Inför nästa IVF = LISTAN

Eller 'The List' som jag kommer att benämna den emellanåt för att förstärka dess betydelse.

Saker som jag ska få kliniken att göra:

- Långtidsodling på våra embryon

- Skriva remiss för kromosomtest - för såna gör väl inte kliniken själv?

- Byta från Gonal-f till Menopur - dels för att många av er tipsat om det och dels för att Mamma ligger på om att det är mycket bättre än ALLA de andra preparaten. Mamma jobbar på Ferring =)

- Ge mig Prednisolon - för att få ner immunförsvaret

- Ge mig Trombyl el. Fragmin - för att motverka blodproppar i livmodern

- Ta nya TSH-värden (T3 och T4)? - jag bad dem visserligen göra det i våras och de var precis lika normala som våren året innan.

Saker jag själv kan göra:

- Gå på akupressur alternativt akupunktur igen

- Kolla upp ifall jag är laktos eller glutenintolerant

- Prova LCHF?

Har jag glömt något?

Vilken upplevelse!

Middagen igår alltså, herre jävlar. Mamma bjöd på hela kalaset (Tusen tack mamma!!!) och det blev verkligen en minnesvärd kväll med fantastisk mat och helt otroliga viner. Stället var supermysigt med ljus och lite futuristisk inredning varvat med guldtapeter och häftiga lampor. Utsikten var jättehärlig, över den stora dammen med fontäner i Pildammsparken i Malmö.

På restaurangen fanns det ingen meny utan man fick välja på 3-rätters, 5-rätters och 7-rätters och så fick man helt enkelt bli överraskad. Det blev 5 rätter för oss allihopa med tillhörande viner till som man heller inte fick välja själv. Alla rätter var smaksensationer utan dess like (förutom en ravioli man fick till en av rätterna som innehöll blodpudding och det gick bara inte ner....iiisch). Jättefint upplagt på fräsiga tallrikar och utöver de fem rätterna fick vi fyra extrarätter för att neutralisera smakerna i munnen.

Jag rekommenderar det verkligen, det var superroligt och en annorlunda upplevelse. Inget man gör igen på ett tag för det är ganska dyrt. Men kanske en gång per år?

Jag tog lite foton men de blev inte så jättebra...men man får ett litet hum om vad jag pratar om i alla fall =)

Andra rätten

Tredje rätten

Tredje extrarätten (det är inte var dag man får äta sockervadd på restaurang. Sockervadden satt dessutom på en pipett som var fyll med en jättegod likör som man kunde sprutta in i munnen när man ätit klart allt det rosa fluffet)

Fjärde extrarätten

Njutarekväll

Det ska det bli idag med middag på Bloom i Malmö med A, mamma, brorsan och mammas särbo. Och A kör så det är jag som får dricka vin =)

Resten av dagen och imorgon tillbringar vi hos A's föräldrar nere vid havet, utan några som helst måsten. Sitter med laptopen i knät och blir serverad te och biscotti och ibland, när jag inte tänker mig för, lyckas jag faktiskt njuta lite av livet. =)

Jag har skrivit en låååång lista på allt jag ska kolla upp inför kommande försök. Den är verkligen jättelång och som jag diskuterade med min vän T igår så är det helsjukt att läkarna själva inte kommer med de här förslagen...de kanske verkligen bara vill tjäna pengar på oss?

Det är sjukt bra att ni kommer med så många tips i alla fall. Kom med fler, för det finns inga gränser på hur långa mina listor kan bli!

Överlevde

Det var inte så farligt faktiskt. Mycket värre innan och efteråt. Studion var jättefin, med härliga trägolv och högt i tak. Fotografen var jättesnäll och VÄLDIGT försiktig med vad han sa. Jag har aldrig blivit fotad sådär i studio så det kändes lite skumt. Och stelt såklart. Men spännande att få vara med om!

Och definitivt lite komiskt.
- Stå stilla, vrid några grader till höger. Försök att inte röra på dig. Sträck lite på dig. Men se inte så stel ut =)

Vi tyckte nog båda att det kändes lite konstigt och stelt, så den där jobbiga känslan av avundsjuka och sorg infann sig aldrig. Tror det behövs lite mer 'stämning' för det och det fanns där verkligen inte. Nu när jag kommit hem och läser era kommentarer och mitt eget inlägg är det lite lättare att falla ner i ledsamheten. Men det tänker jag inte göra. För nu får det vara slut på misären. Dags för nya tag, nya planer och ett nytt försök. Hoppas jag är stark nog att lämna lite av det jobbiga bakom mig och våga hoppas igen.

Fotografering

Ni vet den där artikeln jag berättade om, som skulle komma ut i Amelia. Jag ska äntligen iväg med min vän E och fotograferas för den om en liten stund i en studio i Malmö. Artikeln kommer nog ut nån gång i Augusti, skönt att den kommer ut i sommar, som jag sa för ett tag sen i bloggen. Vill inte ha ljugit för er =)

Och det här är faktiskt det enda jag tänkt på när jag funderat över artikeln. Att fotograferingen äntligen ska äga rum (det har varit lite trubbel med den, missar i kommunikation osv) och att artikeln kommer ut i tid.

Nu ringde min vän och sa att hon är på väg hem från jobbet (jag ska hämta upp henne på stationen). Hon berättade att fotografen ringt även henne, undrar hur han fick tag på numret... Han hade fått artikeln från Amelia för att få ett hum om hur fotograferingen skulle förberedas och tyckte berättelsen var så gripande att han kände att han behövde ringa och höra hur det var med oss och hur stämningen var mellan oss just nu. Iom att fotot nog kommer att fokusera på att E har en mage och att jag inte har nån, så han ville kolla så att vi fortfarande pratade med varandra och fortfarande var vänner eftersom det kanske skulle bli jobbigt för mig.

Och helt ärligt har jag inte tänkt på det så alls. Inte det minsta. Tror jag undermedvetet har barikaderat undan alla mina känslor inför den här fotograferingen, och nu efter telefonsamtalet, när jag låtit de komma lite nära inpå mig, blir jag inte av med dem. Jag är LIVRÄDD!!! Jag är på gränsen till att börja gråta precis hela tiden. Herre gud, vad trodde jag?! Att jag helt oberörd skulle kunna bli fotograferad med E, där allt fokus ligger på att hon är gravid men inte jag. Måste vara knäpp i huvudet...

Mitt i skiten HELA tiden

Det är bra att ni tjatar lite på mig. Drar mig för att blogga. Drar mig för att göra något över huvud taget faktiskt. Men jag försöker. Har bokat in något varje dag under hela veckan och hoppas det får mig att vakna till liv.

De första två veckorna efter ett misslyckat IVF-försök är de absolut värsta. Så lång tid tar det för den där första känslan av hopplöshet och förtvivlan att börja försvinna. Den finns så klart alltid där, men efter två veckor är det inte fullt så påtaglig längre. Det är nog ett av de få fördelarna som jag ändå kan se med att ha så många försök bakom mig, att jag av erfarenhet vet att det blir bättre. Att jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag klarar mig igenom ännu ett försök som gått åt skogen.

Energin och jävlaranammat kommer sakta att komma tillbaka till mig, men om jag kommer känna mig starkare än nånsin vet jag inte. Det är en lång väg att gå. En resa av extrem psykologisk magnitud som man bara borde behöva uppleva ett par tre gånger i sitt liv är en resa jag får göra varannan månad. Det är den här känslan av att det aldrig tar slut som är så för jävlig. Som gör att målet försvinner längre och längre bort. Att gå igenom det här EN gång och sen aldrig mer är en sak. Det stärks man verkligen av och sen kan man leva på den styrkan lääänge när man väl återgått till ett normalt liv och är på väg mot det där målet på riktigt.

Men jag kommer aldrig ur den här sorgespiralen. Det är samma skit OM och OM igen. Hur bearbetar man en sorg som man tvingas uppleva gång på gång? Det går nog inte att jämföra med så många andra situationer här i livet, men ni som läser skulle ju kunna tänka er en sak som ni tyckt har varit riktigt jobbig och tung att behöva uppleva. Känn efter hur ni mådde, vad ni tänkte, hur ni gjorde för att orka med allt det jobbiga och resten av livet.

Föreställ er sen att när ni börjat återhämta er, och livet börjar bli en gnutta normalt, att den hemska upplevelsen kommer tillbaka igen som en fet käftsmäll och att ni måste ta er igenom allt en gång till. Och en gång till. Och en gång till...


Jag vet verkligen inte riktigt hur man bäst hanterar det. Det visste lustigt nog inte den första psykologen jag gick till heller. Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Kanske hoppas jag på en lösning på problemet. Kanske tror jag att någon av er har ett bra tips. Kanske behövde jag bara tömma huvudet lite på den sorg som cirkulerar därinne. Kanske mår jag lite bättre nu...

'Same procedure as last time'

De orden fick jag som sms av min goda vän T i måndags och en stund senare stod det en stor kasse utanför dörren. Jag hade kunnat få en stor kram också, om jag bara orkat, men i det här läget känner man sig bara så fruktansvärt tom, trött och miserabel att en kram hade gjort mer ont än vad den hjälpt.

Innehållet i kassen har jag och sambon levt gott på under hela veckan och som vanligt inser jag att det är få förunnat att ha en vän som T. På den fronten är jag i alla fall lyckligt lottad. Tack ska du ha min fina vän!!!

Jag dog lite den här gången också

Och oplanerad bloggpaus blev det också. Har varit igång som en jäkla tok sen minuset i måndags. Ute och jobbat i trädgården minst 6 timmar varje dag, storstädat inomhus, tvättat, varit iväg och jobbat i mammas trädgård osv osv. Har inte riktigt unnat mig att vara ledsen, om man kan säga så. Har fullkomligt skitit i det och det fick jag igen bland annat idag då musten bokstavligt talat bara sögs ur mig.

Känner mig som ett tomt skal, en zombie som bara går runt och gör en massa saker som i slutändan saknar mening. Kommer nog vara glad att jag lagt ner så mycket arbete på trädgården om några veckor, eller nästa sommar, men nu gör jag det mest av bara farten. Nåt måste man ju göra.

Jag tror inte det var en så bra idé att bara strunta i att vara ledsen, alla känslor kommer att komma fram till slut, det vet jag, och egentligen tycker jag det är skönt att få det 'överstökat' från början. Får komma ihåg det till nästa gång.

Har inte ringt kliniken och berättat att det skitit sig än. Har inte orkat. Det suger ju musten ur mig bara av att 'behöva' berätta för familj och vänner att 'nä, det funkade inte den här gången heller'. Har massor med tankar om just det som jag ämnar att skriva ner nån dag. Men jag har femtielva inlägg som står på tur att skrivas sen innan, saker jag lovat att berätta om...tur jag är ledig...

ETT STORT TACK

till er alla som stöttar mig på den här låååånga helvetesresan både via bloggen och privat.

- Ni hjälper mig att stiga upp ur sängen på morgonen.
- Ni hjälper mig att sörja och ni hjälper mig att blicka framåt.
- Ni hjälper mig att komma på nya lösningar och ni kommer med smarta tips.
- Ni hjälper mig att förstå att jag inte är ensam.
- Ni hjälper mig att ventilera mina tankar.
- Ni hjälper mig att våga hoppas på att vi en gång ska lyckas.

Jag kan inte föreställa mig hur min situation hade sett ut idag om jag inte haft den här bloggen och er som stöttar mig genom den och om jag inte haft mina nära vänner och familj som stöttar och hoppas mer än vad som är möjligt att drömmen ska bli sann även för oss en dag.

Jag är så otroligt tacksam!

Ja, orättvist är ordet

Så in i helvete. Idag är jag mer arg än ledsen, ni vet ju själva hur upp och ner det går...jag är arg och frustrerad. För att det inte går och för att jag känner att jag inte kan göra mer än jag gör. Även om jag förstås fattar att jag gör ganska mycket genom att ens palla med det här så slutar inte kraven där. Jag vill göra MER!!! Jag vill göra så att det funkar.

Och ja, nu är det fantamig dags för långtidsodling. Ska höra av mig till Cura-kliniken så fort de öppnat efter semestern. Går dit första dagen och snackar med dem. Om inte de tycker att långtidsodling är en rimlig lösning så tänkte jag göra en behandling via dem hos Falun istället. Det är aplångt att åka, men vad gör man inte. Där ska de visst vara bäst på långtidsodling.

Sen ska jag ge akupressur ett försök också. Ryser bara jag tänker på nålarna från akupunkturen förra gången, men akupressur kanske kan vara nåt?

Tack för tipsen om kromosomtest. Men var gör man såna? Har aldrig hört att kliniken sagt något om det. Någon som har gjort ett sånt?

Mensen kom igår också förresten, så den tappra skara som fortfarande hoppas för mig kan ge upp nu. Det är kört på riktigt...

Ett stort fett jävla

MINUS...

Kan inte direkt påstå att jag är förvånad. Missfallet från i april har fullkomligt förvrängt min menscykel och det är därför jag inte börjat blöda än. Det är min teori i alla fall.

Steg upp för en timme sen och testade, berättade för sambon att det blev minus igen och kröp tillbaka ner i sängen. Vi kramades, sörjde och suckade förtvivlat och steg sen upp och åt en hastig frukost innan sambon for iväg på fisketur med sin bror. Hoppas han har lite roligt i alla fall, han är duktig på att stänga allt som är jobbigt ute och fokusera på det som är roligt istället.

Själv sitter jag här i soffan med laptopen, dricker te, äter jordgubbar och gråter. Jag tror alltid jag är så jäkla stark, lyckas behärska mig ganska bra när andra är med som nu när sambons brorsa var här och hämtade upp honom. Men så fort de gått och jag satt mig ner så kom tårarna. Och de vill inte riktigt sluta...

Fan, fan FAN också!!! Jag fattar inte vad det är som är så jävla fel?!!! Varför funkar det inte? Varför i helvete är det inget som fastnar? Det enda som fastnar är vi själva i detta bottenlösa träsk till liv och jag är så förbannat trött på det. Jag är så trött...Hur mycket ska vi behöva stå ut med? När blir det vår tur?

Ska kanske försöka sova en sväng till, känner mig helt matt och slut i hela kroppen.

Ni kan sluta hålla tummarna nu...

Om man skulle ta och sova lite?

Äsch...jag känner på mig att det kommer att gå åt skogen imorgon. Lika bra att gå och lägga sig och få det överstökat. Men tänk om? Lite hopp har jag nog fortfarande kvar...

Men det är en jäkla skitdag det här. Många av er vet. Många av er kan kanske tänka sig det lite. Men de flesta av er har ingen som helst aning. Den här förplåstrade barnlöshetskarusellen är det värsta jag nånsin varit med om och att sitta och vänta på resultatet är ett rent helvete. Samtidigt önskar jag att den här dagen aldrig skulle ta slut. Jag vill hellre vara på gränsen till gravid än att få se en rad med minus som aldrig tar slut.

Vi hörs imorgon.

Ruvardag 13

Och fortfarande ingen blödning. Ja, man börjar ju undra om det kanske är så att det faktiskt funkat den här gången. Hoppas in i det sista, men vet samtidigt att det lika gärna kan bli minus imorgon och mens några dagar senare när jag slutat med progesteronet.

Skitnervös är jag och har inte tjuvtestat sen i torsdags. Men varit MYCKET sugen! =)

Storstädning idag, kämpar med att hålla borta tankarna från tester och sånt. Blir ju bara nervös. Andra tvätten på gång, har varit på tippen, handlat lite blommor på plantskola och nu ska jag ut och klippa gräset och göra iordning i mina rabatter och trädgårdsland medan sambon målar brädor som ska upp på taket nån gång i veckan och kläs med vindskenor. Fint ska det bli!

Adoptera ett embryo?

Läste en artikel om det precis, SÅ häftigt! Man måste vara plusmedlem för att kunna läsa artikeln, men i korta drag handlar den om en kvinna som 'adopterade' två embryon på en klinik i Malaysia och blev gravid med tvillingar. Barnen som hon adopterat har hon alltså också burit på.

Trist att man inte kan göra det i Sverige, donera/få befruktade ägg alltså. Hoppas det blir lagligt nån gång i alla fall. Känns så fel att alla befruktade ägg på kliniker runt om i landet, vars 'föräldrar' gärna hade delat med sig av måste slängas om föräldrarna inte vill använda dem själva.

Vad tror ni? Och vad har ni för tankar och åsikter om det?

Pyramidtårtan

som jag gjorde till A på hans födelsedag kommer här:

Nästa gång jag ger mig på att göra en tårta ska jag prova med sugarpaste. Jag älskar att baka och just sugarpaste har jag aldrig provat att leka med. Ska bli spännande. Nån som provat?

Ruvardag 12, IVF6

Och förkylningen är ett faktum. Var lite småförkyld redan för ett par dar sen och nu slog det till igen. Kanske är det för att jag sov utan täcke och med fönstret öppet? Eller sitter det kvar något från den förra förkylningen?

Var nere vid havet i Lomma en sväng. Blåste som själva fan och det var så kallt att jag inte ens kände mig varm efter att ha rullat in mig i en stor filt.

Nu sitter jag hemma i soffan och kurerar mig. Har druckit te och fullkomligt proppat i mig glass efter glass. Tänker inte ens berätta hur många glassar det blivit. Får äta middag lite senare för just nu är jag inte hungrig, undrar varför? =)

Nu blir det en dokumentär om adoption från Indien på tv. Tror inte den är så upplyftande men kan nog vara intressant och bra att få se.

Pepp pepp =)

Tack för att ni hjälper mig hålla hoppet ute. Än är det ju inte kört.

Sen har jag iofs överanalyserat som vanligt och kommit fram till att blödningen inte kommit än beror på att mina menscykler blivit så konstiga efter missfallet. Istället för att ha en 10-dagars lutealfas (tiden från ägglossning till mens) så har den blivit runt 14-17 dagar istället. Kanske är det därför det inte skitit sig lika tidigt än.

Men vi fortsätter hoppas. Ruvardag 11 idag och ingen blödning än. Testar definitivt inte förrän måndag.

En fullspäckad dag...

Här är det visst många som väntar på mina inlägg, har blivit lite glest med dessa. Är ju hos svärföräldrarna nere vid havet och då blir det inte lika mycket skriveri. Sambon fyller dessutom år idag så vi har firat med frukost på sängen, massor med presenter, utflykt till Falsterbo, glass vid kanalen och middag i solen. Nu blir det snart promenad och sen tårta.

Tänkte skriva ett inlägg för ett tag sen, men sen ställde jag mig och gjorde tårta i två timmar för A ville ha en som såg ut som en pyramid =)

Allt jag hittat på idag har i alla fall nästan lyckats få mig att glömma bort pissetjuvtestet jag tog imorse som visade ett stort och fett minus som vanligt...fyra dagar för tidigt visserligen men det ska nog mycket till för att det ska vända. Äggen återfördes ju för 10 dagar sen och ville det sig borde de ha fäst för länge sen.

Just nu är jag inte så nere. Antagligen för att jag fortfarande hoppas och lite för att jag helt enkelt inte tillåter mig själv att deppa på A's födelsedag. Jag tjuvtestade för att det hade varit så mysigt och speciellt att ge honom den nyheten just idag. Speciellt som vårt första IVF misslyckades för exakt ett år sen på dagen, alltså på hans födelsedag. En tuff jäkla dag den gången...vi hade bjudit över en massa vänner på tårta och jag ställde mig och bakade med tårar i ögonen. Sen satt jag och rotade bland mina blommor på balkongen resten av kvällen. Har ju inte skrivit så mycket om IVF 1 på bloggen, men det har jag lovat att göra. Det kommer nån gång.

Ja, mycket ska man behöva gå igenom. Men idag orkar jag inte bry mig. Ni får se mer av sorg och bitterhet nån annan dag. Men inte förrän efter måndag då jag ska testa på riktigt.

Tänkte precis

skriva ett inlägg om att illamåendet är som bortblåst idag, men fick en släng av det precis och det var värre än tidigare. Lite halvt spyfärdig. Några andra graviditetssymptom har jag dock inte längre. Så nä, inte fan vågar jag hoppas bara för att jag mår illa. Det kan vara värmen, det kan vara progesteronet, det kan vara något jag har ätit. Och mensen känns som att den kan komma vilken sekund som helst.

Inte förrän jag ser ett plus på stickan den 19/7 kommer jag tro på det. För just nu känner jag mig inte alls gravid.

Ruvardag 8, IVF6

Jag hoppas att mina symptom är från en eventuell graviditet och inte bara från mina hormoner. Jag vill att det ska vara på riktigt den här gången.

Har haft ett i stort sett konstant illamående i två dagar nu. Det är inte så farligt, men jag är illamående precis hela tiden. Sura uppstötningar och ingen lust till mat och sådär. Ätit, ja det har jag, utan problem. Men jag har helt enkelt inte varit så sugen.

Brösten har börjat ömma lite mer och värken i livmodertrakten tilltar. Allt, förutom det ihärdiga illamåendet, är symptom jag haft SÅ många gånger förr. Illamående har jag också varit. Lite grann. Men inte fan vet jag om detta betyder något. Varje behandling är annorlunda och symptomen kommer och går.

Nu är det kvällen och snart slut på ruvardag 8...

Om när jag ska testa...

...och när ni ska hålla i tummarna extra hårt. Det blir på måndag, den 19/7. Lite kortare ruvartid den här gången, antagligen för att äggen odlades i en extra dag. Så nu är det alltså bara 6 dagar kvar till testdag. Börjar bli nervöst.

Har åkt ner till svärföräldrarnas hus nere vid havet för att ta det lugnt ett tag. Har flängt så jäkla mycket den senaste veckan och är helt slut faktiskt. Överstimuleringen har inte gjort livet lättare heller, men det verkar som att den börjar avta lite lätt nu.

Vi får se om jag lyckas hålla mig till på måndag, antagligen inte =)

Just nu bor jag i hallen

Sambon har fått paket. Som han har väntat på dessa musikprylar som han beställde för två veckor sen! Och så levereras de när han inte är hemma...

Han fyller år om ett par dagar så jag satt och slog in lite presenter till honom nu när han inte är hemma när budet ringde på dörren. Värsta fetingpaketen har han beställt, på en halvpall eller vad det nu hette. Inte en chans att jag lyckas bära in det. Och även om jag hade haft en suck så tänker jag inte bära så tungt nu när jag ruvar.

Flyttade hela min presentpackarverkstad till hallen och sitter här nu med öppen dörr så jag har full uppsikt över pallen som står ute i trädgården. Tur det har slutat regna...

Tjockismagen

Tänk om det gömmer sig två små därinne? =)

Om att vara överstimulerad

Magen är svullen. Jag ser gravid ut. Det kanske jag är också, men det vet vi inte än. Svullnaden trycker på alla mina organ, framför allt lungorna och det är lite tufft att andas. Jag stiger upp och kissar ett par gånger om natten, urinblåsan får nog inte ordentligt med plats.

Jag försökte ta ett foto på magen så att ni ska få se för er själva, men just då la kamerans batteri av. Borde köpa ett till så jag har ett i reserv för just såna här tillfällen.

Nu ska jag ut och vila i trädgården, vila är visst det enda man kan göra om man är 'lite' överstimulerad. Kanske rotar jag lite i trädgården också. Men bara lite.

(När batteriet är laddat lägger jag upp ett foto så ska ni få se mig som ballong)

'Planera barn' - HA!

Det är jag ett utmärkt exempel på att man inte kan. Inte ens om jag tagit ett klimakterietest.

Men det tar nog lååång tid innan större delen av befolkningen i det här landet har förstått hur många som faktiskt är drabbade av ofrivillig barnlöshet. Det handlar ju för fasen om 10-15% av alla par.

'Planera efter barnlängtan' låter ju så klart mycket trevligare. Men det går ju inte heller för alla. För hur mycket man än planerar så är det inte alltid det hjälper. Det enda jag kan göra är att hoppas. SEN ska jag planera =)

Ruvardag 5, IVF6

Lite blodstänk på pappret igår. Jag är inte alls bekymrad. 4 dagar efter återsättning, kanske var det lite nidblödning? Annars gissar jag på sargade slemhinnor efter progesteronet. Torrt, ack så torrt.

Imorse, vid frukost och simpsonsavsnitt började jag gråta. Det var nåt fint som hände i avsnittet, minns inte riktigt, lisa fick reda på att hon inte har simpsonsgenen som gör alla korkade vid 8-års ålder eller nåt, och detta fick mig att snyfta...

Trevligt om det är graviditetssymptom. Men det kan som bekant lika gärna vara alla hormoner jag proppar i mig.

Annars är allt bra. Lite tungt att andas, magen är svullen och jag känner mig lite lätt överstimulerad.

Jag smälter...

Det är 28 grader där ute. Det är 28 grader här inne. Skitfläkten jag impulsköpte på Hornbach funkar inte. Sambon har tagit bilen och jag kan inte åka tillbaka och lämna tillbaka fläktskrället förrän senare. Kanske lika bra, så jag hinner lugna ner mig lite. Så JÄVLA typiskt bara...

Jag har precis klämt en piggelin och ett glas isvatten. Det hjälpte inte. Vill åka och bada nånstans. Helst i en pool, men en sån har vi inte. Och ingen vi känner heller. Havet är nog kallt. Men säkert skönt. Jag vill nog bada i havet. Och nu är det över en vecka sen ÄP så nu får jag bada också!

Får ta en kall dusch i väntan på badet som inte lär inträffa förrän imorgon eftersom sambon har snott åt sig bilen hela dagen. Och bada i vattenspridaren på gräsmattan som en unge.

Hur gör ni för att svalka er?

Ruvardag 4, IVF6

Efter önskemål om att skriva lite mer om hur jag mår och hur det känns så kommer här lite status från idag!

Ruvardag 4 alltså, ägget/äggen borde ha fäst vid det här laget om de nu behagar att stanna kvar. De var ju jättefina och hade delat på sig en massa så det är väl själva fan om de inte klamrar sig fast ordentligt nu.

Kanske kan jag lova dem en glass varje dag i ett år när de blir äldre som morot för att stanna? =)

Det jag känner mest är huggen i livmodern. Sträckte på mig precis och då högg det till i vänster sida. Annars händer det inte så mycket annat med kroppen just nu. Konstig aptit som vanligt...jättehungrig och jättemätt samtidigt.

Det känns skönt att jag är så avslappnad som jag är i alla fall. Känner mig inte så stressad eller så förväntansfull heller. Just nu känns det mesta som en axelryckning. Jag vill ju så gärna men med vårt resultatregister kan man inte riktigt unna sig att hoppas på något annat än ett underverk. Och såna inträffar inte så ofta som bekant.

Ikväll ska vi på middag hos ett par vänner som vi inte träffar så ofta. Det är mest sambons vän. Han har fru, och barn, och det kommer bergis att bli lite jobbigt. Är inte sugen på att prata om vår situation med dem men är nästan säker på att frågan kommer att dyka upp på ett riktigt osmidigt och rosa fluff-gulligt sätt som om det är det enklaste som finns i hela världen.

När samma par var med på nyår för ett och ett halvt år sen, satte jag mig så långt bort från den stora gravidmagen det bara gick. Men inte fan hindrade det tårarna från att välla fram och jag fick låsa in mig på toa halva kvällen...men vi säger så här: Det ska bli...hmmm... 'spännande' att se hur det går ikväll =)

Ytterligare frågor samt önskemål

Jag drar iväg ett inlägg till med lite svar =)

Från A
Varför tog utredningen fem månader?
Tja, jag vet faktiskt inte riktigt. Tycker själv det är alldeles för länge, sjukvården är på tok för SEG! Utredningen måste förstås ta ett par månader eftersom de kollar kvinnans cykel vid olika tidpunkter för att mäta olika hormonnivåer, ta olika prover osv. Sen görs undersökning på mannen hos Androlog plus att mannen får lämna ett par spermaprov under utredningstiden också. Så två månader kan jag köpa. Resten av tiden är bara väntan på att papper ska skickas från ett ställe till ett annat, kötider och annan bullshit.

Blev ni ordinerade IVF direkt?
Direkt efter sambons undersökning hos Andrologen fick vi en remiss till IVF.

Jag kan dock nämna att jag innan utredningen startade gick till en gynekolog för att kontrollera att allt stod rätt till och att min ägglossning var som den skulle. Han tyckte inte den var tillräckligt regelbunden så jag åt Pergotime i tre månader. När jag sen gjorde utredningen sa de på kvinnokliniken att det absolut inte var några konstigheter med min ÄL. Mycket konstigt att den förste gynekologen konstaterade raka motsatsen. Så pergotime-träsket har jag i alla fall också vadat lite i.

Hur ser er 'historia' ut?
Den har jag nog skrivit om vid ett par olika tillfällen men det är nog inte så lätt att hitta. Ska försöka fixa till strukturen på bloggen så att det inte är så rörigt, för det är det verkligen.

En väldigt kort version finns i vänsterspalten längst upp annars. Vår historia ska få ett alldeles eget inlägg eller rent av en egen sida. Kommer senare.

Från Anonym
Vad fattas er på fertilitetsfronten?
Har skrivit lite om det här (fjärde frågan) och säkert nån annanstans också.

Spermaproven visade att spermierna som finns är för få och för slöa för att vi ska lyckas på egen hand. Jo, visst, det fanns en mikroskopisk chans, men den är så liten att det känns ganska lönlöst. Och eftersom man 'avbryter' en utredning ifall man hittar 'fel' på mannen så görs aldrig den sista undersökningen på kvinnan, nämligen äggledarsköljning för att kolla ifall passagen från äggstockar till livmoder ser bra ut. Det hade jag velat ha svart på vitt så att jag vet att den mikroskopiska chansen att lyckas på egen hand faktiskt existerar. Men nu vet vi alltså inte det eftersom vi blev remitterade till IVF.

Från Johanna
Skriv med om hur du mår:
Just nu mår jag ganska bra. Psykiskt mår jag lika bra som förra gången, då var jag betydligt mer avslappnad än under IVF 1-4. Kanske har jag vant mig så mycket vid att det aldrig lyckas att jag inte har så höga förhoppningar?

Mina svettningar har inte börjat än, men de kommer alltid förr eller senare. Förra IVF:en började de jättesent, först efter missfallet vill jag minnas. Och varade i nästan 10 nätter. Brösten ömmar inte så mycket längre, det hugger till i livmodern då och då, speciellt när jag reser mig upp från sittande eller går uppför en trappa.

Jag skrev ganska mycket om hur mådde under mina tidigare behandlingar. Tänkte att det kanske blir lite tjatigt om jag skriver om det igen. Det är ju i stort sett samma störiga symptom som alltid. Men klart kan jag skriva lite mer om det än inte alls =)

Överstimulerad, du verkar inte vara det?
Det har jag bara varit en gång, förra IVFen. Och då började överstimuleringssymptopmen dagen efter att jag tagit min tredje halva Ovitrelle på ruvardag 4. Så om fenomenet tänker upprepa sig så blir jag kanske lite överstimulerad imorgon.

Mår du illa när du tar progesteronet?
Jag mår lite lite illa från och till. Ingen som jag tänker på eller besväras av och det går över fortare än det kommer.

Österlen i bilder

Var ju på Österlen dagen innan ÄP. Underbart väder och svullen mage som fick döljas under en pösig top. På så sätt kunde jag även knäppa upp byxorna utan att det syntes =)

Att det sen nu i dagarna visat sig att vännen som var med på heldagen anat att vi haft problem i över ett och ett halvt år gjorde min genomtänkta utstyrsel aningen onödig. Men men. Det blir ett inlägg av detta också för det hela har varit en aning komiskt faktiskt.

Jag har ju glömt berätta

Vi kommer bara att vara 50% arbetslösa i det här hushållet från och med slutet på augusti. Sambon har ju fått jobb!!! =) Ett ännu bättre jobb än hans förra och med mer betalt dessutom!

Och det har verkligen förändrat situationen för oss, både vad gäller huset och lån men också möjligheten att fortsätta med ivf utan att vi behöver bekymra oss så mycket om pengarna.

Nu ska jag bara hitta mig ett jobb också. Söka ett om dagen är min plan från och med idag för de senaste två veckorna har jag inte sökt ett enda. Har inte haft ork till det. Tänkte först att jag skulle söka två om dagen men det satte sambon stopp för. Han tyckte det lät lite väl magstarkt att gå från 0 till max bara så där.

Jag får sluta upp med att ställa så höga krav på mig själv.

Svar på frågor kräver ett alldeles eget inlägg

Från Anonym
Hur såg väntan ut för att komma till IVF för er?
Vi fick en remiss efter att utredningen (som tog cirka 5 månader) var slut. Fick välja på tre kliniker, två privata och en på sjukhuset i Malmö. Jag tog kontakt med de båda klinikerna i Malmö och valde den som gav mig trevligast bemötande och som hade mindre sommarstängt ifall vi skulle hinna med ett försök innan de stängde. Från och med att remissen skickades från andrologen till sjukhuset (där behandlas visst alla IVF-remisser för att sen fördelas på de olika klinikerna) tog det två-tre veckor innan den hamnade hos kliniken. De hörde av sig och inom två veckor hade vi vårt första möte. Mensen var precis igång och vi kunde börja med vår första behandling just den dagen. Så det gick verkligen snabbt. Tror mycket av det berodde på att jag ringde runt en massa och höll koll på vår remiss. Ringde både sjukhuset för att kolla om de skickat den än och till kliniken för att kolla om de fått den än. Tror det är bra att ligga på. Jag behöver det i alla fall för då känner jag att jag gör vad jag kan. Medger härmed att jag har ett lite väl freakigt kontrollbehov =)

Vad kostar det att göra privat IVF?
Det är ganska olika från klinik till klinik, men ligger i snitt på 25.000 kr för ett försök. Vi betalar 24.000 på vår klinik (de tar 28.000 på första försöket). Den andra kliniken i Malmö tar 26.500 kr för ett första försök och 25.500 för efterföljande. Cura-kliniken i Falun som jag funderat mycket på (för att de gör långtidsodling som rutin) är billigare och tar 'bara' 21.500 kr för ett försök.

Från Sandra
Hur står du till aborter? Ok eller inte och varför?
Jag tycker verkligen att det är ok med aborter. ALLA som blir gravida blir inte det för att de vill. Det kan vara misstag, dålig timing eller till exempel övergrepp som leder till graviditeter som man verkligen inte ska behöva fullfölja. Man kan ångra sig, något annat kan spela in och påverka ens livssituation, det har jag full förståelse för också. Sen kan jag så klart bli riktigt sur på människor som skiter i att skydda sig, blir gravida och sen gör abort efter abort istället. Det är INTE ok.

Och givetvis blir jag avundsjuk på dem som blir gravida lätt som en plätt och har den 'lyxen' att själva kunna välja när de vill och inte vill ha ett barn. Jag kan bli arg och sur över att jag minsann inte hade gjort abort och att de inte förstår vad de tackar nej till. Men alla är vi olika och vill olika saker och jag tycker att alla ska ha möjligheten att välja bort ett eventuellt barn de inte vill ha/är redo för.

Från ganska många
'Johanna'
Det händer lite då och då, att folk kallar mig Johanna här på bloggen. Händer det irl så reagerar jag direkt och rättar. Här har jag inte brytt mig om det, känns inte lika blodigt. Men på sistone har det inträffat mycket oftare och jag är lite allergisk mot att bli kallad ett namn som inte är mitt eget.

Så, inget H i mitt namn tack!

Min flängaresöndag

Den började med att jag steg upp ohyggligt tidigt, klämde en knäckemacka och halsade ett glas juice. Sen bar det av mot Malmö. Dök upp hos Mammas särbo där hon och min moster satt och drack sitt frukostkaffe på balkongen. Tog en svag kopp själv medan damerna gjorde sig iordning. Sen promenerade vi bland 10-miljoners villorna tills vi kom fram till det Polska konsulatet där vi skulle rösta.

Pest eller kolera, ja vem ska man rösta på. Valde snubben som morfar gillar bäst och gör alla som bor i Polen en björntjänst genom att inte rösta på den sk 'Ankan', brorsan till Presidenten som dog i flygkrasch för ett tag sen. (Smeknamnet Anka har de båda fått eftersom de heter typ Anksson i efternamn, rakt översatt från Polskan). Men egentligen var båda kandidaterna värdelösa. Suck.

Här röstar jag:

Sen åkte jag hem igen och jobbade en massa i trädgården som numera har två stycken nyplanterade klematisar av den här typen:

Efter det flängde jag vidare till Lund för att hälsa på min numera mycket stormagade gravida vän på hennes nyinköpta kolonilott. Det var sjukligt varmt och glassen vi köpte på vägen var precis som vi själva, nästan helt smält när vi kom fram.

Visst ja, på vägen till Lund åkte jag in om plantbutiken och köpte en vattenspridare, en massa jord och annat skröfs man inte kan låta bli att plocka på sig när man handlar till trädgården.

Efter den här dagen var jag nästintill helt död. Och smält.

Nu är jag med embryon!

Efter JÄTTElång väntan på kliniken (hade tid 13:30 men fick inte komma in till operationsrummet förrän klockan 15) var det äntligen dags!

Av 9 ägg hade sex stycken blivit befruktade och delat på sig i precis lagom takt. Två av dessa gjordes det AHA på och sen sattes de tillbaka i min mycket fina och hemtrevliga livmoder =) Det ena ägget var 8-celligt och det andra 10-celligt. När jag frågade om kvalitén så var den minst lika bra som förra gången och då låg graviditetschansen på över 50%.

Inga till frysen som vanligt så det var inte direkt en överraskning. Men synd så klart.

Så nu är jag ruvare igen. Och med ens så steg spänningen och jag är redan skitnervös. Kom precis på att jag inte tagit progesteronet än. Kladd kladd, men fan vad det är värt det om det lyckas till slut. Och så blir det extra ovitrelle-sprutor även denna ruvning. En halv idag, en halv i övermorgon och så en halv två dagar efter det. Förra gången blev jag lite överstimulerad så jag får ta det lite lugnt. Skönt att vara ledig nu i alla fall.

Det är synd om era tummar, jag vet. Men håll ut ett tag till! Det går ju så bra nu =)

Idag är det dags!

De har inte ringt än och mina ägg har äntligen fått odlas i mer än två dagar. Jag är nästintill lyrisk!

Steg upp tidigt imorse för att hinna med lite grovgöra i trädgården för det tänker jag inte ägna mig åt efter återinsättningen. Då blir det mest så lite i små plastkrukor och rota med lilla spaden.

Igår blev det inga inlägg för då hade jag stora flängaredagen. Den kommer att återges inom kort och med bilder.

Tack alla ni som håller era tummar. Kanske är det tillräckligt många den här gången för att det ska gå vägen? =)

Bilder från ÄP

Tänkte jag kunde dela med mig av hur det ser ut när man är på kliniken och väntar på att få en massa ägg utopererade. Många av er vet precis hur det känns och ser ut men här kommer en liten foto-session för er som aldrig varit med om det. Hade redan tagit Stesolid så jag var rätt så dåsig redan, vilket syns på det sista fotot =)

Nu blev det kvällen

Har sovit i flera omgångar idag. Blev som sagt illamående av doxyferm-tabletterna och tog en tupplur ute i hängmattan. Sen åkte jag en kort sväng med svärmor till en plantskola och köpte hallonbuskar och en röd vinbärsbuske. Blev så klart trött och matt efter denna lilla exkursion och fick vila lite framför teven och fotbolls-vm.

Efter maten, som blev från en thairestaurang som vanligt. Ja, alltså, efter varje ÄP vi gjort har A alltid åkt iväg och köpt thaimat till oss. Vårrullar till förrätt, varsin god gryta och sen friterad banan och glass till efterrätt. Det är tradition helt enkelt. Så det fick det bli idag också. Vansinnigt mätt och trött efter maten, gick jag och tog en halv ovitrelle som läkaren ordinerat.

Får se om det blir fler såna halvor. Tror det gjorde susen också under senaste behandlingen. Känner mig redan lite överstimulerad, lite tungt att andas och en mage som är minst lika svullen som igår kväll.

Gick och däckade i hängmattan igen med kudde och filt och där låg jag tills solen försvunnit bakom träden. Härligt. Tror jag kommer sova gott inatt.

Äggplocket

Nu är det över. Ligger vid svärföräldrarnas hus nere vid havet och vilar. Vi kom iväg från kliniken tidigare än vanligt. Det gjorde inte så vansinnigt ont att tårarna började rinna hejvilt som det gjort att par gånger tidigare så jag slapp bli så drogad att jag däckade. Så jag sov bara i drygt en halvtimme efter operationen.

Och nu till resultatet: 9 ägg fick de ut! Jag är nöjd. Inte det bästa resultatet vi haft men absolut inte det sämsta heller. Lagom =)

Det var Leif som plockade ut äggen och det gjorde mig lugn. Tycker om Leif, han är bra. Och barnmorskorna var underbara som vanligt. Tror det är viktigt att vara lugn och må bra när man är där och det är de jätteduktiga på att få en att bli.

Det blir ICSI och AHA på embryona och ingen insättning på söndag, två dagar senare som vanligt, utan på måndag. Så det blir tre dagars odling vilket är en dag närmre långtidsodling vilket gör mig jätteglad. Jag tror att det faktum att ett av embryona hade hunnit dela på sig till fler celler än 4 senaste försöket var det som gjorde susen för oss. 13:30 på måndag alltså, då är det dags för er alla att hålla tummarna igen! Förhoppningsvis blir det DET också.

Tog anti-infektionstabletterna precis, tillsammans med kaka och en stor kopp te men det märkte jag ganska snabbt att det var för lite mat. Fy fan vad jag mår illa. Har tryckt ner en macka till och hoppas att det hjälper. Är lite trött också så jag ska nog lägga mig och sova en stund.

Tack för tummarna idag allihopa!!! Ni är bäst!

Det råder inga tvivel...

...om att Ovitrellen gjorde susen:

Något annorlunda mage än för ett par dagar sen när den såg brun och smal ut. Nu är den bara fet och svullen. Men det är ju positivt i det här fallet =)

Tio minuter kvar innan det är fasta för min del. Hällde precis i mig två glas apelsinjuice och lite mangosmoothie. Sjukt törstig i den här värmen så det känns inte direkt nådigt att vara fastande från midnatt och fram till efter operationen imorgon. Jag kommer att vara SÅ jäkla törstig imorgon att det inte går att föreställa sig.

Hoppas det blir fler än 3 ynka ägg som det blev under IVF nummer 3. Tack för alla tummar ni håller! Jag tror de gör susen =)

Heldag på Österlen

Med en mage som sväller för varje timme som går. Kanske inte en utmärkt idé, men jag tror inte det ska vara nån fara. De andra får gå långsamt helt enkelt =)

Ovitrellesprutan igår gick alldeles lysande och jag kände hur magen började bli svullen redan efter en timme. Hoppas det håller i sig nu! Fast jag tycker inte det känns lika svullet som det brukar, dagen innan ÄP, och ärligt talat skrämmer det mig lite. Vad har ni andra för synpunkter på detta? Erfarenheter?