aldrig lyckas så det finns ju ingen som helst poäng att vi sitter och håller på en massa namn. Kan ju lika gärna stryka pojknamnet också.

Kill me now...

Så ville jag börja mitt inlägg när jag tänkte skriva det i lördags kväll. Men eftersom varken tiden eller orken fanns där så blev skrivandet om den här något jobbiga helgen flyttat till idag istället. Jag skulle dock vilja namnge inlägget med 'Kill me later eller inte alls' istället, för det är inget som jag i nuläget är så sugen på. Nuläget är ett bevis på att tiden läker mig. Lite grann.

E, du får gärna läsa, men jag vill ändå varna dig. Vill inte att du ska bli ledsen nu när ditt liv är fyllt med mirakel. Jag älskar dig, det vet du. Men just nu är mitt liv rätt så jobbigt och kaoset bland känslorna och tankarna har resulterat i ett kanske överdrivet ärligt inlägg.

Lördag
Mitt uppe i svamplockandet i de mörkaste skogarna i blekinge, strax efter elva på förmiddagen, fick jag ett mms från min gravida vän E. MMS från gravida kan ju bara betyda en sak. Inte så att de vill mms:a om en film de sett på bio, marmelad som de lagat, blommor de planterat eller kläder de har köpt. Den lilla hade anlänt. I fredags. I torsdags lunchade vi och 'planerade' en middag hemma hos oss i veckan. Känns så knasigt att tänka på det nu, såhär i efterhand, att bara ett dygn senare var E inte bara E utan E med bebis. Allt hade gått bra och bebisen visade sig vara en flicka. Att E inte är gravid längre  får mig inte att må bättre på något sätt. Kanske blir det så sen nån gång. Men just nu är det otroligt mycket sämre än för några dagar sen, när E bara var E. Det blir inget mer sånt och en del av mig sörjer att jag blivit av med en nära vän. Det är så klart helt och hållet mitt beslut att 'bli av' med henne, men hur ska jag orka? Hur gör ni andra för att orka träffa folk med små bebisar i famnen utan att börja gråta direkt? Det gör så ont och jag mår så illa av det här att det känns som att bokstavligt talat ska gå sönder.

Jag har säkert nån gång skrivit att det är värre med gravida än med småbarn. Och på ett plan stämmer det så klart. Framför allt med människor man inte känner. Men inte med så här nära vänner. Eller med familj. Jag har ju haft ett halvår på mig att vänja mig vid tanken att hon är gravid. Det har inte varit smärtfritt men jag har kämpat på och det har helt klart varit drägligt. Hellre gravid E än ingen E alls. Men jag har aldrig riktigt tänkt förbi graviditeten. Jag har haft alldeles för fullt upp att tänka på E som gravid att jag inte ens kommit i närheten av att E ska bli mamma. ÄR mamma. Kan tänka mig att det är svårt för de flesta att förstå hur jag inte kunde vara förberedd på det här, det är ju alldeles uppenbart att en person som är gravid med största sannolikhet kommer att bli mamma. Men nä, jag har inte tänkt på det. Och nu när jag fick det svart på vitt är jag i shocktillstånd. Känner mig helt golvad.

Och avundsjuk. Så in helvete. Det här är en av mina bästa vänner och jag önskar att det var jag som varit gravid och blivit mamma och inte hon. Jag unnar henne allt i hela världen men det finns inget annat jag hellre vill ha. Det var ju jag som skulle bli gravid. Det var ju jag som skulle bli mamma. Suck, dessa meningslösa jämförelser. Mina chanser minskar ju så klart inte för det här.  Däremot blir det så uppenbart att hon är mamma och jag inte. Innan var vi intemammor båda två, eller rättare sagt, vi var stämpelfria. Nu är det dock väldigt VÄLDIGT tydligt vad hon är och vad jag INTE är.

Blir med ens påmind om hur länge och intensivt vi har försökt. Orättvist. Gör det svårare att vara glad för andra. Med den här takten antar jag att det bara kommer att kännas värre...

Och någon middag lär det inte bli på ett tag.

lördag 4 september 2010

Svamp någon?


Efter ca tre timmar var bilen full. Nu väntar det mindre roliga arbetet med att rensa alltihop. Ska bli gott att äta i alla fall. :)

Det är i blekinge svampen finns


Resultatet efter en timme. Helt sjukt... :)

fredag 3 september 2010

Prednisolon/Trombyl

Pia på Cura var extremsnabb på att svara. Samma dag som jag skickade mailet så det blir stort plus i kanten.

Prednisolon ville hon inte ge eftersom jag inte haft upprepade missfall. Har man inte haft det var det visst inte lämpligt att ge prednisolon tidigt under en eventuell graviditet. Varför vet jag inte riktigt men jag kan ta reda på det. Däremot tyckte hon att Trombyl kunde vara en bra idé så det skulle hon skicka recept på omedelbums. Ska börja ta det i samband med första sprutan. Två veckor kvar nu, spännande...

torsdag 2 september 2010

Senaste IVF7-statusen

- Har fått beskedet från vårdcentralen att jag inte har några som helst tendenser till glutenintolerans. Så det kan jag stryka från min lista. Check!

- Vad gäller laktosintolerans/laktoskänslighet så tror jag att jag måste kolla upp det där igen. Gjorde ju ett test hemma och mådde pyton efteråt men är inte det minsta säker på att det ena har med det andra att göra. Så antingen gör jag ett hemmatest till eller så får jag ringa vårdcentralen och insistera på att jag måste göra test hos dem med blodprover.

- Jag har slängt iväg ett mail till Cura angående Prednisolon och Trombyl och väntar på svar. Ringde först men kvinnan i luren tyckte det var vettigare ifall jag skickade ett mail direkt till läkaren istället.

- Just det ja, de tog ju blodprov på mig på Cura när vi var där i förra veckan, för att kolla TSH-värdet. Det ska jag fråga om, vill gärna veta vad det ligger på.

- Och så har jag gått ner 1,5 kg, det måste ju bara vara till min fördel!


Förresten, jag testar att mailblogga från jobbet just nu. Har en liten stund över men vill inte plocka fram min blaffiga bloggdesign framför ögonen på alla =)

onsdag 1 september 2010

Hur man mår efter tre konsekutiva akupunkturbesök

Jo, det ska jag be om att få tala om. Jag har blandade känslor, sådär medium, medium-rare ungefär. Första gången gick ganska smärtfritt (för 8 dagar sen), andra gången (för 6 dagar sen) lämnade jag mottagningen med ont i handen och en vad som knappt gick att stå på. Båda dessa ställen har jag fått väldigt smickrande blåmärken på.


















Här är min handled och ni kan säkert föreställa er färgen på blåmärket för ett par dagar sen jämfört med idag. Men att en så liten nål kan göra så mycket väsen av sig fattar jag inte riktigt.

Idag gjorde det ganska ont, speciellt när han satte en nål i foten för då kom han åt en nerv och jag ryckte till i hela kroppen. Inte så gött när man har nålar överallt. Då gjorde det apont faktiskt. Men idag somnade jag för första gången. Det var riktigt skönt, men vaknar man sen med ett ryck som man gör så ofta när man sover på obskyra ställen, då känns nålarna rejält. Ont igen.

Har två besök inplanerade i nästa vecka. Hoppas verkligen den här skiten gör nån nytta för det är inte så kul som många säger att det är. Hela akupunkturkulturen är lite väl glorifierad för min smak. Let's face it, det är INTE skönt, det gör ONT och det kostar en JÄVLA massa pengar. Men för den delen behöver det inte vara bortkastat. Når jag bara mitt mål så är jag beredd att göra nästan vad som helst.